Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Tio fönster mot parförhållandet

Ann-Christine Snickars, 8.5.2009
Frode Grytten: Rum vid havet, rum i staden s., Natur&Kultur 2009 Kääntäjä(t): Inge Knutsson

Norske Frode Grytten (f. 1960) slog igenom stort 1999 med Bikubesong, ett slags kollektivroman, eller en novellistisk roman, där själva platsen/orten är i fokus. Det är bruksorten Odda, som också är författarens födelseort. Den kom ut på svenska (Bikupesång) 2003, man hade innan dess också varit nominerad för Nordiska rådets litteraturpris.

För ett par år sedan utgavs hans också Gryttens deckarliknande Sommaren är inte att lita på (Flytende bjørn, 2005), och den har gått så bra i det deckarälskande Sverige att man behövt t. o. m. två upplagor. Den är ändå inte vilken dussindeckare som helst, den innehåller de språkliga underströmmar som deckarförfattare glömt i dag, men som t. ex. Raymond Chandler kunde styra. Chandler hör också till Gryttens favoriter, har han sagt.

Grytten har länge varit verksam som journalist och också å det yrkets vägnar intresserat sig för samtida kulturella och populärkulturella yttringar. En av hans novellsamlingar utgår t. ex . från olika poplåtar. Han ville skriva prosa utgående från stoffet i dem – och med ett slags ”refräng”.

Hopper som ansats

Popsongar (2001) blev uppmärksammad för sitt egenartade grepp, men är kanske inte lika sofistikerad som berättelserna i Rum vid havet, rum i staden (Rom ved havet, rom i byen, 2007), som i vår kommit ut i Inge Knutssons följsamma svenska språkdräkt.

Det är noveller inspirerade av den amerikanske bildkonstnären Edward Hoppers (1882-1967) suggestivt melankoliska målningar. De brukar förr eller senare dyka upp som referenser i resonemang om det sena 1900-talets och vår tids individualism – och den individualismens frånsida som heter ensamhet, i meningen isolation.

Rum vid havet, rum i staden innehåller tio berättelser, var och en utgående från en av Hoppers målningar. Var och en är berättelsen om en relation, och varje relation har en större eller mindre spricka, som till slut visar sig bli avgörande.

Inre och yttre rörelser

Det vilar en lite ”syntetisk” amerikansk stämning över en del av berättelserna, helt avsiktligt få man förmoda. Den är, tror jag, en del av den humor Frode Grytten besitter, och som all intelligent humor inte bara handlar om skojiga scener utan om ett slags smaksättning, eller kanske vinkling. Förutom den stämningen finns också en del klichéer: rökning, bilfärder, barer. De är hanterade som ett slags basingredienser, som man har att placera också i den språkliga berättelsen. Men berättelserna är inte nödvändigtvis förankrade i en amerikansk vardag, de kan lika gärna utspela sig i Norge eller på Irland.

När tavlorna blir noveller är det människornas rörelser, inre och yttre, som gäller. Och det är där det mest fascinerande ligger i Frode Gryttens prestation. Det finns ett ögonblick, omöjligt att fasthålla, där den orörliga bilden sätter sig i rörelse, och det är en av finesserna med berättandet.

Författaren har fått ta emot en del kritik för att karaktärerna kännetecknas av en viss stelhet, men man kan också läsa det som en bit av paketet, det ska kännas att man utgår från en bild. Det är också ”bilden” av andra, av partnern, av sig själv, som bildar det glödande hjärtat i berättelsen. Man betraktar sin make eller hustru, och vad ser man, någonting som reflekterar ens eget kaotiska tillstånd? En man går ut för att köpa cigarretter i ”Hotell vid järnvägslinje” – läsaren sitter i spänning. Enligt historier man hört kommer man aldrig tillbaka … men hos Grytten åker han i alla fall en gång till igenom bilden.

Tätt packade känslor

De flesta av Gryttens berättelser är tätt packade av emotioner. I ”Filosofisk utflykt” handlar det om svartsjuka, i ”Motell i väst” kämpar sig paret genom det frustrerade grälets hela koreografi till ett momentant närmande. Paret kommer plötsligt in i ett julfirade – fast det är sommar – i en liten ort på Irland. James Joyces novell ”De döda” kommer till en här, som ett litet extra fönster som öppnas.

Det är naturligtvis inga lyckliga eller romantiska historier som utvunnits ut Hoppers bilder. Men Grytten har förmått gestalta i ord det man kan tydligt kan se hos Hopper. Det är en uppmärksamhet på det sköra, det förstörbara hos människan, hos män och kvinnor. Det är alltid fråga om vuxna, med en rejäl dos livserfarenhet i bagaget. Söker man efter ett ord som blir ledmotiv hos Grytten kan det vara ”sårbar”.

Läs i den ordning du vill

Natur&Kultur som ger ut Grytten på svenska har i sin utgåva poängterat det autonoma hos bilderna/berättelserna genom att låta trycka novellerna i var sitt separat häfte, samlade i en box. Varje häfte har ”sin” bild på omslaget. De kan sedan ordnas eller läsas i den ordning man vill. Det känns ändå gott att sluta med ”Nattfönster”, som också i förlagets recensionsutskick är den sista.

Där rör sig Grytten ganska fritt och långt från bilden, som föreställer ett upplyst fönster i natten. Man kan skymta en kvinna därinne, men man ser bara lite av hennes rygg, rumpa och lår. Hos Grytten är det natten mellan den 27. och 28. augusti (27. augusti är ett datum som återkommer) och en man får en skymt av sin fru som är besök hos grannen som bor tvärs över gatan. Han får strax bud om att också han är välkommen på en drink, och går motvilligt över. Där kommer han in i ett samtal han upplever som plumpt och pinsamt, varför går snart upp för läsaren.

Via ett pärlband av triviala, enerverande, t. o. m. löjliga händelser ringar Grytten in den stora, bävande kärlek som finns mellan makarna. Upplösningens form får en ännu en gång att tänka på förebilden Joyce, men det förmår inte distrahera en, för det är mycket rörande.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto