Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Hur läser vi naturen?

Toni Lahtinen, litteraturforskare, Tammerfors universitet, 5.10.2006

Naturens betydelser

Bör litteraturvetenskapen alltid föra bort från den fysiska världen i stället för att närma sig den? Alltför ofta har världen i litteraturforskningen varit synonym med samhället, och som konsekvens har växelverkan mellan kulturen och den fysiska världen fallit utanför fokus. Det nya millenniet – som redan har börjat kallas miljöns årtusende – har fört med sig ett ökande intresse för relationen mellan miljö och litteratur, och litteraturvetenskapen har också fått upp ögonen för den icke-humanrelaterade kontexten. Forskningsinriktningen som koncentrerar sig på litteraturens miljöaspekter kallas ekokritik. Den har under senare år snabbt vunnit insteg i den anglosaxiska litteraturforskningen och lämnat sin plats i marginalen och närmat sig huvudfåran.

En av vår tids stora missuppfattningar är att samhället ses som komplext och naturen som någonting enkelt. Inom litteraturvetenskapen har tyngdpunkten varit klar: naturen har inte väckt något större intresse medan samhälleliga förhållanden setts som mer förfinade och fängslande objekt. Kulturteoretikern Raymond Williams lanserar ändå i sin klassiska uppslagsbok Keywords for Popular Culture (1981) begreppet natur (eng. nature) som ett av de mest sammansatta i den västerländska kulturen. Med natur hänvisar man – ofta bara på ett ungefär – till 1) någontings kvalitet eller natur, 2) till den natur(kraft) som behärskar världen eller människan eller båda, eller 3) den materiella världen, till vars betydelsesfär människan ibland räknas, ibland inte. Natur(en)s betydelser är alltså mycket mer motstridiga än vi i första hand i vårt vardagliga tänkande blir varse.

Den utbredda djursymboliken och de otaliga djurhistorierna i litteraturen är ett par av exemplen som avslöjar oförenligheterna i vårt tänkande. Djuren hör antagligen till den äldsta metaforkrets som använts för att beskriva mänsklighet och mänskligheten. Betydelserna kan variera från heligt till bestialiskt, men djurmetaforernas funktion lutar i allmänhet åt det varnande exemplets. Det djuriska definierar människan som del av djurriket eller pekar på egenskaper som står i motsats till det mänskliga. Västerlandets hela civilisationshistoria har ibland setts som en kamp mot djuriskheten, något som utkämpas mellan det djuriska (det kroppsliga) och det mänskliga (det andliga).

Vår föreställning om naturen speglar ofta vår självförståelse; olika synsätt kan ses som uppfattningar om människan projicerade på naturen. Vad omtalar t. ex. bilden av naturen som en vårdande moder, respektive försvarslös jungfru eller likgiltigt fnask? Ibland skyddar oss naturen från vår egen ondska (vår natur?) och ibland hämnas den de oförrätter vi begått mot den. Den mest ödesdigra motsättningen är naturligtvis den att människorna tänker sig naturen som något som står i strid med deras intressen.

En ekologisk läskunnighet …

Den moderna miljörörelsen anses ha tagit sin början med Rachel Carsons Tyst vår (1962), där undergången för första gången gestaltas som ett slags folkmord – begått av miljöförstöringen. Fåglarna som för evigt tystats av miljögifter gav upphov till den allmännaste språkbilden inom miljöväckelsen på 1960-talet och den spred sig snabbt till skönlitteraturen. Apokalypsen avslöjar alltid sin tids sätt att uttrycka sig och beskriver också förändringar i samhället och i naturen: på 2000-talet har fågelinfluensan smittat fåglarna med pest-metaforen, något som tangerades nyligen av litteraturforskaren Karoliina Lummaa i Helsingin Sanomat.

Den globala ekokatastrofen är kanske den mest centrala bilden av förödelse i litteraturen i dag. Den är också ett konkret hot, och de politiska och kulturella frågor den väcker är ekokritikens utgångspunkt. Tyst vår var en både vetenskaplig och skönlitterär manifestation som gjorde ekologin till en fråga som sträckte sig utöver naturvetenskapen: miljöfrågan spred sig till politiken, lagstiftningen, massmedierna och populärkulturen. Litteraturforskarna har ingen kompetens för den naturvetenskapliga diskussionen, men en ekokritisk litteraturvetenskap kan bidra med nyttig kunskap om kulturellt producerade texter om naturen, om deras kontext och struktur och hur man inom sitt område ser på naturen.

Målet för den ekokritska tolkningen är alltså att utveckla vår förmåga att uppräcka och känna igen miljöfientliga attityder, den vill lära ut ett slags ekologisk läskunnighet. Bildspråket, för att ta ett exempel, hänför sig inte bara till poetiskt språkbruk eller till retoriken. Det är närvarande överallt i vårt vardagliga språk, i vårt tänkande och vårt handlande. Det är fråga om värderingar och attityder: hur inverkar vår naturmetaforik på vårt sätt att hantera miljön?

… och hur man tränas i den

Den stora traditionen i finsk litteratur har sagts ha sina rötter i skogen, och naturen uppträder i många finska författares verk ofta närmast som huvudperson, som vän eller som fiende. Naturen är en del av vår nationella och litterära identitet, men samtidigt är den för människan en representation av det Andra, någonting främmande. Varken Aleksis Kivi, Volter Kilpi, Juhani Aho eller för den delen F.E. Sillanpää har inspirerat ekokritiken till en enda grön tolkning av underlaget till vår litteraturtradition och vår bild av naturen. En bra början är den nyligen publicerade doktorsavhandlingen av Pertti Sillanpää om miljötematiken i Reino Rinnes litterära produktion, Aatos, eetos ja paatos (Idé, etos och patos, 2006). Och samtida litteratur som Risto Isomäkis ekologiska thriller Sarasvatin hiekkaa (Sarasvatis sand, 2005) praktiskt taget skriker efter en ekokritisk läsning.

I all litteraturundervisning och -forskning borde natur upphöjas till en kategori lika väl som klass, kön eller ras, och bli ett instrument som hjälper oss att undersöka texters innebörder. Samtidigt kunde man sträva till att verk där människans ansvar för naturen ingår i textetiken blir en del av kanon. Genom att upplösa dualistiska tankesätt, som ande-materia eller subjekt-objekt, kan litteraturforskningen göra anspråk på sin plats i diskussionen om naturens betydelse och om vår framtid.