Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Hugga i sten – när litteraturkritiken möter mästerverket

Jari Olavi Hiltunen, 2.1.2013

När man tänker på denna berömda tabbe är det lätt hänt att man glömmer att Toini Havu (1908–1998) hade en karriär som litteraturkritiker vid Helsingin Sanomat som är värd mer än att bara lyfta på hatten för. Hon skrev litteraturkritik i denna Finlands ledande dagstidning åren 1946-1962, i sexton år. Man vände sig med fördel till henne om man ville veta något om det bästa t.ex. inom aktuell barn- och ungdomslitteratur.

Ett av de mest intressanta datumen i finländsk kritikhistoria är den 19.12 1954. Det var en söndag och Helsingin Sanomat publicerade Toini Havus recension av Väinö Linnas nya roman Tuntematon Sotilas, Okänd soldat. Med den recensionen skrev hon en gång för alla in sig i litteraturhistorien.

Litterära smakdomare av Havus kaliber är sällsynta i dag. Och fastän hon representerade en nationell tidning stod hon överraskande ensam i sin nedgörande kritik av Okänd soldat. Recensionerna av Linnas roman var för det mesta positiva, en del till och med entusiastiska. Debatten kring Okänd soldat spred sig som en löpeld.

Dålig kritik?

Skrev Toini Havu en dålig recension? Av texten att döma hade hon i alla fall läst Linnas verk grundligt. Hennes förhållningssätt till krigsskildringen var brett kontextualiserande och stilmedvetet. Som kritiker sökte hon företräden och brister och bedömde verket efter de iakttagelser hon gjort. Havu kände uppenbarligen att hon axlade ett visst ansvar som folkbildare och hon ansåg följaktligen att det var hennes uppgift att tala om för författaren var denne hade lyckats eller misslyckats.

Hon gav sin recension en rafflande rubrik: ”Purnaajan sota” (Knotarens krig. Nils-Börje Stormbom skriver ”knotare” i sin biografi Väinö Linna, Schildts, 1964). Ingressen innehöll fraser som ”knotare” och ”grodperspektiv”. Havu kritiserade Linna för att fastna i enskilda öden och för att han saknade ett bredare betraktelsesätt.

Kritikerns arroganta ton var påfallande. Från sin upphöjda position explicerade och implicerade hon hurudan en riktig krigsroman skulle vara. Hon påstod att Linna inte hade en aning om fortsättningskrigets makrohistoria och att han därför inte var skickad att dra slutsatser om krigets övergripande realiteter eller om dess ”slutgiltiga sanningar”.  Hon hänvisade inte en enda gång till Linnas övriga verk (Päämäärä, eller Musta rakkaus/Mörk kärlek).

Ambivalensen i såväl berömmet som klandret var stor och störande. Å ena sidan berömde hon Linna som stilist och personskildrare. Å andra sidan påstod hon att Linna skrivit en så fruktansvärd krigsskildring att man i den finländska krigslitteraturen aldrig dittills upplevt dess like. De enskilda individernas krig som Linna skildrade det underkändes av Havu: Han borde inte ha slösat sitt krut på just detta.

På det hela taget behandlade Havu Linna ganska skoningslöst. Enligt henne hade han inte kunnat frigöra sig från sina krigstida aggressioner. Hur skulle hans romanpersoner då ha kunnat uppträda mer ädelt? Knotarnas krig var en parodi på den enskildes krigsupplevelse, så sammanfattade Havu resonemanget i sin recension.

Kritikern i elfenbenstornet

Havu riktade sig också till den potentiella läsaren i sin recension, något som bara förstärkte den överlägsenhet hon visade gentemot författaren. Hon gav t o m några pedagogiska lästips till dem som till äventyrs känt att Linna hade skildrat den verkliga finska soldaten.

Man kan tänka sig att många frontmän irriterade sig på recensionen så till den grad att tidningen åkte raka spåret i spisen. Kritikern beskrev det krigsdrabbade folket som en skock gnällspikar som på sin höjd stod på naturbarnets nivå, och deras sega uthållighet i krigsförhållanden som något man bara kunde förundra sig över.

Havu förklarade detta under som en andens seger över materien: finnarna hade utstått fortsättningskrigets grymheter eldade av fosterlandets och frihetens ideal, fastän de annars andligt och kulturellt var mindre välutrustade än andra folk. Ett sådant folk behövde, enligt Havu, riktiga författare och inga materialister som Linna, för vilken en djuptänkt och idealistisk folkskildring inte var något självändamål.

En romantisk motberättelse

I sin skandalrecension lyfte Toini Havu i stället fram Jussi Talvi som en av krigslitteraturens toppnamn. En och en halv månad tidigare hade han kommit ut med krigsromanen Ystäviä ja vihollisia (Otava; Vänner och fiender, Söderströms 1955). Hurudan var då Talvis roman, som den tongivande kritikern ansåg som en av sin tids bästa krigsskildringar? Jussi Talvi (eg. Yrjö Johannes Talvio, 1920-2007) var författare och chefredaktör. Hans produktion är stor: sammanlagt 40 facklitterära och skönlitterära titlar. Vänner och fiender skildrar främst finländarnas vapenbrödraskap med tyskarna.

Romanens egentliga huvudpersoner är Honka, löjtnant vid artilleriet och kapten Breise och major Welke, bägge tyskar. Upplösningen i Vänner och fiender utspelar sig under Lapplandskriget där tyskarnas och finnarnas vapenbrödraskap fick ett bistert slut.

Bland de traditionella krigsskildringarna placerar sig Talvis roman snarast bland de idealistiskt-episka. Den krigslitteratur som hade sina rötter i det nationalromantiska kunde räkna in många berättelser om andra världskriget, hos oss bl. a. i skildringar av fjärrpatrullerna, som Juhani Niemi har konstaterat i sin litteraturhistoriska översikt i Suomen Kirjallisuushistoria. Okänd soldat representerade den realistiska krigsromanen.

Toini Havu prisade Talvis berättande redan i sin recension i Helsingin Sanomat (23.10 1954), där hon karaktäriserade Vänner och fiender bland annat som ”en monumental och storslagen krigsroman som hos oss inte på länge kommer att överträffas”. När hon två månader senare recenserade Okänd soldat använde hon Talvis roman som referens: Linnas nya bok var många gånger sämre.

Den värderade smakdomaren hittade sådana författaregenskaper som hon skulle ha velat att Linna hade haft hos Jussi Talvi: ett klart perspektiv, vida vyer, en etisk klarsyn, rätt intellektuell attityd och en skärpt kompetens att dra riktiga slutsatser. Med såna egenskaper lyckades Talvi bättre än Linna med att skapa en roman ”med stor beviskraft”, en som kunde läsas som historiskt krigsdokument.

Jussi Talvi hade siktat högt och ambitiöst i sin krigsroman. I Runebergs Fänriks Ståls sägners anda skildrades finnarna som världens bästa soldater, vilkas krigskonst, vapen, attityder och livsstil beundrades t. o. m av tyskarna.

Om Väinö Linna försökte – och lyckades – förändra finländarnas inkrökta uppfattningar om vad som kunde berättas i en skönlitterär krigsskildring, kom Jussi Talvi inte med någonting nytt, han höll sig till det välbekanta, det trygga och konventionella.

Vad kan kritiken påverka?

Vad hade Havus recension av Okänd soldat för konsekvenser? I de höglitterära kretsarna ledde hennes recension till en debatt om krigsskildringar som räckte i månader, och som senare fick namnet ”Den finska litteraturens fortsättningskrig”. Anmärkningsvärt var att också andra än litterärt bevandrade och litteraturintresserade personer deltog i diskussionen. Till och med soldater och politiker ville dela med sig av sina uppfattningar om vilken krigsskildring som var den ”riktiga”.

Linnas översättare till svenska, Nils-Börje Stormbom, har i sin biografi över Väinö Linna beskrivit mottagandet av Okänd soldat vintern 1954-55:

”Kort efter nyår hade det blåst upp till full storm, i dagstidningarnas insändarspalter, kåserihörnor och kulturavdelningar och i nästan hela den finländska tidskriftspressen från mer eller mindre kolorerade veckoblad till ärevördiga kulturorgan som Suomalainen Suomi och Valvoja. Inte mindre het var diskussionen man och man emellan. Ett stycke fram på vårvintern kan man med en lindrig generalisering säga att Finlands folk var uppdelat i två läger, det ena (förvisso både kvalitativt och kvantitativt starkare, det bör nog påpekas) för Okänd soldat, det andra mot. Medan allt detta pågick spydde Werner Söderströms pressar ut nya upplagor för högtryck, och försäljningsbarometern steg med en nästan skräckinjagande hastighet.”

Havu hade haft alldeles rätt i att Linna hade gått ut i ett litterärt korståg mot Runeberg. Det litterära fortsättningskriget kan också ses som ett slags utlöpare av den skönlitterära polemiken kring skildringen av finska folket som kommit och gått och som haft en höjdpunkt framför allt på 1870-talet efter publiceringen av Aleksis Kivis Sju bröder.

Toini Havus skarpa tonläge kan finna sin motsvarighet i August Ahlqvists kritik som i tiden orsakade Kivi en svår depression. Men den nationalromantiska kritikern drämde än en gång yxan i realismens sten. Och om kritikeryxan slås i skönlitteraturens sten sitter den ofta som berget.

Det litterära livet på 1950-talet fick ett veritabelt energitillskott av Linnas krigsroman. Försäljningssiffrorna som Stormbom nämner slog alla rekord: på ett år såldes 175 000 exemplar. Det kändes som om folket äntligen hade fått den roman de väntat på, som rörde vid de ömma punkter man tidigare hade ignorerat och som gav trovärdiga svar på smärtsamma frågor.

Däremot blev försäljning och anseende för Vänner och fiender på sin tid anspråkslösa, och eftervärlden minns knappt boken. Varför hade Havus ord inte någon tyngd i fallet Vänner och fiender heller?

I praktiken glömdes Talvis roman bort för att den tillhörde den besegrade sidan i det litterära fortsättningskriget. Jag tror att den, också utöver den konservativa kritikern Havu, föll ganska många i smaken. Men det läsande folket hade börjat söka sig till en modernare skildring av kriget, och mannen på gatan hade inte längre något bruk för romantiserande perspektiv och synvinklar.

I skildringen av andra världskriget bet uppenbarligen realismen så mycket bättre än det gamla nationalromantiska, eller för den delen det nya moderna, litterära greppet. Dock visade Veijo Meris Manillaköysi (1957; Manillarepet, svensk utgåva 1962) att folket också kunde ta till sig en mer modernistisk krigsskildring.

I Talvis och Linnas romaner kan man se stora mentalitetsskillnader. Nyckeln till förståelsen av Okänd soldat är den folkliga mentaliteten, som Jyrki Nummi, professor i finsk litteratur vid Helsingfors universitet, påvisat. Kärnan i Linnas världsbild var å ena sidan tendensen att ta avstånd från folkuppfostran som kom ovanifrån, att stå emot alla högkulturens föreskrivna modeller, å andra sidan att framställa den vanliga människans liv som värdefullt i sig.

Kan man här hitta paralleller till en normerande och folkbildande litteraturkritik? Enligt Nummi öppnade begreppet grodperspektiv en inblick i finländska samhällsstrukturer som dittills varit ganska väl dolda. De lägre samhällsklassernas kulturella strävan och behov av självbestämmande gav Linna så att säga licens att agera ur detta grodperspektiv.

Kritikens syfte

Fallet Havu lyfter med nödvändighet fram några viktiga frågor om litteraturkritikens betydelse. Har kritiken någon roll alls när den breda allmänheten ändå relaterar till sina favoritböcker precis som den vill? Folket och litteraturhistorien minns med värme upplagekungar och -drottningar, som Mika Waltari och Kalle Päätalo och Laila Hirvisaari (f.d. Hietamies). Samtidigt glöms de litteraturkritiker som i tiden gick hårt åt just dem och deras bästsäljande titlar.

Med tiden har både litteraturbegreppet och uppfattningen om den läsande allmänheten förändrats.  2010-talets litterära publik är splittrad och därför är den ”folkliga” smaken inte lätt att bestämma. I motsats till på 1950-talet kan man nuförtiden inte längre tala om en läsande allmänhet som en autonom enhet som kunde ge sitt stöd till t.ex. Sofi Oksanen och Tuomas Kyrö. De populära författarna i dag läses troligtvis snarast för att medierna och de prisutdelande institutionerna får oss att göra så.

Men vissa saker finns kvar i den litterära receptionen. En är att vi kritiker sorgligt sällan medger våra misstag. Det kan hända att Toini Havu vilade lugnt på sina lagrar ända till slutet, fastän försäljningssiffror och till och med kritikerkollegor talade mot henne. Havu snubblade synbarligen på sin arrogans inför både författare och läsare.

När man läser Havus kritik av Okänd soldat, en blivande klassiker, märker man dessutom hur snävt dagskritiken sätter sina gränser. Ska man alltså bara höja händerna mot skyn och tappa målföret om man inte hittar andra fel på recensionsexemplaret förlaget sänt en än en liten reva på en av sidorna?

Det är naturligt, och till och med sannolikt att mästerverk, som banar nya vägar för litteraturen emellanåt kommer att förarga och irritera den som skriver dagskritik. Men en känsla av avsmak är inget säkert tecken på att verk skulle vara dåligt.

Man kan lära sig av litteraturhistorien att den nya litteraturen och dess representanter, från författare till kritiker och forskare, har haft för vana att dela ut käftsmällar till den gamla litteraturen, strunta i den och glömma gamla storheter. Ett av de ”fel” Havu begick var att hon försvarade det vi vant oss att betrakta som en urgammal litterär tradition precis i den stund då den lite yngre inriktningen fick läsare i mängd ur folkets djupa led att rusa till bokhandeln.

Jari Olavi Hiltunen
Skribenten är modersmålslärare och kritiker, bosatt i Björneborg.