Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Gör Finlands Bank till en ordkonstakademi!

Risto Ahti, poet, konstnärsprofessor, 27.6.2005

I skolorna undervisar man i musik och bildkonst. Ordkonst och talarkonst, ett levande och skapande språk finns det ingen undervisning i. En sådan är inte möjlig. Det finns ingen kompetens. Som jag uppfattat det har man inte ens reflekterat över modersmålets konstnärliga potential. Jag har inte träffat på en enda högskoleutbildad lärare i ordkonst, mött mycket få – om några – kursgångna, och knappt någon som skulle ha tagit del av de erfarenheter man har utomlands av kreativt skrivande.

Finland och finländskheten har sina rötter i språket. Hela vår nationella identitet grundar sig på det talade och skrivna språket.

I högstadier och gymnasier hittar man högst varierande inställningar till litterärt skapande och ordkonst. Modersmålslärarnas kompetens och möjligheter varierar mycket. Men betydelsefulla lärare ger upphov till hela författargarden! I Finland är de mest kända pedagogerna t.ex. Eino Arohonka i Tammerfors och Hilja Mörsäri i Tavastehus. Deras insats är ett direkt bevis på att en skribent kan bli författare. Fallenhet för det litterära kan stödas eller kvävas.

Jag vill att Finland ska få en ordkonstakademi. Inte för att jag tror att den strax skulle börja fungera som författarskola, men för att jag i låg- och högstadier sett så mycket avvisad litterär begåvning att jag nästan blivit vansinnig. En litterärt begåvad person är en särpräglad människa, ofta uppenbart tillbakadragen, ofta en nagel i ögat på modersmålsläraren, precis som Leino på sin tid. Nagel i ögat, för att en språkligt begåvad elev troligtvis har svårt att acceptera grammatiska regler och begränsningar – medan läraren i sin tur inte äger förmågan att upptäcka elevens specifika sätt att förhålla sig till regler och språk. Jag minns att jag själv grälade med min lärare. ”Varför får författare bryta mot reglerna?” frågade jag. Läraren svarade att författare har tillåtelse att ta sig friheter. I så fall skulle jag också bli författare, sa jag.

Bara ett fåtal tycks ha en föreställning om vad ordkonst är. Vårt språk är hårt ansatt av en osynlig akademi. Den bor i förlagshusen. Förläggarna reglerar det som skrivs. Det är sant att vi har haft förtjänstfulla förläggare och jag tror att vi framöver också kommer att ha det. Men det är nödvändigt att aktivt börja stöda det skrivande som strömmar ur de människor som vågar skriva och tänka själva – och lyssna till det som kommer till en utifrån men framför allt till den inre rösten.

Särskilt de författare som inte producerar något nytt inom ordkonsten, alltså de som är helt utlämnade åt förlag och publik, de som har internaliserat yttre krav och slutat revoltera mot sedvänjor och praxis, är benägna att påstå att en ordkonstens akademi inte behövs. De har rätt. De är produkter av en akademi.

Den ordkonstakademi man grundat i Köpenhamn undervisar framför allt i hur man sätter sig upp emot sedvänjor och praxis. I små länder vet man förvisso hur man skriver bra. Därför behöver man en akademi som är kapabel att urskilja goda skribenter och begåvningar och som stöder ett skrivande som inte är ”lönsamt” att publicera.

Är det inte vansinnigt att man undervisar i komposition på Sibelius-Akademin? Ingen lyssnar ju på moderna kompositörer.

I ett gymnasium i Helsingfors (Kallion lukio) undervisar man förtjänstfullt i ordkonst. Jag stiftade nyligen bekantskap med några av eleverna – och kände en fläkt av vår. Alldeles konkret. När jag läste deras texter kändes det som om en frisk vårvind drog in.

Alla Finlands kommuner behöver lärare i ordkonst! Genast, fort, fort – det är bråttom! Ordkonstakademin skulle kunna producera lärare i litterär gestaltning, kritiker, dramaturger, skriptor, t.o.m. en mindre grupp begåvade författare skulle kunna finnas med. En sådan akademi skulle undervisa i modersmålets ordkonst. Nuförtiden är vår litteratur – på några få undantag när – perifer. Eller så har vår litteratur fått bli ett slags missionsfält: författarna hämtar in nya åsikter och vanor från utlandet.

De direkta kontakterna saknas – finska författare beskriver inte finska språkets underverk för omvärlden, de skriver för sina landsmän på det språk de knycker människors dagliga tal.

Ordkonstakademin skulle öppna dörrarna mot världen. Erbjuda det bästa och också ta emot det bästa.

Vi behöver helt nya ramar och förutsättningar. I Finland kan – efter stora satsningar – en kompositör eller bildkonstnär nuförtiden få en utbildning som tämligen motsvarar internationell standard, konstriktningarna har livliga kontakter åt alla håll. Men för en finländsk författare går det åt skogen redan på lågstadiet. Man har inget att vänta utom kanske en förläggare – efter år av arbete.

Som jag sade, en ordkonstakademi kunde också ägna sig åt författarskolning. Då och då har vi också haft kraftyttringar åt det hållet. Författaren Aleksis Kivi pressades fram, och jag tror inte resultatet blev så dåligt. Väinö Linna ägnade sig åt ett intensivt litterärt umgänge inom sin författarkrets. Jag tror inte att en sådan växelverkan var negativ.

Våra författare isolerar sig och vägrar samarbeta. Det är inte alla gånger ett positivt drag. Förläggaren är inte nödvändigtvis den enda möjliga diskussionspartnern. Som 60-talist vet jag hur livaktig den litterära kommunikationen var – och hur anarkistisk och mångfacetterad författarkåren var. Lära, lära ut, orera, manipulera – det är dumt att påstå att folk skulle bli korvstoppade i akademierna – alla akademier producerar lika väl lärda som indoktrinerade.

Det litteraturens hus som Helsingfors biträdande stadsdirektör föreslagit är en förträfflig trojansk häst. Själv har jag tänkt att litteraturen och den litterära gestaltningens ställning i vårt land är så central (fastän lågt värderad), att eftersom Finlands Bank har förlorat sin centrala funktion skulle man lika gott kunna göra det ärevördiga huset till en ordkonstakademi. Därutanför sitter ju redan Snellman huggen i sten, han som var en av den finska ordkonstens mest passionerade förespråkare.

Översättning: Ann-Christine Snickars