Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En ingång för det okända

Henrika Ringbom, 4.10.2011

Är man författare är det under sådana perioder svårt att hålla igång sitt eget skrivande. Har man krafter och tid finns det en hel del intressant att anteckna, sådant som man senare glömmer. Men att försöka samla sig till något större arbete är knappast lönt. Det finns inte tid, det finns inte lugn, det finns för mycket förvirring och oro. Då är det en stilla nåd att be om att få läsa in sig på ett författarskap som går på djupet med just den sortens existentiella frågor. När jag blev erbjuden att sammanställa ett urval med dikter av Mirkka Rekola vederfors jag en sådan nåd.

Det finns perioder när det mesta förändras, de gamla koordinaterna för ens liv slutar gälla och de nya som man har att hålla sig till en tid framöver inte ännu hunnit bli synliga. Buddhisterna skulle visserligen påpeka att ingenting någonsin är fast, att våra liv är i ständig omvandling och vi bara måste lära oss att vila i osäkerheten. Men vissa händelser, som sjukdomar, dödsfall och skilsmässor – liksom gladare sådana som födslar, förälskelser och framgångar – lyckas under en tid ställa tillvaron på ända. Man har fullt upp med att förhålla sig till de inre och yttre förskjutningarna som sker, och oftast också massor att göra. Man styr och ställer, packar och bär, ordnar med papper, ringer samtal och försöker komma överens med och ta hand om andra – och också en aning om sig själv. Mitt i röran står man där bländad av de stora frågorna om livet och döden, kärleken och ensamheten, tidens väsen och flykt, och måste för att komma vidare nå fram till någon form av svar, om än tillfälliga.

Den som sysslar med att introducera finsk lyrik i Sverige vet att det inte hör till vanligheterna att man får den typens erbjudanden, så när Jonas Ellerström – som hade träffat Rekola på en poesifestival i Malmö och blivit fascinerad – undrade om jag ville göra urvalet trodde jag först att jag hört fel. Men jag fann mig fort, och i år på försommaren kom det så ut, en liten fin volym i ellerströms lilla serie.

Att få syn på det främmande

Arbetet med En gynnsam plats för hjärtat tog mig liksom en flotte vidare från 2000-talets första decennium, som för min del kom att präglas av att flera av mina närmaste dog och också jag själv blev svårt sjuk. Jag skulle antagligen ha ”klarat mig” också utan det, och mycket annat kunde – och har – hjälpt mig. Men jag har svårt att föreställa mig någon mera meningsfull sysselsättning under den här tiden än att läsa och översätta Rekolas samtidigt kärva och luftiga dikter. I dem hittade jag något som jag sökte och behövde – eller kanske snarare något som jag insåg att jag sökt och behövt när jag väl hittat det. Som vidgade gränserna för det tänkbara och bar långt.

När jag på allvar började översätta dikterna gick jag ändå in för att försöka göra också det motsatta: få syn på det som kändes främmande och svårbegripligt i dem. För när man hittar något som man letat efter är risken stor att man ser bara det som man vill se, och låter det ta över. Annat blir osett, sådant som ger dikterna en nyans till, eller som rentav kräver att hela tolkningen ruckas. Som översättare bör man respektera och försöka förmedla också det som känns främmande och som man inte helt ”förstår”. Annars är det lätt hänt att man, i den förmedlarroll man har, domesticerar dikterna inte bara för sig själv utan också för andra.

Jag tar mig därför gärna an att översätta även sådana dikter som inte omedelbart tilltalar mig och som jag kanske inte själv skulle ha valt. När jag för femton år sedan blev ombedd att översätta Jouni Inkalas dikter ställde de mig inför en poetik – och ofta också en grammatik – som jag inte förstod, och dessutom hade god lust att avfärda som metafysiska excesser. Men jag hade ett jobb att göra, och motviljan övergick så småningom i fascination. Bland alla de dikter jag översatt hör Inkalas till dem som jag tror att mest har påverkat mitt eget skrivande.

Dikten, en öppen källkod?

