Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

För svårt att uttrycka

Sofie Knutar, 14.5.2003
Henrik Jansson: Lejonhonans stillhet s., Sahlgrens 2003

”Jansson hör till de där författarna jag inte läst, men som jag ändå utvecklat åsikter om. Tvievalaktigt beteende, förstås”, var ett omdöme jag hörde när jag fick novellsamlingen Lejonhonans stillhet i min hand. Det måste genast erkännas att jag inte heller har läst Henrik Jansson förut. Tvivelaktigt beteende att recensera någon vars tidigare produktion man inte läst? Kanske det. Men låt oss se det som ett par helt nya och åsiktsbefriade ögon på en gammal bekantskap.

Det här är vad de nya ögonen såg: I elva noveller kretsar Jansson mestadels kring medelålders män i olika livssituationer (läs: kriser). Lejonhonans stillhet är Janssons nionde bok. Om novellsamlingen skall ses som ett led i vad Karl Henrik Nikula kallar Janssons ”20 år av ensamhet” (Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria, 2001) kan diskuteras, men för en ovan janssonläsare förefaller det troligt såtillvida att huvudpersonerna i novellerna gestaltas som ensamma individer, utan förmåga att knyta band till de människor som borde stå dem nära.

En allmänmänsklig (eller bara den finska medelålders mannens?) relationsproblematik och frustrerande oförmåga att gestalta och dela känslor förekommer i de flesta av novellerna – det är svårt att avgöra var dessa når sin kulmen. Är det i ”Bilnycklarna” där separerande föräldrar rör till världen för en pojke med skuldkänslor över lillasysterns död, ”Tommy” där föräldrarna inte förmår hantera sin sons död tillsammans, eller i titelnovellen där huvudpersonen reser bort från sin familj för att begå självmord på ett hotellrum?

I ”Stalker” gör huvudpersonen något som knappast någon på städernas gator gör: han stiftar bekantskap med en utslagen man och erbjuder honom en dusch och alkohol hemma hos sig i utbyte mot dennes livsberättelse. Jansson tecknar skickligt upp den ambivalenta relationen männen emellan, den delade känslan av misstro och opålitlighet som uppstår när sammanhangen blir helt nya – en bostadslös i huvudpersonens lägenhet, huvudpersonen i den bostadslöses övernattningsställe.

Överhuvudtaget skildrar Henrik Jansson sina personer med en utvecklad fingertoppskänsla, med ett till synes subtilt enkelt språk som verkar genomarbetat. Även om den ena misslyckade relationen efter den andra gör läsupplevelsen ganska frustrerande – kan det verkligen vara så här svårt att få förhållanden till närstående människor att fungera? – kommer också de trevande försöken till återuppbyggande av förtroende och kontakt fram som små glimtar av hopp, till exempel i ”Haren” som beskriver en ömtålig far-son-relation: ”’Ibland ångrar jag’, försökte han, ’ja, bara ångrar alltså.’ Fast det han ville säga var kanske något annat och större, något som mer konkret handlade om just sonen – och det var för mycket, och för svårt att uttrycka, och kanske också för självklart för att alls behöva lyftas fram.”

Janssons projekt verkar vara att tro på kärlekens helande kraft, eller åtminstone inte låta den förnekas. Människorna han tecknar upp behöver varandra, men de upptäcker det inte i tid: ”Jag sneglade mot henne, noterade hur de gråaktiga ögonen tömdes på glädje, och upptäckte först i och med frånvaron att den för en stund legat där. Insikten gjorde mig sorgsen.”

Det bör få ta sin tid att läsa Lejonhonans stillhet. Var för sig är novellerna rätt så stiliga och angelägna, men lästa efter varandra grötar de ihop sig eftersom kontexten är förvillande likadan i flera av dem. Sedan borde Sahlgrens förlag verkligen göra något åt utformningen. Det är lite trist att läsa en bok som spricker upp i limningen när man öppnar den.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto