Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Tilldragelser i pressen – och i läsaren

Ann-Christine Snickars, 31.8.2009
Henrika Ringbom: Händelser. Ur Nya Pressen 1968-1974 s., Söderströms 2009

När jag först ser titeln på Henrika Ringboms nya bok tänker jag att jag har sett lite fel. Att den klassificerats fel, att det handlar om en tidningshistorik. Henrika Ringbom har ju arbetat som journalist, så det skulle inte vara alldeles underligt. Men det är naturligtvis dikt det handlar om . ”Prosadikter” står det på omslaget till Ringboms femte diktsamling som heter Händelser. Ur Nya pressen 1968-1974.

Man kan börja med att läsa av bilderna på omslaget. Bilder av hur USA:s armé nyttjar bomber för att röja landningsplatser för helkoptrar i Vietnam, av Armstrong, Aldrin och Collins på väg till raketen 1969. Ett porträtt av Ulrike Meinhof, en bild av Mrs Armstrong, astronautfru, och en av tre flickor med rakade huvuden, den är från en berömd mordrättegång 1971, Charles Manson var inblandad. Och den vietnamesiska flickan Vo Thi Lien som blickar in i kameran en dag i februari 1970.

Synfältet vidgat och beskuret

Det är en berättelse om en tid med stora kast, man åker till månen, man bombar ett land sönder och samman, man lanserar ett piller som förhindrar barnalstrande, man jagar terrorister i Europa. Tidningen både vidgar och beskär synfältet. Nya Pressen som den ser ut i Henrika Ringboms läsning (och som den långt de facto såg ut) handlar mest om USA. Eller Amerika som man ofta sa.

Nya Pressens material är i diktsamlingen ordnat ”kronologiskt” . Årtalen är tryckta högst upp på sidan men det känns ändå säkrast att använda citationstecken. För den första läsningen som diktaren företog skedde när hon var en liten flicka, hon följde med tidningen från sex års ålder fram till hon var elva och kvällstidningen lades ner. ”Jag var otröstlig”, skriver Henrika Ringbom i efterordet.

En underliggande berättelse

Det finns alltså en berättelse i de ungefär sjuttio ingångarna i Nya Pressens ”arkiv”. Det är berättelsen om flickan som läser, som bygger sin värld av begriplig och obegriplig information, pådriven av den förpubertala vetgirighet som måste räknas till de grundläggande drifterna. I dikterna kan det synas i graden av konkretion, upprepningar, ibland t o m i satsbyggnaden och ordföljden som efterliknar ett barnsligt uppräknande sätt att uttrycka sig(”Cornflakes och juice är bra. Det anser amerikanen. Playboyklubben är också bra. En måltid kostar som en drink…”).

Och så finns det en annan läsning, den som företas av det vuxna medvetande som ser både reportagen och flickan, och som tillför ett nytt lager av reaktioner. Den läsningen väljer och organiserar.

Men det finns personer och företeelser som är så fantastiska att man måste leka sig fram till en förståelse av dem. Astronautfruarna, till exempel. Man måste få leva sig in i hur de kände det. Det refereras kortfattat av Nya Pressen sommaren 1969 och processas av sin tids läsare, och vår tids. Hur ska man överhuvudtaget kunna bli urskiljbar bredvid män som presterat någonting så spektakulärt? Kanske bara genom att spela sin egen roll med utsökt bravur:

”/—/ alla ter fruarna ska leva normalt: köra barnen till skolan, handla, laga mat. De tre familjerna bor i astronautförstaden vid rymdcentrum. I astronautförstaden nära varann. Armstrong har det största huset, det dyraste. Armstrong är högst betald. Utanför jobbet umgås de aldrig, månmännen. Månfruarna har inte heller nära kontakt. Undrar just hur man själv skulle orka. Om någon som stod en nära. Om någon visslade iväg. Med tusentals kilometer i timmen mot en frystorkad kropp i ingentinget.”

Utan nostalgi

Man kan läsa Händelser. Ur Nya Pressen 1968-1974 som ett slags minnesbok om man så vill. Men den är ett album helt renons på nostalgi. Ser man bara ”bilderna” och inte känner det riktiga innehållet, reaktionerna, går man miste om kärnan i samlingen. Det är ju ingen stor poäng i att skriva en diktsamling som bara är klipp ur gamla tidningar, som på något sätt ska väcka minnen och en känsla av igenkännande. Henrika Ringbom har aldrig arbetat på det viset.

Ett minne väcks ändå till liv hos mig av Händelser. Det är flickan som fraktades runt i Europa för att vittna om massakern i Song My. Man har låtit glömskan täcka över henne, och i stället har minnet fastnat för löjtnant Calley, som dömdes till livstids fängelse, men som benådades efter en mycket kort tid. Som en bisarr resonans till bokens sekvenser om Song My (eller Son My som det kommit fram att det ska stavas) dyker Calley upp i nyhetsflödet precis nu i augusti 2009 och ber om förlåtelse för vad som skedde den 16 mars 1968. Flickan som vittnar har fått det största enskilda utrymmet på bokomslaget, och en uppmärksam läsare anar vad den ska spana efter mellan pärmarna.

Bara den första läsningen är oskuldsfull

För Henrika Ringboms prosalyriska texter rör vid just detta: att det inte går att återfå en förlorad oskuld. Det går inte att försöka leva sig tillbaka till den, läsa sig tillbaka, eller köpa sig tillbaka till den.Den första läsningen är oskuldsfull, men sen går oskuldsfullheten inte längre att rekonstruera.

Samlingen rör förstås också vid vår fascination av brutalitet, den där laddningen av våld och sex som utgör kvällstidningsestetikens lockelse. Ingen har ju kunnat undgå den, och man undrar hur barn i lågstadiet i dag skulle återge sin läsning av kvällspressen om man bad dem göra det. Finlandsvensk kvällspress finns det inte längre, och var man planterat resterna av den finlandssvenska kvällstidningsmodellen och -estetiken är ett ärende som kanske inte omedelbart hör hit.

Roligt kan man ha mellan raderna

Men Nya Pressen rapporterade naturligtvis inte bara om Vietnam, astronauter, Manson, skräckfilmen Exorcisten, hippies, och lättklädda damer. Den berättar också om inhemska mord och överfall, om hur man framkallar ”bipersoner” med hjälp av hypnos. En sekvens på tre texter beskriver den ”framgångsrike författaren” som intervjuar ”småstadsdivan”, ”sångerskan” och ”tevestjärnan”. Intervjuerna är citerade med en teknik som mal ner dem till det ingenting de antagligen från början var. Här blir Henrika Ringboms (satiriska)humor ganska explicit.

I övrigt kan humorn finnas mellan raderna. En noggrann läsare får en del litterärt extramaterial som bonus, ett infogat, lätt kamouflerat diktcitat, kanske.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto