Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

”Tror du att den glödröda lidelsen kan vara tam?”

Jenny Kajanus, 22.5.2009
Helena Henschen: Hon älskade s., Brombergs 2008

Hon älskade är en titel som får läsaren att sucka förväntansfullt och kanske vänta sig ett försvarstal för kärleken. Men Helena Henschen ger oss i stället en mångbottnad läsupplevelse som väcker frågor om de livsteman som styr oss.

Boken baserar sig liksom den mycket uppmärksammade I skuggan av ett brott på Henschens egen släkthistoria, den här gången farmodern Signe Thiel, född 1885 och dotter till industrimagnaten Ernest Thiel, mannen bakom Thielska galleriet. Signe själv föds under det progressiva 80-talet och växer upp i ett förmöget hem, där Ellen Keys hatt inte sällan ligger på hatthyllan bland andra konstnärers och författares. För att illustrera den envisa individualism som är utmärkande för den här kretsen hänvisar Henschen till Nietzsche: ”Det handlar om prefixet över i betydelsen överskrida sina egna gränser [–]. Det är de egna ’andliga kritstrecken’ som ska överskridas, de som håller människan fången i snäva tankebanor. Nietzsches filosofi blir den fria andens förlossningslära”.

Från andens frihet till fri kärlek… Signe Thiel ville ha orden Hon älskade inristade på sin gravsten, men i stället kom de att bli titeln på en bok. Orden kan förstås hur brett som helst, men associerar i första hand till hennes långa förhållande till den framstående hjärnforskaren och hypnotisören Oskar Vogt, gift med forskarkollegan Cécile Vogt. Kanske var orden avsedda som en apologi. Men hur mycket hade den kärleken egentligen med frihet och individuella val att göra?

Familjehistorien formar ens jagbild

När man läser berättelsen om Signe kommer man nämligen osökt att fundera över hur livsteman styr våra liv, hur familjehistorierna formar en människas jagbild, lyfter fram vissa teman och avfärdar andra som mindre viktiga. För Signe var kärleken ett sådant tema, och Henschen är tydlig som en hjärnkirurg då hon frilägger det med sin skalpell.

”Tror du att den som är stadd på älskogsväg låter tämja sig, tror du att den glödröda lidelsen kan vara tam”, skriver Signe på biljetten hon köpt för att resa ned till Berlin för att hälsa på Oskar och hans hustru. Orden kunde vara formulerade av fadern, Ernest Thiel, som några decennier tidigare abrupt reste sig från middagsbordet och störtade ut efter familjens guvernant – för att aldrig mera återvända. Kvar blir hustru och barn, varav ett ännu ofött. Signe gömmer sig längst bak i klassen, mamma Anna låser in sig och bara gråter. Ernest Thiel beskriver kärleken som ”en orkan som sopar bort allt damm och all spindelväv” och frigör honom från allt oväsentligt, inte minst ”det borgerliga äktenskapets cellfängelse”. Tillsammans med sin nya älskade Signe Maria flyttar han längst ut på Blockhusudden på Djurgården där han studerar Nietzsche och ägnar sig åt sin magnifika konstsamling.

Uppbrottet som urscen

Man förstår att uppbrottet blir en urscen som det kommer att ta generationer för familjen att frigöra sig från. Man förstår också att älsklingsdottern Signe slits mellan lojalitetskänslorna för modern och den starka dragningskraft som fadern och hans nya lycka utövar.

Så Signe går samma väg: mot passionen. Genom två äktenskap och en rad barn landar hon i Berlin som återkommande gäst hos Oskar Vogt och hans hustru Cécile.

Till mamma Annas tårar i de första kapitlen läggs nu Céciles vaksamma blickar, hennes förlust och förödmjukelse, allt medan Signe seglar i väg i ljuvaste kärlekslycka. Signe besöker paret Vogt med jämna mellanrum, bor i deras hem – och tar för sig av sin kärlek. Ibland när hon kommer ligger Oskar sjuk, och hustrun och älskarinnan placerar sig på varsin sida om sängen:

”Utan att tala öppnar han sin hand och Signe ser tecknet och förstår vad han vill och lägger sin hand i hans. Draken sitter på andra sidan om sängen [–]. Hon sitter stilla, sitter rak i ryggen med bevakande blick. Cécile förändras, får en taggig kontur, blir en annan med vass blick och gäll röst – ett nödvändigt hot som håller spänningen vid liv.

Men det finns också en stilla vila som genomsyrar Signes kärlek till Oskar. Den lugna vardagens rytm. Den djupa kärlekens tillit.”

Styckena skaver. För hur gärna hade man inte framstått som varm och generös och skrivit någonting om autenticitet och känsla, i motsats till plikt och konvenans? Men Henschen manar fram det där andra i mig, medkänslan med den förnedrade, tveksamheten.

Hur långt kan en stor kärlek rättfärdiga att man skadar andra, att man odlar sin egoism i kärlekens namn?

Judarnas utsatta position

Samtidigt som jag på ett plan har svårt att låta mig förföras av kärlekshistorien – charmad av den gode Oskar blir jag inte, därtill är han för patriarkalisk! – finns det annat som berör mig helhjärtat. Skildringarna av judarnas utsatta position är en sådan sak. Det är 30-tal och Oskar och Cécile som är judar tvingas lämna sitt livsverk, hjärnforskningsinstitutet i Berlin-Buch. Också Signe är jude och ytterst engagerad, inte minst i flyktingfrågan. Att ta del av hennes korrespondens under den här tiden är intressant. Breven uppenbarar med all önskvärd tydlighet hur skärpt, informerad och alert hon är, hela tiden i bredd med händelsernas utveckling: ”Sedan jag skrev till Dig för ett par timmar sedan, har Hitler inbjudit Chamberlain, Daladier och Mussolini till möte i morgon. Så har vi fått hopp igen. Tro inte att jag är virrig, det är jag inte. Men situationen ändras från timme till timme, och det är gott att veta”.

Hon ger också sina barn i Europa noggranna instruktioner: ”Molnen hopa sig, men ännu kan det klarna. Skaffa dig en gasmask – gör det som en säkerhetsåtgärd.”

Hon älskade – att resonera

Även om Signe deklarerar att barnen och Oskar Vogt är det som betytt mest för henne, är det här, i iakttagelserna kring händelseutvecklingen under kriget och i hennes intresse för politiska och samhälleliga frågor, jag ser mest understreckningar, läser in ett formligen glödande intresse.

Signe var utan tvekan en eldsjäl, som var aktiv på många plan, bl. a. inom Fredrika Bremerförbundet. Hon älskade – att få utforska, resonera, hänge sig åt det hon uppfattade som viktigt (visst var det väl det som drog henne till hjärnforskaren och vetenskapsmannen?). Helene Henschens bok– grundligt researchad, säkert komponerad, nyanserat berättad – skvallrar om samma passion hos barnbarnet. Inte var det förgäves hon gick och grävde i farmors kartong på vinden!

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto