Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Om sin tid, om ett liv – och ett poetiskt stycke

Rita Paqvalén, 20.7.2011
Hagar Olsson: Kinesisk utflykt s., Rosenlarv Förlag 2011

Hagar Olsson (1893−1978) gav ut sin kortroman Kinesisk utflykt år 1949 − ett år efter att hennes kontroversiella essäsamling Jag lever hade kommit ut. Medan essäsamlingen möttes av total tystnad, fick Kinesisk utflykt ett alldeles motsatt mottagande och Hagar kunde spegla sig i glansen av lovordande recensioner i både Finland och Sverige. När romanen kom ut var Hagar Olsson verksam som författare, kritiker och dramatiker, och speciellt känd som en av den finlandssvenska modernismens förgrundsgestalter. I dag verkar Hagar Olsson främst vara ihågkommen för sin roll som Edith Södergrans vän, medan hennes egna verk – kanske med undantag av feministklassikern Chitambo − verkar ha fallit i glömska. Eller, helt bortglömda är hennes verk ändå inte. Under de senaste åren har flera avhandlings- och bokprojekt inletts om Hagar Olssons författarskap, vilket förhoppningsvis också leder till ett nytt intresse för hennes texter. En liten välkommen stöt i den riktningen är det svenska förlaget Rosenlarvs nyutgivning av Kinesisk utflykt med ett efterord av forskaren Eva Kuhlefelt.

I dag verkar Hagar Olsson främst vara ihågkommen som Edith Södergrans vän

Rosenlarv är ett feministiskt förlag som, sedan starten 2005, har specialiserat sig på att gräva fram bortglömda författarskap/verk. Förlagets utgivning har dominerats av å ena sidan texter av det moderna genombrottets kvinnliga författare (verk av t.ex. Alfhild Agrell och Frida Stéenhoff), å andra modernistiska pärlor (av bl.a. Stina Aronson). Nyutgivningen av bortglömda klassiker har gjort att många viktiga författarskap och texter har fått en ny synlighet, men också att dessa texter som tidigare varit svåra att hitta i bibliotek nu blivit igen tillgängliga.

Det modernistiska

Kinesisk utflykt med sina många drömsekvenser, symboliska och psykoanalytiska inslag platsar bra i Rosenlarvs samling av modernistiska texter. Romanen är inte alltid helt lätt att hänga med i och texten växlar ogenerat från ett realistiskt memoarberättande till en sagomättad, psykoanalytiskt färgad drömlogik. I centrum för romanen står ett jag som omnämns som Hagar och mycket i romanen talar för en självbiografisk tolkning. Romanen dediceras till Ka, en av de tre kvinnor som omnämns i romanen och med vilka den verkliga författaren Hagar Olsson hade en nära, och i vissa fall intim, relation. Också jagets uppväxt och andra livsdetaljer stämmer överens med Hagar Olssons eget liv. Men även om de självbiografiska nycklarna öppnar texten i en riktning, känns det ändå ointressant att låsa texten i en sådan läsning.

Romanen växlar ogenerat från realistiskt memoarberättande till sagomättad drömlogik

Romanen inleds med en realistiskt färgad självuppgörelse som riktas till läsaren, till ett Ni. Det är det åldrande jaget som gör upp med ”skuggorna” ur sitt förflutna, med skulden till de döda vännerna/föräldrarna. Men uppgörelsen med skuggorna följer inte det sedvanliga dramats logik och därför bryts även berättandet och romanen tar steget in i drömmarnas och sagornas värld. Kortromanen är sprängfylld med symboliska och psykoanalytiska hooks såsom speglar, liljor, dubbelgångarmotiv, mor-dotterrelationer i kombination med samkönad nära vänskap (outtalat/antytt: begär). Lägg till en skuld-, frälsnings- och försoningstematik, och paketet blir ibland lite väl övermäktigt och – i min läsning − typiskt Hagarskt! Ibland är det skönt att drivas med, ibland blir man bara frustrerad. Och ofta tappar man lite bort sig i labyrinten av askar och betydelser.

Den Hagarska retoriken

Just den här stilen och formen i kombination med det ofta patetiska, känslomättade och bombastiska tonfallet, kan verka frånstötande för en modern läsare som inte är bekant med eller intresserad av den Hagarska retoriken (eller, för den delen, den tidiga modernismens tilltal). Det märks åtminstone på Martina Lowdens recension av nyutgåvan i DN (24.3.2011). Romanen tråkar ut recensenten som ångrar att hon inte följde sin ”intuition” och lämnade ”den här boken outläst”. Det är speciellt ”Olssons känslosvall” som verkar irritera skribenten och som gör henne ”känslostum”. Ordvalen känns förlegade enligt henne och miljön ”där jaget konfronteras med sitt förflutna är ett dammigt orientalistiskt diorama från något etnografiskt museums vindsförråd, och språket är lika daterat – fullt av klichéer, visst, men klichéer som kommit ur bruk redan på fyrtiotalet”.

Texten ropar på  långsamhet, eftertänksamhet och ibland även på överseende

Själv tycker jag att Lowden inte läst romanen ordentligt, att hon ur sitt samtida perspektiv inte riktigt förmått att ge boken en chans och läsa den med en litteraturhistorisk sensibilitet. Jag förstår hennes frustration och kan i en viss mån känna igen den i min egen första läsning. Romanen är ingen slukarbok eller koppla-av-bok. Den kräver sina omläsningar, den ropar på en långsamhet, en eftertänksamhet och ibland även på ett överseende med det Hagarska. Men att avfärda romanen på grund av dess överflöd är att slarva. För samtidigt som Kinesisk utflykt på sina ställen är för mycket, är den också inte bara typisk för Hagars författarskap, utan också för den litterära kontext i vilken hon fick sitt skönlitterära genombrott och som kom att prägla hela hennes författarskap. Den säger något om sin tid, om Hagar och om hennes liv, men den är också ett litet vackert poetiskt stycke.

Begäret

Liksom ofta är fallet med Rosenlarvs böcker är även Kinesisk utflykt försedd med ett efterord. Efterordet är skrivet av forskaren Eva Kuhlefelt som i sin forskning bl.a. intresserat sig för dekadensen och det queera i Hagar Olssons författarskap. Efterordet är välskrivet och ger en eventuellt behövlig nyckel till texten. Kuhlefelt inleder med en kort presentation av romanen, dess story och dess möjliga tolkningsmodeller samt med den självbiografiska och historiska kontexten. Efterordet avslutas med en tolkning av boken som en ”komma ut”-roman och hon utgår i den här tolkningen bl.a. från de självbiografiska nycklar som erbjuds läsaren. Kuhlefelt konstaterar att romanen ”tangerar samkönat begär på de villkor som erbjuds i en tid där homosexualitet är både kriminaliserat och klassat som sjukdom i författarens hemland”.

Begreppet ”komma ut” är  anakronistiskt i det här sammanhanget

Det är en plausibel och även fräsch tolkning av romanen, även om jag ser begreppet ”komma ut” som lite anakronistiskt i det här sammanhanget. Att komma ut är ett modernt begrepp som hänför sig till de senaste fyrtio årens krav på öppenhet, till ett namngivet och offentligt uttalat begär, medan romanens tvekande antydningar kanske snarare handlar att försonas med de val jaget gjort och de skuld/skamkänslor som valen gett upphov till. Men oberoende av vilken terminologi man väljer att ta till, öppnar den Kuhlefeldtska queerteoretiska infallsvinkeln texten för nya läsningar och visar att klassiker kanske inte trots allt är dammiga dioraman bestående av förlegade klichéer.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto