Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Krigets omedvetandeström

Matilda Södergran, 2.5.2014
Ghayath Almadhoun, Marie Silkeberg: Till Damaskus 217 s., Albert Bonniers förlag 2014

”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” var Teodor Adornos utsaga, men vad innebär det att skriva poesi mitt under ett brinnande krig? I Till Damaskus finns en vilja att besvara den frågan. Ghayath Almadhouns och Marie Silkebergs kollektiva diktsamling visar på nödvändigheten i att undersöka den barbariska skrivakten. Boken är ett modigt försök att skriva sig närmare det syriska inbördeskriget. Att skriva dikt blir här ett av få svar på ”en hel världs likgiltighet”, eller som nobelpristagaren Imre Kertész menade, det enda möjliga efter Auschwitz.

Till Damaskus är ett modigt försök att skriva sig närmare det syriska inbördeskriget

Men hur skriver man poesi om ett krig som pågår på håll? Det är en fråga som ständigt sysselsätter mig under läsningen, och också, hur undviker man att poesiskrivandet övergår i ett skändande av krigets kroppar? Jag tror att svaret ligger i att Till Damaskus på flera nivåer arbetar med avståndet som förutsättning. Diktjagens gränser gentemot kriget skissas upp tidigt, om det så är en dataskärm, nyhetsrapporteringens filter, andra-, tredjehandsinformationens tvetydighet eller om det är den språkliga gränsdragningen, att befinna sig på andra sidan av de ”för mig helt obegripliga arabiska tecknen”.

Avståndet – och försöken att överbrygga det

I detta finns en performativ aspekt som är helt avgörande för hälften av bokens texter. En mycket viktig utgångspunkt är nämligen översättningen. Almadhouns texter är ursprungligen skrivna på arabiska (den Damaskusfödda poetens modersmål), och överförda till engelskan, för att genom ett samarbete mellan poeterna landa i svenskan. Jag tänker att det är en lång sträcka för dikt att färdas, men att avståndet på så sätt än en gång skrivs in i texten. Avståndet som ett nödvändigt ont.

Vad som sker om och om igen är sedan ett försök att överbrygga detta avstånd.  Det blir alltså så att kriget också pågår här, på den plats där kriget inte pågår. Kriget pågår simultant med berusningen på vernissagen, i Kungsträdgården eller på Sergels torg. Framförallt i Silkebergs texter kastas läsaren, som så ofta i hennes böcker, mellan vitt skilda geografiska platser. När Almadhoun i den längre sviten ”Staden” skriver fram ett metaformätt Damaskus-landskap, den enda staden, den oraderbara staden, skriver Silkeberg i sviten ”Städerna” fram den plurala staden, de raderbara städerna, städerna man kan lämna. Det är en viktig markering – Damaskus kan man inte lämna. Vad som sen håller samman kartan är brutaliteter som i grund och botten är av samma slag – spretigheten (sprawlet om man så vill) betecknar världskrigets geist. Kriget angår var och en: ”no end of geography.”

Det framrusande kriget, den långsamma läsningen

Silkebergs täta form säger något om formen för kriget – det framrusande och andlösa våldet, oförmågan till fokusering o sortering av intryck o händelser. Ett slags omedvetandeström. Det är en bok som manar till snabb läsning med sitt rus, stadens snabba puls. Men det lönar sig att läsa långsamt. Almadhouns avklarnade dikt, influerad av arabiska poesitraditioner, uppmanar till det. Och med den blicken märker man att också Silkebergs punkterade syntax, likt den jäderlundska  s p ä r r a d e dikten, tillåter en långsammare läsart, ett sätt att stanna upp inför de ibland mycket våldsamma bilderna:

femtio stycken. tätt intill varandra på marken. filten. det intorkade blodet. de öppna ögonen. tomma. vinkeln mellan huvudet och kroppen. blodstrimmorna över ansiktet. ser du vad det är frågar han. pekar mot en annan bild. jag ser. en pojke i språnget. mitt i. svävande. mitt i. över flera. många. långa. rader. av vita svepta kroppar. life and death säger han. such a strange picture. säger han. as if he is playing

Här finns också en undersökning av krigets maskulina apparat

Här finns också en undersökning av krigets maskulina apparat och något i poesin så ovanligt som manlig skam över patriarkala strukturer. Det manliga diktjaget överlever genom att luta sig ”mot kvinnligheten som en krycka” och jämställer i en skamfylld ursäkt bland annat de algeriska kvinnor som smetade in sina kroppar med avföring för att undkomma soldatvåldtäkter och jungfrur på Kuba som rullade cigarrer mot sina nakna lår, med sin mor. Modern blir här krigsoffrets urbild – godheten – den som hade kunnat stoppa kriget om hon bara blivit sedd. Trots denna påfrestande madonnabild säger dikten något om empatins källa – att lära sig se individen.

Förlorad helhet, uppnådd närvaro

De två poetrösterna är genomgående så vitt skilda att jag ibland kan önska att boken istället hade varit två syskonböcker, ämnade att läsas tillsammans men inte samtidigt. För klyftan mellan dikterna ser till att jag aldrig helt finner mig tillrätta. En förlust i läsningen, men likväl en preferens jag kan bortse ifrån då de två rösterna trots allt fungerar väl som symbol för ”en förlorad helhet. ett förlorat hopp om helhet. ett splittrat land”.

Trots en förlorad helhet och de insisterande avstånden finns ändå en oerhörd närvaro i dikterna. Och om närvaron inte finns där från början skrivs den in, som i den avslutande sviten ”Jag kan inte komma” där Almadhoun gör omtagning på omtagning för att förklara diktjagets avstånd: ”jag ligger i norr och tänker på södern och diktar upp historier för att kamouflera min frånvaro, om anledningen till varför jag inte kan komma.” Både exilens och den västerländska likgiltighetens smittsamma ”komatillstånd” granskas i smärtsamma bekännelser om oförmåga och otillräcklighet, om att vara fast på andra sidan om de man vill hjälpa. Till Damaskus bemöter Adornos utsaga med en sårbarhet som man, om man vill, kunde kalla för barbarisk, även om det säkert inte var så Adorno hade tänkt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto