Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sommarklassikern: Ur den hemlöses känsloliv

Ann-Christine Snickars, 5.8.2004
Harry Martinson: Nässlorna blomma s., Bonniers (1935) 2004

I sommar har man läst tidningsartiklar och insändare som debatterat regler för omhändertagande av barn. Inget konstigt med det, särskilt som den här sortens sociala ingripanden sägs ha ökat. Man tolkar bakgrunden på två sätt: antingen har barns situation blivit sämre eller så har det blivit lättare, enligt en del alltför lätt, för myndigheter att besluta om omhändertagande. Därför blir så många barn omplacerade.

Man kan gärna ha de här resonemangen i bakhuvudet när man läser Harry Martinsons Nässlorna blomma, som först utgavs 1935. Den kan läsas som själva urberättelsen om barn som får sina liv organiserade av det kommunala. När man kommit till berättelsens slut önskar man att alla som har att göra med försummade unga skulle ha den som obligatorisk läsning. Inte för att den avslöjar hur man bör göra, utan för att den så intensivt kan förmedla de känslor som rumsterar i en liten rotlös människa som utan att tillfrågas slussas vidare till nya platser. ”Bra ställen”, säger man, precis som i Nässlorna blomma, men inte är det alltid barnens intressen som styr.

Harry Martinson som föddes 1904 (hundraårsminnet har initierat nytryck av större delen av hans författarskap och de flesta böckerna går att köpa i pocketutgåva ) hade egna erfarenheter av socknen. På hans tid fanns inte samma överslätande samhällsretorik som vi känner utan och innan i dag, barn utan föräldrar gick till den som lade det billigaste budet. De kunde i praktiken bli extra arbetskraft. Huvudpersonen i Nässlorna blomma, Martin Tomasson blir en sådan exploaterad kraft, han är underklass, proletären. Bara på ålderdomshemmet, som blir sista anhalten sedan han rymt från misshandeln på Norda gård, känner han sig momentant överordnad – där manar han hjonen till middag med gonggongen.

Martinson själv utackorderades 1912 mot fem kronor i månaden. Två år tidigare har hans far dött i tbc och hans mor som dragit fram sig själv och barnen på matservering och diversehandel lämnar plötsligt allt och far till Amerika. I Nässlorna blomma sker samma sak: moder Betty (så hette hon i verkligheten också) bara tar tåget och försvinner en tidig morgon. Martin beskriver sin bakgrund med det hjärtskärande: ”Far är död och mor är i Karlifonien”.

Det finns en rätt omfattande litteraturvetenskaplig forskning om Martinson. Särskilt den biografiskt inriktade har visat upp tendens, många skribenter förhåller sig ganska ohämmat hatiskt mot Moa Martinson, som var Harry Martinsons hustru från 1929 (som också var året för Martinsons litterära debut) och officiellt fram till 1941. Då hade Harry Martinson en annan förlovad.

I en doktorsavhandling från 2000, Att rannsaka en barndom av Bengt E. Anderson, som fokuserar just på Nässlorna blomma, tangeras inledningsvis den här dragkampen. Modern: den försvunna, den onda, eller den ställförestädande, är ju ett så viktigt motiv. Under skrivprocessens gång är Moa Martinson den viktiga, för att inte säga allt överskuggande kvinnan i Harry Martinsons liv. Samma år som boken kommer ut rymmer Harry Martinson hemifrån och Moa låter efterlysa honom i radio.

Hur laddat och smärtsamt det här utspelet är, och hur djupgående de känslomässiga komplikationerna måste ha varit kan man kanske ana om man låter Nässlorna blomma bli resonansbotten. Staffan Söderblom, som närmat sig Martinson mindre som litteraturvetare och mer som en inkännande och sorgfällig läsare, granskar i sin bok om Martinson (som ingick i Natur och Kulturs författarserie 1994) bl.a. rymningen som tema. Rymningen finns i Martinsons liv och i hans dikt. Det är skakande att läsa om detta. Rymningen är kaos och svek och ibland den enda utvägen. Det värsta är att Martin(son) inte är den enda som har rymt. Mamma gjorde det också.

Det finns inte ett uns psykologisk jargong i Nässlorna blomma. Synvinkeln ligger så nära Martins att en läsare kan se det mesta med hans blick. Vissa ting kan Martin inte formulera, han bara känner. Och eftersom han inte just får respons utan ofta blir brutalt behandlad vänder han förbittringen också mot sig själv. En nutida läsare, van vid fallbeskrivningar, märker att han har panikattacker – och att han skär sig kompensatoriskt i alla fall vid ett tillfälle.

Martin lär sig också manipulera, att ljuga lite eller mycket om nöden kräver, eller bara för att vara till lags. Hans största brott, att han i raseri slog ihjäl kalven som sket på lövkärvarna i skogen, får han dock aldrig tillfälle att yppa. Den döda kalven lever sitt bulnande liv i berättelsen, som själv är som en kalv. Den är episodisk och rastlös och snabb och lite vinglig. Men det finns inte en enda onödig utsmyckning i den, också beskrivningar av mer perifera människor eller miljöer har som uppgift att vara en del av virveln, som suger en ner i hemlöshetens bottenlösa ångest. Det är en mörk, för att inte säga svart berättelse, som slutar i det krassa meddelandet om att Martins sista trygghet, fröken Tyra på ålderdomshemmet, har dött.

Men miraklet sker, och miraklet är att historien blir berättad. Att orden, säkert infogade som nitar, får den att hålla ihop. Staffan Söderholm kallar det att Martinson fått orden att ”göra tjänst”. Språket är också så direkt, så smidigt och organiskt att en modern läsare inte först märker att den nytryckta pocketupplagan faktiskt har behållit verbformernas pluralis hela vägen och inte bara i titeln. De besvärar en inte det minsta, för undret har skett. Berättelsen rymmer inte. Den stannar hos oss och lyser.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto