Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Romanens ansvar: att se

Jenny Kajanus, 8.2.2008
Hanne Ørstavik: kallet - romanen s., Kabusa Böcker 2007 Kääntäjä(t): Lotta Eklund

I somras sträckläste jag Hanne Ørstaviks thrillerartade Vecka 43, som när den kom ut väckte debatt i Norge. Den handlar om litteraturvetaren Solveig, som har ett absolut sanningskrav på litteraturen. Det handlar också om hennes förhållande till en äldre kollega som hon tycker sig ha sett en själsfrände i, och som hon nu i och med ett jobbyte har pirrande nära. Kanske det i grunden är någon sorts gudslängtan, denna önskan att det ska finnas någon som ser och bekräftar mig. Men Vecka 43 slutar inte i sammansmältning, utan i förvirring, flykt och skam.

Solveig upplevdes som pinsam i sin kompromisslöshet. På basis av debatten efteråt kan man dra slutsatsen att det inte är tillåtet för en kvinna att visa sig så absolut och förbehållslös, utan förmildrande åtbörder och leenden. Hon förkroppsligade passionen i dess mest skrämmande skepnad – inte alls förföriskt leende, utan obsessiv, ensriktad och blind. Eventuellt kan man i kvinnors texter i dag också mer allmänt se en tendens att driva mot det okvinnligt kompromisslösa – tänk t.ex. på Maja Lundgrens porträtt av kvinnlig besatthet, eller varför inte Merete Mazzarellas rått uppriktiga farmorsbok.

Kravet på sanning

kallet – romanen tar delvis upp samma teman som Vecka 43: kravet på sanning – med detta förstår jag en uppriktig vilja att formulera något verkligt – och längtan efter att bli djupt och förbehållslöst sedd. Huvudpersonen är en frånskild, kvinnlig författare som har svårt att börja skriva efter reaktionerna på hennes senaste bok. Hon försöker påbörja en roman om sin farmor som på 1920-talet åkte till Kina som missionär, men i stället för en berättelse att dyka in i ser hon bara framför sig en bortvänd kvinnogestalt.

Först när hon får besök av en ung journalist som skelar, rodnar och lystrar till det fantasieggande namnet Bill tinar hon lite och hennes historia börjar långsamt nystas upp. Men det blir inte, som hon hade tänkt sig, en berättelse om det fascinerande 20-talet utan en löst sammanfogad text bestående av trådar både hit och dit: till farmodern och föräldrarna, henne själv, ex-mannen, dottern och skrivandet.

Mycket? Ja, lite väl mycket. Hela historien om farmodern hade jag t.ex. klippt bort och sparat till ett senare tillfälle – här känns den inte väsentlig, trots att man naturligtvis uppfattar parallellen mellan kall och kall.

Klart väsentliga känns däremot intervjuscenerna med Bill, som har samma vaga sensualism över sig som förhållandet till den äldre kvinnliga professorn i Vecka 43. Ingenting händer, men någonting i luften dallrar. När den ömsesidiga misstänksamheten börjar avta inträder en sorts förtrolighet, och de tar sig ut i köket för att tillsammans tömma syltburkar med fingrarna.

Intervjusekvenserna erbjuder också ett ypperligt tillfälle för Ørstavik att än en gång rasta sina käpphästar. Här får hon orera om litteratur och den litterära offentligheten, tala om texten som en mötesplats, ett litterärt rum som läsaren går in i och levandegör.

Där det bränner till

Det är inte utan att man emellanåt får en känsla att just detta är hennes egentliga ärende. Att det är här, i det metafiktiva, som det bränner till. Långt kan man läsa boken som en genomgång av vad som hände efter Vecka 43, bl.a. reflekteras det just kring hur en kvinna får vara, och vad som går över gränsen och uppfattas som anstötligt:

”Och jag tänker på de orden. Ätas upp. Oätlig. Och plötsligt tänker jag att reaktionen på Dal var den litterära offentlighetens försök att tysta min vilja. Jag fick inte säga något så hårt, så klart och tydligt. Jag skulle veta min plats, kvinnoplatsen i den litterära offentliga familjen, jag skulle inte tro att jag kunde komma där och säga något om litteratur över huvud taget. Jag skulle vara en sådan man ville äta upp, åtminstone tycka om, ätlig, något kritikerna kunde svälja.”

Att inte bli läst och förstådd så som man trodde att man skulle bli det beskrivs som ett dråpslag jämförbart med det som drabbade Solveig i slutet av Vecka 43:

”Det som stod i boken var enkelt och klart och så kom detta tillbaka mot mig och det var förfärligt och förvrängt och jag som trodde jag hade talat ett gemensamt språk jag såg att det inte fungerade det språk jag talade vad var det för ord jag använde vad betydde de [–] och jag skrek och jag gick sönder och skrek för jag hade gjort det enda jag kunde jag hade skrivit en bok jag hade varit i orden och räckt fram dem och givit ut dem och så fungerade de inte”.

En känsla av övergivenhet och isolering, av att stå och skrika för döva öron… Ensamhet – emotionell, intellektuell och fysisk – är på det stora hela ett av bokens teman. Ensamhet i motsats till tvåsamhet, för utöver allt annat är det här också en roman om en skilsmässa, om ett äktenskap som rann ut i sanden och en dotter som numera bor hos sin pappa. Inte för att dottern nämnvärt sysselsätter textjagets tankar vilket får mig att tänka att antingen är just den här biten inte sann eller så lever Ørstaviks textjag ett moderskap som är ungefär motsatsen till mitt eget, överhettade.

Att inte vända sig bort

Hur som haver: barnets frånvaro är inte huvudsaken i den här boken, knappast ens genom någon sorts tomhetens metod. Däremot reflekteras det kring äktenskap och begär, vad det innebär att vilja, att vilja någon annan, att vara den som vill (eller inte vill). Och det blickas bakåt, på en barndom där pappa slog mamma, och mamma gav sig av, och pappa sa: ”Du är precis som din mor, du klarar dig, du.”

Dessvärre blir allt detta på tok för splittrat för att jag på allvar skulle känna mig gripen av det jag läser. Å andra sidan: det är inte på händelseplanet kallet – romanen intresserar mig. Det som fascinerar mig hos Ørstavik, och som gör att jag gärna läser också ett relativt vattnigt hopkok som det här, är den människa man möter i hennes texter. Tonfallet, det samtidigt klanglösa och enträgna, och allvaret, den där känslan man får av att romanen för henne är ett djupt etiskt projekt. Ett sökande som går ”från det som är samlat och ordnat för att hitta det som inte är det”. En öppenhet, mottaglighet, som hon tvingar sig till. För som hon säger i boken: ”Det är mitt ansvar. Att leva mig in. Inte glömma, inte vända mig bort. Se.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto