Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Av tidens nåd. Att befria liv och skrivande från skälets påbud

Freja Rudels, 19.6.2020
Hélène Cixous: Att komma till skriften 53 s., Modernista 2019 Kääntäjä(t): Sara Gordan

”Sanningen är att jag inte har något ’skäl’ att skriva,” konstaterar Hélène Cixous i Att komma till skriften. Avsaknaden av skäl glimmar till om och om i den personligt hållna essän som välmenande kunde tolkas som motsatsen, det vill säga som en redovisning av Cixous tungt vägande skäl att skriva.

En fattig judinna från Oran i Algeriet, född på tröskeln till ett världskrig som skulle göra sitt yttersta för att utplåna hennes sort, dotter till en tyskspråkig mor, uppvuxen i ett myller av språk, ankommen som främling till franskan, sedermera författare och akademiker och förgrundsfigur inom både poststrukturalismen och feminismen. Det är en fantastisk och mångskiktad resa som skymtar mellan raderna i Cixous väg till skriften.  Och uppenbarligen en fruktbar grogrund för skrivande. Men inget skäl. Inte om vi tar Cixous på orden. Och jag tror vi ska göra det.

Det är en fantastisk och mångskiktad resa som skymtar mellan raderna i Cixous väg till skriften.  Och uppenbarligen en fruktbar grogrund för skrivande

Att komma till skriften (orig. 1976) finns nu för första gången tillgänglig på svenska, i förtjänstfull översättning av Sara Gordan. Den kan betraktas som ett slags systeressä till Medusas skratt (orig. 1975, på svenska 2015), vars djärva närkamp med Medusa-myten har blivit en feministisk klassiker, både som avstamp för ecriture féminine-skolan och som feministisk-teoretisk-politisk strategi. Att ta en misogyn myt, plocka sönder den, avväpna den och skriva fram dess subversiva potential är vad mycket feministisk teori och litteratur har ägnat sig åt de senaste 50 åren.

En väv av skrifter

Cixous Medusa förstenar inte sin betraktare. Hon är ingen avskräckande nidbild av kvinnan som gått för långt. Det är bara att se henne i ögonen, märka att hon skrattar och att hon bär på en uppmaning till kvinnan om att skriva in sig i världen. Samma uppmaning genomsyrar Att komma till skriften, men formulerad som ett personligt vittnesbörd om att hitta till orden och modet. Cixous kännspaka poetiska stil, upprepningarna och återkomsterna och blandningen av mytstoff och teori, går igen i essän. Tack vare den självbiografiska klangbottnen får den dock en annan konkretion och tyngd.

Den franska feminismen (eller poststrukturalistiska feminismen), som Cixous tillsammans med Luce Irigaray och Julia Kristeva brukar betraktas som frontfigur för, anklagas inte sällan för att vara i övermått teoretisk och abstrakt. Något av en claire obscure vilar onekligen över dessa tänkares texter. En gäckande, skimrande svårtillgänglighet som jag själv upplevt som mer suggestiv än avskräckande. Därmed inte sagt att jag har förstått dem, men att jag lockats av det svårgripbara, som av ett löfte om vidgat seende. I Att komma till skriften mer handgripligt, utan att rymden för den skulle går förlorad.

Något av en claire obscure vilar onekligen över dessa tänkares texter. En gäckande, skimrande svårtillgänglighet som jag själv upplevt som mer suggestiv än avskräckande

Essän är späckad med allusioner men helt befriad från referenser och name dropping. Genom texten drar återsken av psykoanalys och marxistisk kapitalismkritik, paradismyten, skapelseberättelsen, Grimms grymma sagor, Tusen och en natt med mera. Cixous gläntar på många dörrar och den som gillar att leta och nysta har mängder av trådar att finna och följa. Avsaknaden av explicita referenser framhäver det essäistiska och gör texten mer lättsmält, men framför allt demonstrerar greppet den skrift Cixous stakar vägen mot. En skrift där varje text är en del i något större, i en väv av skrifter den både föds ur och återbördar sig till. Således blir de intertextuella kopplingarna i Att komma till skriften mer än referenser. De är delar av dess seende och tänkande, dess handling och sprängkraft.

Att komma till Cixous

Kopplingen mellan liv, tänkande, text, teori, myt, utopi och uppror blir osedvanligt tydlig och angelägen i Att komma till skriften. Att läsa den är som att komma till Cixous. Till den livslevande nödvändigheten bakom en teori om en kvinnlig skrift av fria flöden, öppningar, upprepningar och omtagningar.

Om du inte har ett tungomål utan tre är enspråkighetsparadigmet ett fängelse. Om katedralens form och logik genomsyrar den fallogocentriska ordningen och du inte har tillträde till katedralen på grund av din religion eller ditt kön, måste du skriva dig ett alternativ. Om ordningen vill ta dig i besittning, benämna dig och begränsa dig till syster, mor, dotter, fru, musa, ängel, och därmed sluka dig som vargen slukar rödluvan, är själva din skrift ett trots. Den är ett kliv ut ur magens mörker, och det är varken abstrakt eller teoretiskt. Det är på liv och död.

