Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Irrfärder och insikter

Ulrika Gustafsson, 30.11.2007
Hannele Mikaela Taivassalo: Fem knivar hade Andrej Krapl s., Söderströms 2007

I Hannele Mikaela Taivassalos romandebut irrar en ung kvinna runt i en knappt kartlagd värld. Med ansträngning och tilltagande irritation har jag följt henne. Berättelsen har tett sig mållös, händelser och möten outgrundliga. Men när jag väl läst Fem knivar hade Andrej Krapl tänker jag att den visst kom till en insikt – eller flera. Och att författaren vet precis vad hon har gjort.

Tro på sig själv

I boken trängs så mycket att jag har svårt att fatta den. Den rymmer, bland annat, lyckliga och olyckliga kärlekshistorier, en komplicerad mor–dotter-relation, en rese- och äventyrsberättelse och en massa religiösa referenser. Kapitlen bär namn som ”Genesis”, ”Inferno”, ”Purgatorio” och ”Paradise Lost”. Jag påminns om verk som Bibeln, Dantes Den gudomliga komedin och Miltons Paradise Lost. Vad jag skall med dessa associationer vet jag dock inte. Lik sina föregångare utsätts Taivassalos hjältinna för en mängd äventyr, frestelser och faror, men särskilt religiös verkar hon inte vara. Framför allt strävar hon efter att tro på sig själv.

Bildningsresa

Efter en kärleksaffär med den messiaslika Andrej Krapl – eller Jacob Axelson eller Fjodor Karil Konstantinovitj, som han också heter – lyckas bokens huvudperson fly från barndomen och dess leriga landskap, som doftar av fuktigt sågspån från sågen som ”ser ut som ett sargat hjärta”. Hon drivs ut i världen av ett starkt behov av att få komma bort. ”Jag måste bara gå, gå vidare för att hitta något”, säger hon. Som Krapl tar hon sig många namn, prövar flera olika identiteter, och är vem hon vill för sig själv och andra. Kanske letar hon sig fram mot något som ”ett eget jag”.

Andrej Krapl liksom förlöser hjältinnan och utrustar henne med en kniv och en psalmbok, ”knivenboken”. Men hon lämnar honom och låter sig inte styras av honom; det här är mer en berättelse om kvinnor än om män, om en oemotståndlig men oåtkomlig Eve, en god väninna som trivs bäst ensam och om en mor att trots allt återvända till. Knivenboken skyddar äventyrerskan under färden och omfattar kanske också en livsvisdom: ”Huru länge skall mitt hjärta. Sucka, söka efter friden. Och med outsäglig smärta. Aldrig finna den i tiden?”

Kommunikationsproblem

Centrala temata är ensamhet och frihet, men också en människas svårighet att förmedla sig med andra och hennes dröm om att ha något stabilt i sitt liv, något att återvända till. Protagonisten råkar en rad karaktärer under sina resor, men relationerna skapas slumpmässigt och utmärks av fåordighet och inte sällan lögner. ”[I]nnan [hon] börjar betyda för mycket” ger hon sig iväg … tills någon äntligen når hennes känsloliv. Då ”lär [hon sig] gråta, stort, som om [hon] först nu kom till världen”. I gråten gömmer sig en insikt; den står för en vändning i boken: resandet får slutligen en riktning och därmed berättelsen en tydligare mening, ett mål.

Taivassalo vinnlägger sig verkligen om att visa att hennes karaktärer har svårt att knyta an till varandra. Hon gör det så till den grad att själva berättelsen får kommunikationsproblem.

Berättaren är Gud

Fem knivar hade Andrej Krapl är ett resultat av ett utstuderat berättande. ”Tillfälligheterna” i handlingen och de outgrundliga omtagningarna kan tolkas som kommentarer till planlösheten i själva livet, en utsaga om att egentligen är ingenting självklart och säkert … Det är livet som händer oss – inte vi som skapar livet. Jag saknar dock en karaktär att lära känna närmare och dela känslor och mål med. Och det är den berättare, skenförfattaren, som talar under kapitelrubriken ”Gud” medveten om: ”Jag tror jag skall låta henne gå in i staden”, för ”[d]et kan bli trist för oss alla om hon irrar omkring”.

Å ena sidan tycker jag att det är roligt med en författare som bryter mot våra berättarkonventioner, som är bekväma för att vi är vana med dem. Å andra sidan tycker jag att det den här gången sker på bekostnad av berättelsens förmåga att engagera. Det tar för länge innan konstruktionen lyfter. Men visst, förstås, Taivassalo retas ju med mig: ”Jag tycker att du gott kan få undra.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto