Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Att mötas i nuet bortom tiden

Maria Lival-Lindström, 13.5.2005
Inga-Britt Wik: Ett ändligt antal gröna dagar s., Schildts 2005

Inga-Britt Wiks senaste diktsamling Ett ändligt antal gröna dagar rör sig som en dubbelknut mellan tvåsamheten och enskildheten. Dikterna skildrar möten med Solveig von Schoultz’ liv och lyrik i en sällsynt vacker ordväv av de två diktarnas diktlandskap. Där Wiks förra diktsamling Dagar, gläntor (2003) följde en ljusnande vår efter mörkret av en svår kris, är dagarna i denna diktsamling den gröna sommarens. Det är ofta något av jubel i dikterna – en stark, pulserande lycka över stundens gåva.

Många av bilderna är bekanta från tidigare samlingar – solen, havet, årorna, ljuset, träden; det finns en renhet i den vågade enkelheten. Samtidigt är dagarna ändliga, de rör sig mot höst, och i Wiks öppenhet för stunden finns också rädslan för splittringen: ”Vad ska jag tro om min värld, mina kast i känslorna?/ Jag känner så starkt men jag är delad, delad.” I detta landskap blir von Schoultz diktjagets följeslagare, som känner den ”heliga oron” och som gått genom åldrandet och döden: ”Jag var ung då jag skrev in dig i dagboken/ Du har följt mig så långt// Följ in mig i höstens rike.”

I bakgrunden finns ett tidigare litterärt umgänge mellan diktarna. År 1999 utgav Wik brevbiografin Solveig von Schoultz. Det som har varit, det som är . Tidigare har också Eva Wichmans texter spelat en betydande roll. År 1977 redigerade Wik hennes efterlämnade prosaskrifter och återvände samma år efter en längre tystnad till det egna diktandet med samlingen Mänskliga människor, där den första av dikterna var tillägnad Wichman.

Tiden tillspetsad i nuet

Idag talas det ibland om lyrikens kris, man frågar sig vem dikter skrivs för och vem som läser dem. I Wiks författarskap är diktens mening lätt att hitta, hon umgås naturligt med litterära förebilder och den fond av tankar som man kan söka kraft hos eller bara vila i: ”Jag lägger av mig alla frågor/ jag tar siesta och rusar med din dikt// ’över gnistrande grynnor’.”

Till en del följer också dessa dikter ett konkret spår av vänskapen mellan diktjaget och von Schoultz och av besök bland hennes platser och ting: stranden på Grynna, Olivettin, den bredbrättade solhatten, som – litet flyende – pryder diktsamlingens pärm. Men det är framförallt von Schoultz diktjag – som nu blir ”du” – som det wikska diktjaget vill möta.

Dikterna är uttryck för ett inre samtal, där den andras dikter blir impulser i mötet inåt. Glimtar ur duets liv – en fiskande flicka, häften att rätta, en barntung kropp, skrivandet – blir botten för ett dubbelseende, där diktjaget möter både den andra och sina egna minnen av kärlek och saknad. Samtidigt är detta inte en samling av tillbakablickande, tiden som uttrycks är inte så mycket lineär som tillspetsad i nuet. Vardagens konkretion samstämmer med sällhet, bland dill och nypotatis finns plötsligt en ordlös kärlek. Och ständigt uttrycks en rörelse framåt, ett vägvisande, där det förgångna också är det kommande.

Splittringen och det förlorade

Som en mörk grundton bland dikterna finns rädslan – för splittringen, för att förlora – som skriver sig mot en helhet. I linje med den dubbelhet som präglar samlingen förmedlas dock vid sidan om rädslan just en känsla av helhet. Språket är gripbart, synbart enkelt och dikterna är uppbyggda i strofer om två rader, ibland utmynnar de i en ensam versrad. Intrycket blir av en enskildhet som inte är ensam – även om det ibland kan kännas så. ”Det finns inga döda känslor?” frågar en dikt och samlingens svar blir nej.

Dikterna signalerar öppenhet: varje förnimmelse och känsla, smärtsam eller lätt, kan levas och förundras inför. Men öppenheten kräver förtröstan och där blir själva relationen mellan diktjagen, inte bara orden, en bärande kraft. Den bruna blicken, handen, rösten ger varandet förankring: ”Det är ett mysterium att vi är, att något är,/ att varma varma hand känns så djupt i mig.” På så sätt kommer diktsamlingen att ge uttryck för en livshållning som bejakar stundens föränderlighet och livets ändlighet. Den berättar om förmågan till närvaro, om att uppgå i det som sker:

Det händer att jag glömmer musiken/ Jag sysslar med färgrika tidsfördriv//med ingentings bjällror i öronen/ Så hör jag Vivaldis violiner// Jag är tillbaka, jag är musik alltigenom./ Jag vet inte hur det sker.// ”Säg inte: hur? Men tro”, säger du,/”allt sker nu.

I en tid som är späckad av ”färgrika tidsfördriv” och ”ingentings bjällror i öronen” känns Wiks dikter angelägna, viktiga. Mötet med von Schoultz andas en djup medmänsklighet, en närvaro också bortom döden. Diktarens förmåga att genom sin dikt stanna upp och uppleva stunden fångar något som idag känns alltmer sällsynt, en tilltro till livet i allt som det är.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto