Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Under ytan i Iran – ett reportage om möten och mod

Ulrika Gustafsson, 27.8.2010
Henri Forss: De säger att de känner Gud men de ljuger. Reportage från Iran. s., Söderströms 2010

Henri Forss har rest i Iran och rapporterar i De säger att de känner Gud men de ljuger om sina upplevelser. Han inleder med en lättöverskådlig och väl motiverad kronologi. Den sträcker sig från 1906 till 2009 och tar upp viktiga händelser i landets historia som att det 1934 bytte namn från Persien till Iran, att premiärminister Mossadeq på inrådan av CIA och M16 avsattes i en kupp 1953, den islamska revolutionen 1979 och Georg W. Bushs tal om ”ondskans axelmakter” 2002.

Detta är händelser som skribenten har anledning att återkomma till i de nio kapitlen, som bär namn av de åtta platser han besökt, bland dessa huvudstaden Teheran i nordväst – som uppges vara helt annorlunda än resten av landet och en orsak till att man kan tala om två Iran – ön Qeshm i Persiska viken och Bam i sydöst, som ligger så nära gränsen mot Afghanistan och Pakistan som Forss i egenskap av utlänning vågat sig. Han både inleder och avslutar sin resa i Teheran, därav åtta kapitel och inte nio, alla med tredelade underrubriker i stil med ”Teheran – kvinnor, olja och Ahmadinejad” och ”Bam – Droger, död och Hallickens blodiga skalle”.

Det är inte helt klart för mig hur lång tid Forss spenderat i Iran, men med tanke på alla de platser han rapporterar från torde det röra sig om flera månader under 2009 års andra hälft. I det första kapitlet kantas gatorna i Teheran av lummiga träd, i det sista faller snön.

Forss företag är mycket välkommet. Här skriver en landsman på svenska om Iran – ett land jag vet alldeles för lite om men är nyfiken på! Men De säger att de känner Gud … är ojämn till sitt innehåll och lämnar en del att önska.

Resenärens vedermödor

Forss har läst på om Irans historia, om president Ahmadinejad, om Iran före revolutionen och redogör för sina huvudsakliga källor. Det är ett beprövat grepp att med sådan kunskap skapa en fond att projicera de egna upplevelserna och iakttagelserna mot. Problemet är att jag ganska ofta tycker att de historiska referaten tar för stort utrymme, att de tar plats på bekostnad av en känsla av närvaro i Iran här och nu.

Onödigt stor plats kan jag ibland också tycka att utläggningar om resenärens vardagliga strapatser med äckliga ketchuppizzor, kalla hotellrum och filmer som tidsfördriv kan ta. Sådant kan sägas höra reseberättandet till, skapa stämning och indirekt bidra till miljöskildringen. Men visst läser jag en aning snopet vidare när resenären berättar att han pratat med folk, bara för att direkt därpå sätta punkt. Jag undrar vilka versioner av historien dessa människor längs Forss färdväg haft att berätta. Vilka verkligheter lever de i?

Vissa detaljer står jag frågande inför: Vad menar resenären t.ex. med att ”Negar har en aning för stor haka men annars ser hon helt normal ut”, med att likna en man vid en råtta, med att livet på Qeshm ”flyter vidare som det har gjort i hundratals år”? Och varför berättar han så oreflekterat om hur han sjasat bort ett barn som håller en påse lim under näsan med den ena handen och tigger med den andra? Handlar sådant här om en attitydfråga, om att Forss inte vill vara politiskt korrekt? Eller är han bara ärlig? Ibland är man inte intresserad av att tala med påflugna ortsbor, ibland orkar man inte ifrågasätta sitt eget perspektiv och de normer som styr ens tänkande – inte ens om man är en ambitiös journalist på reportageresa.

Resandets mervärde

Nog med klagolåt. För klart är att Forss reportage från Iran har många förtjänster. Jag får definitivt lära mig mycket, t.ex. om europeisk politik, och kan konstatera att där inte är så långt ifrån här som man kunde tro. Jag tycker att boken växer vartefter. I synnerhet i kapitlen om Bam och Qom återges intressanta möten. I Bam bor resenären på Akbars hotell som totalförstördes i en jordbävning 2003. Den krävde 60 000 människors liv – eller 30 000, om man frågar myndigheterna. En av Akbars söner berättar inte bara om hur han överlevde katastrofen, och hans bästa vän inte, utan också att myndigheterna ljuger om antalet döda för att slippa kostnader för återuppbyggnad. Fortfarande inhyses många butiker i staden i containrar som egentligen borde ha varit tillfälliga.

När Forss vill åka till Qom undrar hans iranska vänner varför – ”Det finns inget i Qom förutom mullor” – och uppmanar honom att istället åka till Isfahan. Väl framme ifrågasätter till och med hotellreceptionisten valet av resmål. ”’Varför har du kommit till Qom? Vill du inte åka till Shiraz istället’[…]”. Men resenären står på sig och har vid det här laget förresten redan besökt de båda andra städerna.

På universitetet i den heliga staden Qom träffar han en mulla som talar engelska. Usama är uppvuxen i USA och kom till Iran för ett drygt decennium sedan. Han kom till landet för att i fyra månader studera ett shiitiskt samhälle, men bestämde sig för att lära sig farsi och studera teologi och blev därför kvar. Nu har han inga planer på att återvända till USA. ”’Jag har familj och barn och när man är förälder vill man att ens barn ska växa upp i en bra och trygg miljö’, säger Usama. ’Jämfört med USA är Iran som en by.’”

Titel och omslag – en kärnfull provokation

Den positiva bild av Iran som Usama ger är i sammanhanget överraskande. Den oro resenären ofta känner för att ofrivilligt med någon oskyldig handling dra till sig den ena eller andra ordningsmaktens uppmärksamhet, delar han med de flesta han möter. Visserligen är det med ett visst vemod Forss reser hem från Iran som han börjat trivas i. Men som han själv konstaterar, det är lätt för honom som är fri att röra sig att känna så.

”Det är den mest synliga formen av terrorn i Iran: att inte kunna röra sig fritt i sin egen hemstad”, berättar Forss. Kanske, tänker jag, är terrorn en orsak till den bitvisa brist på fördjupning i reportaget som jag talat om. Kanske är det inte alltid så lätt att få folk att berätta vad de upplevt och tänker? Ahmadinejad utlystes överraskande till segrare av valet 2009. Den omfattande oppositionen slogs ned och många demonstranter ”tvingades uppträda på tv där de förklarade att de hade blivit lurade till att demonstrera av utländska agenter som ville provocera fram ett regimskifte. De hade blåmärken i sina ansikten och det var inte en själ som tvivlade på att de hade blivit torterade för att de skulle säga det de sa. Men för regimen spelade det ingen roll. Budskapet var entydigt. Så här går det för dem som är kritiska.”

Ändå kan Forss rapportera om mycket mod. Modiga är t.ex. de unga kvinnorna som Forss i det avslutande kapitlet om Teheran diskuterar med om bl.a. skillnader mellan europeisk och persisk kultur. ”’I Shahnameh finns en historia som påminner om Oidipus. Fast tvärtom. I den grekiska versionen är det sonen som dödar sin far som han inte känner igen. I vår version är det fadern som dödar sonen’”, berättar Marjane. Med tjejerna upplever han också till ackompanjemanget av förtjusta skratt och hetsiga gräl Teherans datingkultur.

Med det sista kapitlet om Teheran sluter Forss snyggt en cirkel. Vi är geografiskt sett tillbaka där vi började och återser bekanta från det första kapitlet. I det här kapitlet lyckas skribenten också lyfta fram två teman som är centrala för boken, även om de under resans gång inte alltid är så framträdande: kvinnornas situation och terrorn. Dessa teman illustreras väl av bokens omslag. Ett par ögon tittar rakt mot betraktaren. De är inramade av en svart slöja – eller är det en terroristluva? – som smälter samman med den likaså svarta bakgrunden. Titeln, som liksom pärmbilden på flera sätt kan tänkas vara provocerande, är en parafras av vad den unga och regimkritiska beväringen Ali sade Forss under en bussresa till Isfahan: ”’De säger att de känner Gud, men det är en lögn. De har ingen Gud’ […]”.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto