Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Om konsten att tämja sina demoner och bekämpa individualismens Mårra

Tom Karlsson, 21.12.2007
Henrik Jansson: Protokollsutdrag från subversiva möten s., Scriptum 2007

På 70-talet vandrade det kommunistiska spöket kring i världen och fick många olika skepnader. I Finland fick det en speciell dräkt – taistoismen (efter den allt annat än karismatiske ledaren Taisto Sinisalo). Den skiljde sig markant från de socialistiska rörelserna i övriga västeuropeiska länder. Där de sökte sig fram mot maoism, trotskism eller autonoma och anarkistiska teorier – alla mycket kritiska till den reellt existerande östeuropeiska socialismen – hyllade den finländska rörelsen kritiklöst den byråkratiska makten i Sovjetunionen.

I dag har man svårt att förstå hur en sådan nystalinistisk ideologi kunde locka huvudparten av de unga intellektuella: studerande, konstnärer, redaktörer… Taistoismen har blivit ett trauma inom den finländska politiska kulturen. Få känner sig stolta över sin bakgrund i rörelsen. Man vill hellre dölja, förneka och bortförklara den. Utifrån har det förts fram krav på att ställa anhängarna till svars för sina handlingar, som ibland har liknats vid landsförräderi.

Snarare existentiella teman än politiska

Henrik Jansson nu trettio år senare skriver en roman, utifrån sina erfarenheter av taistoismen inom studentrörelsen i Åbo, väcker boken stort intresse. Det är ändå inte någon direkt politisk roman. På det politiska planet är den kanske oförlåtligt naiv, men det är inte om ideologiska frågor boken handlar. Det är snarare allmänna existentiella teman som ensamhet-gemenskap, individualism-solidaritet som håller romankonstruktionen uppe.

Jag hör till samma generation som Henrik Jansson och delar många av hans erfarenheter. Miljön i romanen är därför välbekant och har tidigare skildrats av Lars Sund i romanen Vinterhamn. Det är svårt för mig att förhålla mig objektivt till boken och under läsningen irrade mina tankar ut ur texten och in i mina egna minnen. Ibland är jag inte ens säker på vad Jansson har skrivit och vad mina tankar gjort av hans text. Om inte annat, så visar detta att hans tema är viktigt för vår generation.

Jag uppfattar romanen som Janssons försök att rehabilitera en generation som hade vackra ideal, men leddes vilse. Romanen handlar om en politisk rörelse, men kunde lika gärna ha handlat om en religiös sekt. Det är samma sociala dynamik i bägge fallen och Henrik Jansson drar också på många ställen i romanen paralleller till frireligiösa rörelser, där många av personerna har sin bakgrund.

Om taistoismen i stort förblivit en obearbetad kris, försöker Henrik Jansson i sin roman terapeutiskt behandla sina egna erfarenheter och komma till rätta med det förflutna. Försoningen har blivit ett viktigt tema i hans författarskap och det är också huvudsaken i hans nya roman – att försona och förlåta sig själv.

Den fiktive Henrik Jansson

I Protokollsutdrag från subversiva möten går Henrik Jansson tillbaka till sin ungdom, för att förstå och förlåta den yngling han en gång var. Genom att fiktionalisera sig själv och ge sitt eget namn åt romanpersonen betonar författaren det personliga i projektet. Man skall ändå inte tro att det är en självbiografi eller nyckelroman. Det är fiktion. Samtidigt visar Henrik Jansson upp sig som den felande länken mellan Klas Östergren och Peter Sandström – två författare som valt samma litterära förhållandesätt. Intryck från Östergren kan man också annars spåra i romanen.

Efter ett par årtionden av övervintring plockar Henrik Jansson fram protokollsutdrag och gamla papper från 70-talet, för att få kontakt med den trosvisse tonåring han en gång var och de ideal han då hyllade. Han har genomlevt 80- och 90-talet genom att övervintra i en mental istid, en period av cynisk och förtärande individualism, som gjort honom sjuk. Arbetet med dessa dokument är en smärtsam, men helande process; det är en nödvändig terapi för att åter tina upp och kasta av sig sitt och generationens trauma.

Det här är projektet för den fiktive Henrik Jansson, men också för Henrik Jansson som författare av romanen. Denna terapeutiska tidsresa är för honom en nödvändighet för att han skall kunna komma sin son och sin sambo till mötes på en ärlig och öppen nivå. Han måste erkänna sig själv innan han kan nå en annan och bli medmänniska.

Glidande tidsplan

Boken fungerar på olika tidsplan, som stiligt glider in i varandra via drömmar, möten och musik. Den femtioårige Jansson dyker ned i sina minnen och slåss mot det förflutnas demoner och dagens domare. Personer från det förflutna dyker upp ur skuggorna och han får stå till svars – inte enbart för politiska brott, men för brott mot vänskap, kärlek och medmänsklighet.

Den gemenskap ungdomarna sökte i den socialistiska rörelsen manglades ned av partiets maskineri och hierarkiska makt. Solidariteten förvandlades till medlöperi och kadaverdisciplin. Henrik Jansson vill ändå försvara sig och sin rätt att vara stolt över sitt liv och inte behöva förneka den gemenskap han sökte och fann i rörelsen. De återkommande anklagelserna som högern riktar mot det han en gång varit tar hårt på honom, liksom minnena av alla kamrater som försvunnit, dött, supit ned sig, eller gjort avbön.

Henrik Janssons och de forna taistoiternas situation liknar ironiskt nog den som de utsatte krigsveteranerna (föräldragenerationen) för. På samma sätt har man tagit äran från dem och förnekat deras rätt till minnen. I romanen finns en mystisk person, ”Sanningskommissionen”, som med ett iskallt leende försöker ställa kommunisterna till svars. Jag tycker att han inte passar in i romanen. Det känns som om Envoyén hade stigit ut ur Klas Östergrens romaner för en blixtvisit i Janssons bok. På ett sätt är han ändå en taistoiternas spegelbild, då de spanade efter alla nyanser av antisovjetism och aldrig drog sig för att rapportera sådant vidare.

Mot individualismen, för gemenskapen

Henrik Jansson låter Henrik Jansson försvara den vilja till solidaritet som en gång fört honom in i den kommunistiska rörelsen. Han ser det inte som en politisk gärning, utan som en existentiell handling. Han vill hylla sina gamla kamrater och kämpa mot individualismens anda, som i likhet med Mårran i Tove Janssons Mumin-böcker får marken att frysa till is. Henrik Jansson vill inte ha tillbaka sina gamla ideal och inte heller försöker han finna några nya ideologiska sanningar. Det enda han söker är gemenskap, närhet, tröst och försoning som en motmakt mot nyliberalismens spöke, som nu obehindrat vandrar kring i världen.

Genom att låta sin inre yngling återuppstå och bli älskad kan också den äldre Henrik Jansson bli mogen att älska och sätta den andra i första rummet. Den ”sanning” han kommer fram till under projektets gång kallar han ”underkastelse uppifrån” – en frivillig ödmjukhet. Pinja, kvinnan han älskar, sammanfattar det: ”Du är min hund nu.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto