Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Broarna ut ur ett dödsbo

Maili Öst, 7.2.2014
Henrika Ringbom: Öar i ett hav som strömmar. Dikter 79 s., Schildts & Söderströms 2013

Jag vill inte ha kommit hit.” Här blir man sjuk och har fruktansvärt ont. Man ser människor lida och dö. Här bara står man och låter det ske. Man är liten och rädd och går sönder av sorg. Det är just hit man måste våga sig i Henrika Ringboms (f. 1962) lyrik. Det är här man överväldigas av att det finns så mycket liv trots döden.

Mörkret i Ringboms sjätte diktsamling är massivt. Ljuset färdas långsamt genom dess landskap av sjukhuskorridorer och obotlig sjukdom. Man vänder sig om bara för att möta den historiska tillbakablickens skräckslagna vitöga i statssanktionerade förintelseläger eller naturdokumentärens närbild av insekter som äts levande av parasiter. För att orka leva med sådana vyer rymmer Ringboms poetiska synfält också tindrande vita små blommor och avlägsna, högresta berg. Men blicken viker aldrig undan.

I en värld där allting dör som flugor lyckas Ringboms lyrik fästa sig vid hur minsta lilla fluga ändå sjuder av kraft så länge den lever. Den bladgröna nyansen på pärmen bryter sig förr eller senare igenom det tätast nattsvarta: ”Det måste finnas det som du fortsätter att älska”.

Osedda blommor och dimhöljda berg

Öar i ett hav som strömmar lotsar oss ofta till utkanterna av den vardagstrygga världen. Vi får vingar, antenner och ”fikongetingkrafter” för att klara av störtdykningen ner i den tusenfalt blommande trädgården som får plats inuti varje frukt på ett fikonträd. Lejonparten av fikonstekelns liv utspelar sig där, utanför människans blickfång men alldeles nära. Vi slås av det blixtrande snabba i ett liv vars ändpoler lindas in av ett enda fruktkött.

Småkrypets synvinkel gör det lättare att betrakta en värld där ingen sist och slutligen klarar sig. Hos blommorna hittar också vår kultur ett språk som räcker till att täcka både brudsäng och grav. Det är insekternas överlevnadskonster vi behöver då vi kläms in av olyckor, tumörer och missiler i stumma rum ”där det slumpmässiga/ dödandet ännu pågår”: ”Jag har lärt mig samla honung. Som de små blommorna/ hämta sötman ur allt.

Varsamt skalar Ringboms lyrik fram de osedda rummen i vårt eget liv. Vi borrar in oss i en annan människas drömmar, då hon i nattmörkret träffar dem hon aldrig mera får se i dagsljus. Där samlar vi mod och närmar oss till sist den mest skrämmande trakten av alla. Vi kryper in i taxin för att följa med dit människan drar sig undan för att dö.

Just när livet känns för tungt fylls  horisonten av segel, bärstolar, packhästar och många, många andra som är på väg

När vi väl vågat oss in är det inga avsides undanskymda privatrum utan vältrampade vandringsleder vi anlänt till. Mitt i det instängda och kvava finner Ringboms dikter vila där gråten övergår i regn, bland höga afrikanska mullbärsfikonträd eller då man stannar på den smala spången vid viken. När man är för trött för att gå själv låter man sig bäras en bit i sällskap av Hokusai (1760–1849) och Hiroshige (1797–1858) och hundratals japanska träsnitt som rest över århundraden och kontinenter för att mellanlanda på konstmuseet Ateneum i Helsingfors.

Just när livet känns för tungt fylls den ringbomska horisonten av segel, bärstolar, packhästar och många, många andra som är på väg. Främmande röster och tider ser det vi ser: ”En av oss blir buren. Hon sitter bakom förhängen, syns inte, ser ingenting. Vi som bär får då och då stanna, äta och dricka, vila och se på utsikten.” Sakta börjar ljuset sippra in mellan våra fördragna gardiner.

Andrummet i träsnittet

Alla våra möten med döden, den egna och andras, är ensamma. Men mötesrummet breder ut sig i tid och saknar väggar. Sorgen lyder inga klockslag och lämpliga miljöer utan följer formlös med oss överallt. Det vi trodde var ogenomträngligt mörker visar sig tvärtom tränga sig genom allt som ”aska i/ näsan i munnen mitt svalg”.

När det svarta upphör att vara en mur att slå och banka på förlorar vi samtidigt allt som skyddat och skiljt oss ifrån det. Det går inte längre att isolera sorgen till en osynlig klump i halsen: ”Till och med i sömnen springer jag åt alla håll samtidigt. Om jag är riktigt snabb kanske/ jag kommer undan stunderna.

Ringboms lyrik löser upp de konstgjorda gränserna vi drar mellan liv och död, verklighet och dröm. Varje närkontakt med döden föser in oss i en gränszon där det till sist är svårt att urskilja vem som lever och vem som dör. Både döende och närstående kommer till platsen ”Nu orkar jag nästan inte vidare.” Ringboms lyrik tar och tänjer ut det lilla ordet ”nästan” så ofattbart långt som de sammansatta krafterna räcker.

Gråten trär trådar genom natten” på ett sätt som både snörper ihop allt till sorg och leder oss som en fyrbåk genom timme efter timme. Vardagssorgerna förmörkar drömmen, men önskedrömmen tränger också in i det instängda livsrummet och gör det bredare. Upplevelsen ”Jag vaknar.” återkommer i Ringboms samling i befriande många lager tills den sprätter upp sömmen mellan djup sömn och yrvaket tillstånd, nattmara och önskedröm.

Träsnittets framställningssätt kräver många skeden och mellanhänder

Sorgen som tynger oss blir hanterlig i och med att den faller sönder i mindre stycken. Vår andtrutna verklighet hittar fram till träsnittets sätt att redan vid framställningen lägga sig i olika skikt och kräva många skeden och mellanhänder: någon tecknar, någon skär i körbärsträet, någon trycker de olika delarna och någon sprider ut bilden som blivit till många. I likhet med det färdiga träsnittet omspänner också Ringboms dikter samtidiga skikt av himmelshöjd, vattenyta och förkrossande djup.

Vårt inres hemliga trädgård

Döden som man möter den hos Ringbom är inget rofyllt läggande till ro. Sorgen och samtidigt hela livet är så invecklat att det måste spjälkas upp i sina intimaste beståndsdelar, in i stundens insektperspektiv. Så små vi är med våra stora problem!

Inblicken i den honungssökande insektens mödor blottlägger de skört sköna och småklumpigt komiska kullerbyttorna som allt liv består av. Vi lämnar bakom oss men återvänder ändå för att leta. Vi söker men hittar något helt annat. Innebörden av våra största förluster blir tänkbar genom att räkna de minsta: ”min drink, min banan, min bilradio, jag skulle aldrig få dem tillbaka”. För en stund kan jaget släppa tyngden av att vara ensam ansvarig för allt i livet.

För en stund kan jaget släppa tyngden av att vara ensam ansvarig för allt i livet

Istället för bikupans varmt brusande och ändamålsenliga gemenskap är det insektvärldens enstöring vi får träffa. Fikonstekelns liv är ett för våra ögon osynligt inbördeskrig mellan inåtvänt leende barnträdgård och tortyrkammare. Vare sig hon vill det eller inte deltar hon ändå i levnadsloppet omkring sig med ett lass pollenkorn på tårna.

Ringbom placerar ingen punkt på kanterna till diktsviten ”En fikongetinghonas liv”. Utan tvivel fjättras insekthonans kropp mest till att agera bägare för andras liv. Som ett slagfält bogserar hon både sina egna och parasiters ägg, fortsatt liv och undergång. Där emellan ryms ändå något helt eget och strålande vackert: ”Hennes liv. Några timmar i det hällande solregnet

Den honungsdrypande världen i fikonets hjärta finner sin motpart i hjärnans sjöhästformade innersta. Steget från den matta och trånga vardagen till gränslösa världar av vetenskap och vetskap är inte långt: ”Jag är hemma vid åtta, trött, ser på tv, Law and Order, läser om hypofysen och nybildningen av hjärnceller, lägger mig i hippocampus, i natthavet föder den ståndaktiga sjöhästen slingor av ljus som lindar, flätar mig in i flödet av liv, av död.

Dammluckorna mellan diktrummen

Ringboms lyrik löser upp det spikraka och enkelriktade vi kallar för liv till ett flytande område som både omger och fyller oss: ”De ännu inte födda, vi ännu inte döda. Vattnets virvlar, vila, luft. Utsikten öppnar sig.” Vi finns till i den oavbrutna turbulensen mellan fruktansvärt och fruktbart.

Det krävs alldeles speciella diktrum för att fånga in hela panoramat där begreppet liv omskrivs som växelvärmen mellan att födas och att dö. Ringboms diktsviter byter lyhört positioner och tempo från det vilsna springandet i en flygterminal till en stilla promenad bland ekorrar och småfåglar. Man färdas genom ett språk som handskas med bergsklättring och färjor till stojiga rum där man svajar mellan att vara födelsedagsfestens mittpunkt och livrädd för att åldras.

Ringboms lyrik löser upp det spikraka och enkelriktade vi kallar för liv till ett flytande område som både omger och fyller oss

Öar i ett hav som strömmar byggs upp av avdelningar som är fullständigt väsensskilda. Formen varierar från filmregissörens utförliga scenanvisningar till nynnande ord som driver likt näckrosor på diktbladets stora vita duk. Diktsviternas namn blir ändå svängdörrar som släpper igenom och hoppar in hos varandra.

Några diktsviter rubriceras med finska eller engelskspråkiga uttryck som öppnar vårt öra och stannar där likt skyddande mantran eller besvärjelser. Ekot mellan avdelningarna växer till ett bombdån i en röntgenskarp rubrik: ”Döden är en docklik marinsoldat som sysslar med fotografering”. Påståendet ställer sig som en dikt på egna ben samtidigt som det sprider skälvningar av skräck, gråt och kyla genom hela diktboken.

Den oundvikliga döden får en stark motvind av att Ringbom gett diktverkets första ord åt Rainer Maria Rilke (1875–1926): ”Framtiden står fast… men vi rör oss i den oändliga rymden”. Ringboms elastiska diktväv tillstår att störtvågorna av sorg ibland sköljs bort av det spegelblankt lugna eller krusningarna efter lättat fnitter. Här kliver Hokusais våldsamt ”Stora våg” upp på land för att föda blommor på plommonträdets knotiga armar i Vincent van Goghs (1853–1890) Europa.

Tillvaron saknar guldkanter men rörelsebanorna inom dess murar är fria. Likt Rilke utnyttjar Ringbom blandningen av honungspackande petig humla och kosmiskt stora stjärnsvep. Då klaffarna mellan bokens avdelningar öppnas åt båda hållen uppstår en rytm som bär också genom diktsamlingens svartaste ögonblick. Sorgen slår andan ur oss, men vi lär oss att andas igen.

Dokumentärens hudsinne

Ringbom behandlar döden med naturdokumentärens och krigsfotografiets skärpa. Våra kollisioner med verkligheten går att intensifiera eller dämpa genom att reglera avstånd och ljusförhållanden, men den kan inte stoppas. Också då sorgen ter sig som en tättslutande kupa, pickar dikterna hål i dess skal.

Det fotografiskt vässade berättandet har följt med ända från Ringboms debutdikter, och in i hennes romaner. Den dokumentära driften hos Ringbom verkar nära besläktad med det japanska träsnittet förankring i nuet som ukiyo-e, ”bilder av den förbiflytande, förgängliga världen”. I Ringboms diktverk har de gamla träsnitten kvar sin öppenhet som konst tillgänglig för alla. Fortfarande rapporterar de själsstarkt om känslorna vi alla upplever.

Det fotografiskt vässade berättandet har följt med ända sedan debutdikterna

Det finns en trygghet i tanken att världen går bredvid oss också då vi inte orkar se eller skildra den. För det mesta är berättandet hos Ringbom ändå ömsesidigt som då barndomen går hand i hand med världsnyheterna i diktsamlingen Händelser. Ur Nya Pressen 19681974. Vi ger färg åt nyhetsflödet som färgar oss.

Hos Ringbom leder varje direktkontakt med verkligheten till nya broar ut ur mörkret. Öar i ett hav som strömmar låter omvärlden flyta in redan genom pärmbildens skrovliga minnesspår från innergårdarna i ett delat Berlin. När man når den sista diktsviten syns där ”små gröna skott i det torra bruna virrvarret”. Diktlandskapet tröstas av dokumentaristen Zana Briskis (f. 1966) löftesrika gest att dela ut kameror till fattiga barn i Calcutta och ge dem friheten att själv forma sina liv.

Rörelsefriheten i Ringboms diktrum skapas av vår rätt att välja kameravinkel på vad och hur vi ser. Det klarröda och blåa lösgör sig från att beteckna varsel och bedrövelse och fikonets mörka innandöme rymmer till slut alla regnbågens färger. När blixtljuset vänds mot den dödsbringande marinsoldaten tynar han bort till en ynkrygg eller kanske rent av den som avslöjar regimens felsteg. Dikterna börjar få små ljusfläckar av färg på kinderna.

Vår sorg rör vid andras

Varje möte med döden slungar in oss i det tafatta ingenmanslandet i en flygterminal för varelser som aldrig kan bli flygga. Inte ens terminalvårdens experter visar sig ”veta hur man gör när man dör”. För att bearbeta sorgen måste vi få behålla känslan av distans samtidigt som vi kommer tillräckligt nära: ”Vi går tillsammans, blinda.”

Det behövs olika sätt att beskriva trakterna där ingen vet vägen. Ringboms tålmodigt avskalade sorg påminner om i Rilkes privatbrev men för också tanken till Joan Didions (f. 1934) reportageaktigt essäistiska skrivande kring den plötsliga döden i familjen. Båda använder ett slags tilltal där de vänder sig till alla och till ingen, samtidigt som de mest tycks tala för sig själv. Vi blir snyltgäster på det allra privataste planet av inre monolog.

Ringbom klarar sig igenom det krossade livet genom att efterlikna insektkroppens sätt att uppleva ett helt liv på en kort stund i en värld som ryms i vår handflata. Alla sinnesorgan spelar in då ”musik laddas ner i mig” tills vi omsluter allt från Mike Oldfields (f. 1953) ”Tubular Bells” till ”Ovan regnbågen” i Trollkarlen från Oz och drömlandskap som påminner om Akira Kurosawas (1910–1998) filmvisioner. Hos Ringbom är människan ohjälpligt instängd i sig själv men också sammanvuxen som en klängväxt i andra.

Hos Ringbom är människan ohjälpligt instängd i sig själv men också sammanvuxen som en klängväxt i andra

I hjärttrakten öppnas en sjö”, skriver Ringbom och bevisar hur oerhört tänjbara vi är trots att vi trott oss knäckas av sorg. Ja, döden äger rum i varje liv. Rummen blir med tiden allt flera tills vi hackats fulla av tomrum. Ingenting som en gång förlorat något levande kommer heller någonsin att vara alltigenom levande: ”Efteråt lever mannen fast han har gått sönder lite i kanterna, som ett digestivekex”.

Stommen i Ringboms världsordning har allt sedan debutsamlingen formats av bågen, bron, spången och speciellt viken mellan hav och land. Öar i ett hav som strömmar lockar fram dem som ett samtidigt öppet och slutet element. Som fikonet omlindar fikongetinghonan innesluts våra tomrum och håligheter av allt som ”lever stilla/ sitt liv omkring, inuti”.

Det finns inga tillräckliga, rätta ord för sorg och förlust. Den ringbomska dikten trevar sig fram genom gluggarna i språket, där hela livets årstidsväxlingar får plats inom loppet av några smått vibrerande stavelser. Såren som ristas in i alla våra år läks då de får läcka:

Satte lök, sådde
sallat vårlök rädisor,
jag äter sover,
det finns trollsländor svamp nu
flödar året vidöppet

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto