Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Här är böckerna du vill ha!

Ville Hänninen, 2.4.2012

I all sin arrogans skulle kommentaren motivera uppsägningarna inom bolaget, men samtidigt kom den att avslöja hur man fortfarande tänker kring trycksakers yttre. Det är ett nödvändigt ont som inte har så mycket att göra med ”innehållet”.

Under fjolårets samarbetsförhandlingar på Otavamedia sade styrelsens ordförande Olli Reenpää att layouten och ombrytningen kunde betraktas snarast som en förberedande del av tidningsproduktionen, därför kunde den externaliseras.

Samtidigt har trycksakernas yttre i själva verket blivit viktigare än någonsin. När allt fler företeelser blir immateriella (eller kanske ”immateriella” – men det skulle kräva en annan diskurs), får objektet en alldeles ny roll. Den traditionella boken kan ta upp kampen med e-boken uttryckligen genom att poängtera sin status som föremål. En god bok ska se ut som en som man vill ha i sin hylla, just i egenskap av traditionell bok.

Det förutsätter dock att man medvetet satsar på utformningen och har en tilltro till dess betydelse.

Men man kan bara inte låta bli att röra vid till exempel Aki Ollikainens roman Nälkävuosi (Hungeråret, Siltala förlag) när man har sett hur Elina Warstas i omslagsbilden, i typografin och vinjetterna låter formgivningen korrespondera med den speciella tidsandan.

Hur ser dagens böcker ut – och hur känns de?

I fjol när jag satt i juryn för Runebergspriset, bestämde jag mig för att också granska de aktuella böckerna ur den synvinkeln, som objekt. Resultatet påminde om hur det ser ut i den finska litteraturen i stort: några toppar, inga direkta floppar.

Mina ögon utsåg genast en klar segrare, Jussi S. Karjalainens omslag till Joni Pyysalos novellsamling Ja muita novelleja (Och andra noveller, WSOY). Bokdesign är som bäst när det väsentliga med boken låter sig fångas i själva föremålet. Intrigen ska man så klart inte avslöja – men intrigen har ju strängt taget inget med det litterära att göra. Det viktigaste är verkets gestaltning.

Ja muita novelleja utkristalliseras på ett imponerande sätt på omslaget – och innerflikarna. Pärmen baserar sig främst på det svartvita, på det typografiska och på kraftiga överstrykningar som poängterar bokens stämning av något oavslutat.

Pyysalo har strött in en del sarkastiska ”anmärkningar av förlagsredaktören” i sina noveller och understryker också på andra sätt verkets ”artificiella” karaktär. Ett filmatiskt berättande har vunnit terräng i litteraturen, men Hollywoods ”osynliga narrativ” har ändå inte trängt in överallt. Konstens mening är inte alltid att föregripa berättelsen: att sjunka ”som kniven i smör” eller ”gå som en dans”.

Boken erbjuder också mer ögonfägnad än den som finns på det yttre omslaget. Avlägsnar man det väller fram en massa karamellfärgade valrossar. Förklaringen till det hittas i boken alldeles konkret, men kan också ses symboliskt. Just en så finurlig och överraskande bok är det fråga om.

Juveler och skönhetsfläckar

I mitt festtal skulle jag också ha velat nämna två andra böckers yttre. Birgitta Bouchts Tusenblad, en kvinna som snubblar (Schildts) är spektakulär. På omslaget, gjort av Bo Carpelans son Anders, finns en bild av ett par händer, tagen av författarens dotter Charlotta Boucht; man tänker att händerna kanske är författarens egna. Romanen berättar om en gammal kvinna som faller omkull hemma i badrummet. Där hon ligger orörlig invaderas hon av minnen.

Händerna med sina tusen fåror, accentuerade av bildbehandlingsprogrammet, och sina granna ringar, får en verkligen att stanna upp. För veckotidningarna gäller det alltid att ha en kvinna av något slag på omslaget, annars säljer man inte. För boken gäller inte lika stränga regler – huvudsaken är att den är tilldragande. Jag skulle vilja se den som kunde låta bli att gripa tag i en bok som så kraftfullt signalerar liv som har levts.

En mindre men inte obetydligare bok som också förtjänar beröm är Ralf Andtbackas Magnetmemoarerna (Ellips förlag). Andtbacka har skrivit en sympatisk bok som förenar essän med poesin. Och vad bättre är, den både känns och ser ut just så.  Många småförlag, från Savukeidas till Turbator, ger ut intressanta, men ärligt talat ganska fula böcker. Deras små resurser går åt till ”innehållet”.

Metha Skogs utformning av Magnetmemoarerna framhäver redan i pärmen känslan i materialet. Omslagspapperet är billigt och tunt, och risken för att det ska rispas är överhängande – men oh, vad det passar bra ihop med innehållet! Andtbackas text är stillsam och varm, och på ett modigt sätt skör. Skulle man därutöver kunna se författarens underfundiga humor, och om papperet skulle kännas lite mindre obehagligt, då skulle slutresultatet vara strålande. Å andra sidan: en sådan här bok skulle inte vara det den är utan sina små brister.

Ville Hänninen
Skribenten är journalist och fackboksförfattare, med ”icke-levande bilder” som specialområde.