Blir då de dikter en författare översatt en del av hans eller hennes eget författarskap? Det finns poeter, som Göran Sonnevi, som gett ut samlingar med enbart tolkningar och andra, som Mirjam Tuominen, som publicerat tolkningar av andras dikter i sina egna böcker. Kanske kan man se dikten som en öppen källkod som det står var och en fritt att använda, läsa, modifiera och vidaredistribuera, och det namn som står under en viss variant som en tillfällig etikett?

Jag vill ändå hellre betona skillnaden och se tolkningen som ett möte, där den ena, översättaren, försöker uppfatta och förstå och förmedla vidare vad den andra, författaren, skrivit. En sorts ovanligt aktiv läsning, där översättaren gör sig så receptiv han/hon kan och sedan på ett annat språk försöker uttrycka vad som står på, och mellan, raderna. Det är det senare, inte själva orden, utan det som sker i mellanrummen mellan dem, som är allra svårast att förmedla. Det är där ens förmåga till lyhördhet, tålamod och urskiljningsförmåga sätts på prov. Vad är viktigare i just den här dikten, att försöka förmedla bilderna eller tankarna och den väv de utgör, eller kanske ljudens vibrationer? (Det bästa är förstås om man lyckas få med allt, men ofta måste man välja eller åtminstone prioritera.)

I läsarens medvetande föds så dikten på nytt. Ofta framkallar orden mer eller mindre sammansatta visuella bilder. Redan hos läsare i samma kulturkrets kan dessa se helt olika ut. Hur påverkar till exempel något så konkret geografin? Ta ett enskilt ord som ”berg”. Om det förekommer i en dikt, ser då de som vistas i olika landskap framför sig helt olika berg – den danska läsaren en liten kulle, tibetanen en Himalayatopp? Fullt så enkelt fungerar det lyckligtvis inte, utan också här finns en ingång för det okända. Jag har till exempel under de senaste åren läst mycket japansk poesi, framför allt haikun. Och det berg som ofta förekommer i dem har inte framkallat någon hemtam höjd för min inre syn. Nej, det är japanernas heliga berg Fuji som framträtt gång på gång – och inte ens verklighetens Fuji (som jag ännu inte sett) utan Fuji som det avbildats på otaliga träsnitt, en konformad, symmetrisk höjd ovan stiliserade landskap. Utgörs inte en stor del av tjusningen i att läsa dikttolkningar just i att de framkallar bilder och föreställningar som är främmande och annorlunda, och visar på andra sätt att tänka och se? (Strängt taget består väl all uppmärksam diktläsning i det: att låta det obekanta behålla sin egenart och långsamt försöka lära känna det, i stället för att försöka ”översätta” det till något välkänt; det uttalat främmande gör detta bara så mycket tydligare.)

Drömmens språk

Till sist en historia om hur det kan se ut i huvudet på en finländsk poet som lever i en övervägande finsk språkmiljö, skriver på svenska och översätter från finska. I titeldikten i min diktsamling Den vita vinthunden (2001) dyker en tunga upp ur en grötkastrull:

Jag vill se bättre.
Jag böjer huvudet över
kastrullen, jag sänker

ansiktet ner, jag
känner tungan dra över min
panna, näsa, min mun,

över ögonen,
jag känner kraften i tungan,
hur den slickar i sig

mina drag, hur de
löser upp sig, suddas ut och
försvinner, /…/

Jag hade upplevt detta i en dröm och tyckte bilden var så stark att jag ville använda den. Men först när dikten några år senare översattes till finska (av Merja Virolainen i Valkoinen vinttikoira, 2005) kom den till sin fulla rätt. På finska betyder kieli både tunga och språk, och det kraftfulla bortslickandet av anletsdragen blir då så mycket mer betydelseladdat. Jag hade, så att säga, drömt bilden på finska, fast inget ord på vare sig det ena eller det andra språket uttalats i min dröm. Översättningen pågår hela tiden, från språk till språk, från bild till språk, från språk till bild, också nattetid i drömmen.

Henrika Ringbom
Henrika Ringbom är författare och översättare. Hon debuterade 1988 med diktsamlingen Båge och har senare också skrivit prosa och essäer. Hennes senaste bok är en samling prosalyriska texter med titeln Händelser. Ur Nya Pressen 1968-1974 (2009).