Om du inte har ett tungomål utan tre är enspråkighetsparadigmet ett fängelse

När jag läser stycket jag nyss skrev inser jag att det låter som om jag funnit ”skäl” till Cixous tänkande i Att komma till skriften. Som om den tillfredsställelse som essän ger mig var avhängig dess förmåga att ge en konkret och berättigande anledning till ett högt flygande teoribygge. Bakgrunden, skälen och den vidgade förståelse som dessa med bidrar med är onekligen en viktig del av behållningen av hennes essä. Men lika viktigt, om inte viktigare, är det jag uppfattar som dess budskap: Att hon frånsäger sig skälets påbud och befriar oss från det.

Så fort vi frågar efter skäl ger vi plats åt tvivlet. Så fort vi frågar efter skäl ger vi makt åt någon att bestämma vilka skäl som är giltiga. Min spontana lust att upphöja Cixous säregna erfarenheter till intressanta och nödvändiga vittnesbörd följer samma logik som den ordning hon med sitt skrivande envist trotsat. Den där exilen, flerspråkigheten, judiskheten, könet utgjort skäl att tystna. ”Du lever alltid utan skäl. Av tidens nåd”, slår hon fast. Och skrivandet är liv. Det är andning. Och det är av nåd.

Så fort vi frågar efter skäl ger vi plats åt tvivlet

Detta är en nåd vår ängsliga, nyttomaximerande och bekräftelsetörstande tid är i ett skriande behov av. Cixous beskriver skrivandet som en jagupplösande andning utan anledning, som ett tillstånd där kroppen blir medium för all världens röster och medvetandet öppnar sig mot det oanade och onåbara. Det är svulstigt och utopistiskt, men också viktigt och kanske sant. Jag tänker på hur hårt vi ansar våra jag och definierar våra identiteter. Hur upptagna vi är med välpolerade fasader, med yta och konturer och gränser. Och hur mycket tid vi lägger på att fundera på vem som ska få skriva vad ur vilket perspektiv. Vilka vägar till texten klipper detta av? Vilka möjligheter släcker vi genom fråga efter skäl och berättiganden? Och vad kunde tändas om vi ersatte dem med nåd?

Kvinnokroppens rum i tänkandet

Hur villkorad är Cixous nåd. Vad inlemmar den skrift hon kommer till och vad stänger den ute? Cixous och den franska feminismen i stort avfärdas ibland som problematisk särartsfeminism. Parallellerna mellan födande och skrivande, mellan kvinnokroppen och textens kropp och det vita bläcket – modersmjölken – som flödar genom den explicit ”kvinnliga” skrift, som Cixous menar att saknas i världen, går tillbaka på ett könat och potentiellt essentialiserande bildspråk.

Cixous röjer rum för kvinnokroppen i tänkandet. Hon lyfter in den från positionen som tystad och mörk periferi och ger den upprättelse som tillgång. Hon tecknar den som skrivandets själva förutsättning. Därmed ligger det förstås nära till hands att de som inte fötts in i denna kroppsliga förutsättning känner sig uteslutna. Å andra sidan förhåller sig Cixous väldigt öppet och generöst till identiteter. Hennes kvinnlighet må vara bemängd av bröst och mjölk och moderskap, men dess skrift kan likaväl födas av män som av kvinnor. Och i det tillstånd i vilket skrivandet sker tycks alla identiteter och kombinationer av identiteter vara möjliga för alla. Det kvinnliga skrivandet avtecknar sig främst som ett kontinuerligt överskridande. Som ett tillstånd och en förvandlingspotential snarare än en förutbestämd och definierbar praktik.

Cixous  förhåller sig öppet och generöst till identiteter. Hennes kvinnlighet må vara bemängd av bröst och mjölk och moderskap, men dess skrift kan likaväl födas av män som av kvinnor

Ändå är det undflyende, rörliga, öppna, flödande, konturlösa, jaglösa och överskridande oroväckande bekanta epitet. Det är nötta uttryck för den annanhet till vilken kvinnor och kvinnlighet förpassats och fjättrats i årtusenden. Blir de verkligen mindre problematiska och mindre patriarkalt dikterade om man befriar dem från deras pejorativa laddning? Finns det inte en risk för att den väg Cixous visar tar oss ur vargmagen men in i en annan mörk säck? Att den förpassar oss till ett innanför byggt på det utanförskap som den fallogocentriska ordningen skapat?

Eventuellt är det en brist att dessa frågor spritter så vilt i kölvattnet efter Cixous essä. Men kanske är det också en behållning. Det är befriande hur Cixous undgår att haka upp sig på vad som egentligen är vad och istället tillåter sig att välja vad som är ljus och vad som är mörker. Att helt enkelt tända lampan.

 

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto