Hysteros, skriven av Helena Granström (f. 1983) är en imponerande bok. Texten är välkomponerad och kompakt, och den thrilleraktiga stämningen håller från början till slut. Språket är köttsligt och pulserande men samtidigt avskalat, varje ord är väl övervägt. Läsaren vet vad som komma skall, det oundvikliga kommer att ske. Huvudpersonen kommer att föda barnet som vuxit i henne i nio månader, barnet som upptagit allt mer plats, både fysiskt och psykiskt.

Språket är köttsligt och pulserande men samtidigt avskalat, varje ord är väl övervägt

Huvudpersonen, som läsaren inte får veta namnet på, bor tillsammans med sin man ute på en isolerad ö, där naturkrafterna har övertaget. Mannen kommer och går, han förblir avlägsen i berättelsen. Det är kvinnan som står i fokus. De finns två av henne, den ena ligger i en säng omgiven av mörker, den andra sitter på sängkanten som sällskap till den härjade gestalten som talar som ett orakel. Och sen har vi barnet, förstås. Den ofrivillige inkräktaren.

Mer än en berättelse om en graviditet

Hysteros är mer än en berättelse om en graviditet. Givetvis är det förlösande att läsa om tabubelagda känslor som den som väntar barn bär på (som motvikt till glansbilderna i hälsotidningarna med leende gravida mammor med perfekta frisyrer, brunbränt skinn och vältränade armmuskler): rädsla, förvirring, sorg, obehag. Men för mig blir texten framför allt en studie i identitet och mellanmänskligt beroende. Var slutar jag och var börjar andra? Och hur många jag finns det, egentligen? Huvudpersonen har en annan människa inuti sig, är hon då en eller två?

 

 

Jag säger: ”Jag är allt och kan inte vara allt, och jag är det och jag kan inte vara det.”
Han säger: ”Kan vi inte vara någonting tillsammans?”
Jag säger: ”Jag är inte jag”, jag säger ”Jag är inte en”, jag säger ”Jag är inte du.”
Hon svarar ”Du är samma. Du är en. Du är den enda”

Också förhållandet till barnets fader har symbiotiska drag. Paret bor isolerade på en ö, och verkar inte umgås med andra människor. När det är dags för förlossningen är det självklart, för alla utom läsaren, att ingen utomstående deltar. Det är de två, plus barnet. Detta bidrar till den skräckinjagande atmosfären.

Texten är klaustrofobisk i sin skildring av huvudpersonen som fånge i sitt skinn och sitt medvetande

Granström prosa är existentiell. Texten är klaustrofobisk i sin skildring av huvudpersonen som fånge i sitt skinn och medvetande. Granströms orädda, sensuella och samtidigt djuriska framställning av sexualitet berör. Samlaget som möjlighet att för ens en sekund försvinna ur den egna kroppen och bli en annan, bli densamma. Bli du, bli ett, precis som barnet i magen. Sett ur ett psykologiskt perspektiv handlar det om en tidig längtan. Hysteros är grekiska för livmoder.

Relationen till den andra – allt annat än okomplicerad

Huvudpersonens relation till mannen, barnets fader, är allt annat än okomplicerad. Hennes lust stegrar i och med att magen sväller, medan hans lust i sin tur avtar. Det här blir för mycket för huvudpersonen, att mannen glider undan då hon skulle behöva honom som mest. Men han är inte hon, han är sin egen, och kan inte ge henne det hon behöver. Jag hade gärna hört mer om honom. Nu förblir barnets far en projektion av huvudpersonens längtan. Han blir en motpol till henne, han blir den lugna, den rationella, distant i sin emotionella slutenhet.

Barnets far förblir en projektion av huvudpersonens längtan

På slutet tilldelas mannen en avgörande roll – det är han som hjälper barnet till världen, det är hans varma och starka händer, som griper tag om det nya livet som pressar sig ur kvinnans kropp. Slutet antyder en förändring i dynamiken mellan kvinnan och mannen, en förändring som i och för sig är oundviklig med tanke på barnet som äntrar deras värld.

Dela artikeln: