Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Flerspråkighet och kvardröjande nationalism

Pia Maria Ahlbäck, 7.9.2012
Heidi Grönstrand & Kristina Malmio: Både och, sekä että. Om flerspråkighet/monikielisyydestä 336 s., Schildts & Söderströms 2012

Den senaste boken  i ärendet två- eller flerspråkighet efter antologin Både och, sekä että. Om flerspråkighet/monikielisyydestä, som redigerats av Heidi Grönstrand och Kristina Malmio, är ytterligare en antologi, Kära hurri! 15 synvinklar på tvåspråkigheten i Finland. Rakas hurri! 15 näkökulmaa kaksikielisyyteen , som recenserades i Hbl den 25. 6. Min recension här ska inte handla om den och inte heller om Markku T. Hyyppäs bidrag i den, däremot vill jag ta Hyyppäs inlägg som utgångspunkt för mitt resonemang kring Grönstrand och Malmios bok.

Hyyppäs syn på tvåspråkighet är både krävande och befriande: den handlar om att tvåspråkighet –  då en person vill kalla sig tvåspråkig – innebär kompetensen att mödolöst kunna röra sig mellan de två språken, mellan socialt bruk och professionellt bruk, mellan privat bruk och offentligt bruk, och känna att kompetensen självklart finns där och performansen fungerar fullt ut. Jag håller långt med Hyyppä i det fallet. Vad han talar om är den upplevda språkligheten: när det språkliga subjektet känner att hon/han äger aktörskap, beredskap, förmåga – inte bara att klara sig på ett annat språk, utan att överhuvudtaget inte behöva bekymra sig. Detta handlar om både social och geografisk rörlighet och aktörskap.

Positionen – något att problematisera

Både och, sekä että har publicerats i ett historiskt rum som präglas av globalisering och tilltagande språklig mångfald och vilsenhet, också i Finland. Ändå känns den lite sen. Just det perspektiv Hyyppä redogör för, den positionen som en tydliggjord sådan, saknar jag hos redaktörerna. Heidi Grönstrand och Kristina Malmio bygger position utgående från sin egen rätt så fullfjädrade tvåspråkiga kompetens, men låter bli att påpeka att språklig rörlighet är ett av de största kulturkapital man kan ha i dagens värld. I stället utgår man från ett lite föråldrat synsätt: i, som det förefaller, opposition mot forna krav på att ”behärska” och identifiera sig med ett och bara ett språk, ett krav som givetvis hängde ihop med en nationsbyggande diskurs.  Här spökar ”den finlandssvenska” nationalismen bakom hörnet och, verkar det som, ett behov av att positionera sig mot den.

Redaktörerna bygger position utgående från sin egen rätt så fullfjädrade tvåspråkiga kompetens

Mest problematisk blir Malmios artikel ”Ut i vida världen”. I sin läsning av en kritikerdebatt kring flerspråkighet i finlandssvensk litteratur från 1990-talet framgår det att hon jämställer finskan med språk som franska och engelska. Om en kritiker har invändningar mot det starka finska inslaget i en svenskspråkig, finländsk roman bör han inte heller låta de franska inslagen passera okommenterade, menar Malmio Men det är ju inte franskan som har varit de svenskspråkiga finländarnas problem.  Överhuvudtaget önskar jag  att Malmio skulle problematisera begreppet finlandssvensk och sin egen tolkningsgemenskap mera. Ett annat synsätt som finns företrätt inom forskningen i dag är att finlandssvensk är den som är just mödolöst tvåspråkig på svenska-finska.

Ändå är ju motiveringarna för Både och, sekä että både välgörande och välvilliga. När vi talar om litterär flerspråkighetsforskning talar vi ju kanske inte alltid så mycket om faktisk flerspråkighet, mångspråkighet eller tvåspråkighet utan om flerspråkighet som en metafor för vidsynthet och just detta, ett brott med nationalstatens krav på ett språk, en nation och en stat. Problemet är bara att enspråkighet enligt samma metaforik så lätt kommer att betyda enögdhet, instängdhet, fördom. Själv är jag enspråkigt svensk finländare, enligt Hyyppäs definition, men med rätt goda kunskaper i engelska, tyska och finska. Jag vet inte om finska är mitt tredje eller fjärde språk efter svenskan: i skrift  är det nog mitt fjärde, i tal mitt tredje. Samtidigt har jag klarat av att bli auktoriserad översättare finska-svenska. Men jag skulle aldrig kunna kalla mig tvåspråkig, och jag är övertygad om att inte en enda finskspråkig person skulle anse mig vara det. Inte heller en enda tvåspråkig person skulle göra det. Mina språkfel och svårigheterna att hitta ord är alldeles för många för det.  Är jag då enögd? Förhoppningsvis inte. Däremot kan jag nog känna mig instängd (i Finland); om jag vill arbeta med det jag utbildat mig till, kommer jag knappast någonsin att kunna göra det utanför de svenskspråkiga delarna av landet.

En dikotomisk diskussion

Både och, sekä että är som sagt också en mycket sympatisk bok. Den stora behållningen för min del blir artiklarna där skribenterna behandlar tvåspråkighet som rör sig på en annan axel än den belastade finsk-svenska/svensk-finska och där också andra kulturgenrer än litteraturen kommer in. Simo Muirs artikel om Jac Weinstein och den jiddischspråkiga revyn i Helsingfors är fascinerande liksom Kadriye Bedretdins bidrag om Finlands tatarer som språkligt och kulturellt samfund. Också Vuokko Hirvonens artikel om möten med majoritets- och minoritetsspråk i samiska kvinnliga författares produktion är synnerligen givande. Kai Åberg skriver intressant om sånger på finsk romanidialekt.  Och, vill jag tillägga, Heidi Grönstrands artikel om Kersti Bergroth är både rolig och spännande.

Ändå jag  vill se ännu flera ”underligheter” i två- och flerspråkighetsdiskussionen: den är fortfarande för dikotomisk. Vi har flyktingar som blir, förhoppningsvis, åtminstone tvåspråkiga på sitt hemspråk och – på svenska eller på finska. Det sker bland annat i det konstiga Österbotten och på det ännu konstigare Åland.  Här blir Åland tecknet för tystnad och tabu: vem kan hantera en språklig tautologi som ständigt subverterar det mindre nationalspråkets ställning med sin märkliga lagstiftning där svenska språkets ställning har tillåtits gjutas i armerad betong? Och detta med Finlands och världens goda minne?

Mer än som ett tema läser jag  ”flerspråkighet” som en attityd, en inställning och en mentalitet

Mer än som ett tema läser jag alltså ”flerspråkighet” som en attityd, en inställning och en mentalitet: det handlar om inklusivitet, tolerans, acceptans. Denna acceptans, menar jag, måste alltså kunna gälla också enspråkigheten. Jag tror vi måste diskutera vidare med början från en annan ända. Inte från den fullfjädrat tvåspråkigas, som jag skisserat denne ovan, inte från den ledigt fler- eller mångspråkigas, utan från den inte enbart eller inte helt och fullt enspråkigas. Vad jag efterlyser är ett diminutivt seende informerat av immigration, flyktingskap och utsatthet, inte en flerspråkighetsdiskussion med avstamp i – det vill säga mot – ett kvardröjande nationalistiskt synsätt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto