Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En älskad mänsklig författare

Marita Gleisner, 12.1.2003
Helen Svensson: Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson s., Schildts 2002

Tove Jansson är en av våra mest älskade författare. Det har skrivits mycket om henne men ändå inte tillräckligt. I Resa med Tove möter läsaren en samling personliga minnesbilder och andra texter. Ett drygt tjugotal vänner, författare och konstnärer berättar om möten, utforskar texter och relationer, och visar sina fotografier.

Jag väljer att enligt känslan presentera några av berättelserna. Maria Antas har skrivit en analyserande text om Bildhuggarens dotter; om männens rätt att skapa och fruar som förvandlas till kvinnor. Även om jag kanske inte omfattar allt är den intressant som inledning. Texten är också en historisk och biografisk beskrivning av Toves barndom och skildrar hennes uppväxt i en konstnärsfamilj.

Allra helst läser jag ändå om Toves traditionella och emotionella sida, texter där jag kan känna igen henne som människa. Fotografen och brodern Per Olov Jansson månade om sin syster så pass att han samlade material om tobaksrökningens faror och förgäves gav henne sitt sammandrag på två sidor. Han erkänner också att han en tid kände sig avundsjuk på katten som fick Toves omsorg men lät henne aldrig förstå att han måste preparera sig med astmamedicin innan han gick in i ateljén.

Thomas Warburton har översatt Mayumi Tomiharas rara text från engelska, om hennes möten med Tove liksom Toves japanska läsare. Mayumi Tomihara dricker inte sprit men blev hos Tove i Helsingfors bjuden på whisky med orden: ”Outspätt eller dubbelt” och svarade ”outspätt” med tanken ”ju mindre desto bättre.” Tove tömde sitt glas utan att blinka.

Helen Svenson har gjort Greta Gustafssons text: ”Hon har alltid bara hört till”, till en berättelse som börjar redan 1922 när Toves föräldrar flyttade till Pellinge över sommaren. Den slutar när Tove fyllde 75 men innehåller många somrar däremellan av vänskap och tjänster. ”Men nog har hon (Tove) jobbat – det har hon gjort – så som hon höll på hela tiden! Och hon var ju så noggrann, att det allt skulle stämma. Hon kom och bodde här en gång i november i slutet på sextitalet, hon ville studera precis hur det såg ut i naturen då. Hon satt här i stora huset, hon kom ensam den gången. Hon gick ut och vandrade, så kom hon in och skrev. På kvällarna läste hon högt för mig vad hon skrivit.” (s. 201)

Berättelsen som personligen tilltalar mig allra mest är livskamraten Tuulikki Pietiläs. Den är baserad på Toves anteckningar från deras gemensamma resor och jag fäster mig vid att man förberedde resorna genom att läsa på och anteckna nyttiga saker och under resans gång dokumenterade Tove allt. Hon var en idealisk reskamrat som aldrig klagade. Men hon drabbades, sympatiskt nog, av bronchitis och sjösjuka.

Ändå kunde hon vara dumdristig nog att bada i Atlanten i januari. Hon skrev klar Pappan och havet i Portugal och avslutade Sommarboken i New Orleans. Där tillkom också flera av hennes noveller i sin första version. På en resa från New York till Le Havre hade de, på inrådan av en vän, bokat hytter i första klass men tyckte det var ”urtråkigt” att klä upp sig till middagen. Erfarenheten var nyttig, säger Tuulikki Pietilä, på det sättet att man såg en hel del av hur folk betedde sig, när de ”lyxade till sig” på fel sätt. ”När vi bara kunde smet vi iväg till andra klass.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto