Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Tydligt formulerade frågor – om död, skuld och förlåtelse

Barbro Enckell-Grimm, 18.11.2005
Henrika Ringbom: Sonjas berättelse s., Söderströms 2005

Man är van vid att en berättelse skall handla om någonting. Vad handlar Henrika Ringboms Sonjas berättelse om? Den frågan har många svar.

Sonjas berättelse kan läsas som en deckare: Hur dog Hannele? Blev hon mördad, och i så fall, av vem? Som kriminalroman fungerar boken inte så bra, här finns för många stickspår inåt mot romanpersonernas personliga bevekelsegrunder, läsarens egna reflektioner kring vad ett brott är och vad som är vanlig mänsklig försumlighet och vad som är oförlåtlig, oansvarig själviskhet.

Men det finns andra läsarter, stora frågor som kan ses genom ett raster av moraliska utsagor och etiska ställningstaganden – övergripande, stränga svar som kanske ändå måste ge utrymme för mänskliga svagheter, personliga tillkortakommanden och begränsningar.

Efter avslutad läsning går tankarna till Paul von Martens. Frågeställningarna är delvis de samma här som i hans böcker. Men sättet att ställa frågorna, den litterära gestaltningen, är helt annorlunda.

Ett stilla insomnande?

Några bakgrundsfakta om den konkreta handlingen i Ringboms bok: Sonja, bokens berättarjag är en advokat, som blir uppsökt av Martina Dager. Martina har en liten dotter, Agnes. När Martina väntade Agnes blev hon hänvisad till AA. På AA valde hon en fadder, Hannele. Hannele vårdar sin ex-make, som är sängbunden efter en bilolycka. Ex-maken dör och en tid efter det faller Hannele ner i en grop på en byggnadsplats och dör. Polisen ser dödsfallet som en olycka. Frågan är om ex-mannen Jespers död är resultatet av försumlighet från Hanneles sida och vad Martinas roll i sammanhanget då är: satt hon och spelade kort med Hannele i köket när den förkylda och respiratorbundna Jesper tog sina sista andetag i sängkammaren? Och hur dog Hannele, egentligen? Och vad kan man ha för förväntningar på en utvakad, ensamstående, nynykter och ung mor som hankar sig fram som frilansande korrekturläsare?

Sonjas, Martinas och Hanneles berättelse är en intrikat väv av de tre kvinnornas behov, utsatthet, ensamhet, självrättfärdighet och skuld. Några rätta svar på vems felet är – eller ens vad som egentligen hände – finns inte. Däremot finns det en oändlig mängd tolkningar av alla de enskilda situationer, som tillsammans leder till de två dödsfallen.

Det första dödsfallet kan ses som oundvikligt. Jesper skulle sannolikt ha dött rätt snart i vilket fall som helst och Hanneles och Martinas försumlighet skyndade bara på förloppet? Är det en gångbar ursäkt? I fråga om Hanneles död kan man fråga sig om det finns några som helst motiv som minskar skulden? Eller hur långt sträcker sig närståendes ansvar? Kan man vara skuld till någons eventuella självmord?

Blicken på bilderna

När man betraktar Sonjas berättelse som ett litterärt verk stiger Henrika Ringboms förflutna som lyriker fram. Vattenytan, spegelbilderna, ögat och synen, det inre och det yttre (de båda verkligheterna är lika påtvingade) finns i den här berättelsen lika påtagligt närvarande som i hennes dikter. Man kan se romanpersonerna som speglar ställda mot varandra. Effekten blir ju att man i båda speglarna ser en oändlig mängd identiska, allt mindre spegelbilder. Så kan man fråga sig när man går vidare i berättelsen: man går framåt, kryper inåt, men något slutgiltigt svar når man aldrig fram till.

Dialogen är ställvis schematisk och kan upplevas som uppstyltad, men också det greppet fyller en funktion om man ser romanen som en helhet. Berättelsen gestaltar nämligen inte enbart personer och deras upplevelser och liv, utan också ett handlingsmönster. Det finns naturligtvis ett personligt ansvar för de handlingar som utförs (eller som man låter bli att utföra), men det finns också ett övergripande mönster, där en given replik ger upphov till ett handlingsalternativ av många givna.

De här tre kvinnorna boken väljer – de är inga blinda hönor som famlar i mörkret. I en annan situation, under andra stjärnor och omständigheter hade de kanske valt annorlunda. Men nu gör de som de gör och det är möjligt att konsekvenserna av deras handlande står lika klara för dem i handlingsögonblicket, som de gör efteråt. Och den tydligheten finns inte i svaret eftersom svaren är så många, utan i själva mönstret, rasterna i den bild som träder fram inför läsarens ögon. I Sonjas berättelse friläggs handlingen på ett sätt som gör att handlingsmönstret likställs med något visuellt, en bild eller ett landskap.

Henrika Ringbom har också översatt, och den verksamheten träder fram här, hennes skicklighet att tolka och uttyda – en beredskap att återge samma innehåll, men med en annans stämma, på ett annat sätt.

Som jag ser det är Ringbom mer obeveklig än von Martens: det finns ingen nåd och ingen absolution, det finns bara ett handlingsförlopp och flera berättelser om vad som hände, inget svar och ingen sanning.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto