Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Spelplanens vuxenpositioner

Barbro Enckell-Grimm, 20.1.2006
Henrik Jansson: Min dotter Näckros s., Scriptum 2005

Titeln på Henrik Janssons senaste, hans tredje novellsamling och nionde bok, Min dotter Näckros, säger mycket om de texter man möter. Liksom i Janssons tidigare böcker handlar det om relationer mellan sköra personer, ofta en far som bär på skuldkänslor, om missförstånd och tillkortakommanden. I något skede slår man in på fel spår och efter det är det nästintill omöjligt för de litterära gestalterna att korrigera riktningen: man blir allt mer berusad, besviken eller arg. Läsaren identifierar sig lätt med barnet i berättelserna. Men i motsats till berättelsens barn kan läsaren förstå vilka mekanismer som härskar när texten/motorn drar igång.

Novellerna i Min dotter Näckros utmynnar ofta i hopp om försoning och en tro på mänskans styrka, hennes benägenhet att klara av också svåra situationer. På det sättet skiljer den sig från Janssons föregående novellsamling Lejonhonans stillhet (2003).

Näckrosdammens djup

Titelnovellens ”Dotter Näckros” är en samtidigt både stark och känslig dotter som får besök av sin mer slarviga och oberäkneliga far, som har svårt att leva upp till sin roll som beskyddande pappa. Viljan att beskydda och ta hand om blir ett ängsligt kontrollerande: ”Du äter väl tillräckligt nuförtiden?”. Och dotterns farhågor besannas. Det som var planerat att bli ett möte mellan far och dotter blir en blöt egotripp av en far, oförmögen att ta sitt ansvar, behärska sin nervositet och kontrollera sina impulser. Namnet Näckros är ett minne av en liten flicka, fascinerad av storslagen näckros i en damm i sommar-Hangö, då hon var liten och framtiden ännu låg framför den lilla familjen.

Det handlar om svaghet och styrka, både mental och fysisk. Det handlar om att ha överseende och förlåta, både sig själv och andra. I den här boken möter man också två ishockeyspelare, en finländare och bosniern Radovic, och i novellen om dem överflyttas det som i Janssons texter vanligen utspelar sig inne i de litterära gestalternas tankar och i kommunikationen mellan dem, ut på ishockeyplanen i konkreta tacklingar. Men senare också till förmågan att dra ett streck över det skedda och kunna förmå sig att gratulera en liten dotters far på hennes födelsedag. Möjligheten att se det mjuka i motspelarens ansikte, hur dragen blir levande när han ser sin dotter, förvånar också ishockeyspelaren själv.

Novellen ”Mitt sjuttiotal i Stockholm” är en kuslig berättelse om hur det som skulle bli en befrielse från barndomens och hemmets bojor istället utmynnar i förvirrande förnedring för en ung man som ännu inte är vuxen att inse vad han ger sig i kast med. Fester och lättförtjänta pengar, frihet och glädje blir våldtäkt, glåpord och skammens kusliga ensamhet.

Framgångssagor ointressanta

Henrik Jansson har sagt att han vill skriva gripande och att han har svårt att engagera sig i böcker som handlar om framgångsrika personer som tar avstånd från sitt tidigare glamorösa liv för en tillvaro i enkelhet och äkthet. När man läser om de janssonska gestalterna, som ofta är föräldrar som dels har svårt att nå varandra och som inte heller kan bära sitt föräldraansvar, får frågorna om svaghet och styrka, makt, skuld och oskuld en alldeles annan smak. De blir en bit som kan vara svår att svälja. Det säger ännu ingenting om den litterära kvaliteten men det säger mycket om frågornas angelägenhetsgrad.

Begrepp som styrka och svaghet är naturligtvis relativa och små förskjutningar kan ha intressanta konsekvenser. Det som händer i Janssons noveller, sker mellan repliker i små bisatser, i gester och i till synes obetydliga handlingar. Repliker kan ofta tolkas på minst två sätt, som oskyldiga klantigheter eller som verkligt destruktiva elakheter. Beskyllningar uttalas sällan rent ut som anklaganden – oftare är det otydliga bisatser som ger många tolkningsmöjligheter.

I de senaste böckerna av Henrik Jansson, och det gäller också Min dotter Näckros har språket och hela den litterära gestaltningen blivit stramare och mera vardaglig. Intresset för textens struktur och berättelsens uppbyggnad har fått ge vika för viljan att beskriva möten mellan personer som delar olika öden. Handlingen och replikerna träder fram med ny tydlighet. Det svåraste är kanhända inte att hitta vägen till vuxenhet, utan att vara medveten om att man gått vilse på den vägen, leva sig in i den rollen och gestalta den. Man kunde säga att novellerna handlar om vad livet gör människor och vad människor gör med sina liv.

Man kan förstås fråga sig vad nytt Henrik Jansson har att tillföra med sina noveller. Och det är kanske inte så mycket nytt (för vad är egentligen det?) men han arbetar vidare på ett författarskap som pekar framåt. Mot en slags försonande klarhet och större tydlighet, mot vuxenvärldens stramhet, dock inte utan dess nyanser och kontraster.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto