Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Uusi arvostelu

Maria Sandin, 1.4.2002
Inga-Britt Wik: Vilken dröm hon har. Fyra berättelser s., Schildts 2001

En kvinnas djupaste dröm behöver inte vara storslagen eller dramatisk. För en av kvinnorna i Inga-Britt Wiks finstämda prosabok Vilken dröm hon har är det att som gammal gå med samma lätta steg och långa svängande kjolar som gångna tiders kvinnor längs stigarna i det österbottniska landskap, där hon har sina rötter. För samtliga av bokens huvudpersoner handlar livsdrömmen om att trots eller kanske i kraft av alla de erfarenheter av förlust och söndring, besvikelse och brist som livet innebär, nå en innersta kärna av självinsikt och livskänsla – ”vagga en känsla av värld”.

Inga-Britt Wik (f.1930) är mest känd som poet, med tretton diktsamlingar fr.o.m. debuten 1952 samt en volym samlade dikter (1993). Hon har även publicerat tre romaner. Vilken dröm hon har är hennes första bok med kortare prosa, och här möts och utvecklas många teman och tankespår från tidigare. Texterna handlar om identiteten och (det litterära) skapandet, kärlek och förlust, passion och sorg, om barnet, familjen och släkten, minnet och banden mellan generationerna, om livets rytmiska pendlingar mellan tillstånd av födelse och död.

Wik skriver om medelålders och åldrande finlandssvenska kvinnor, vilkas tillvaro i någon mening präglas av ensamhet och saknad. Behovet av att skapa sig ett sammanhang, sin egen berättelse, tar sig för flera av dem uttryck i skrivande. Någon är professionell översättare, en annan poet och pensionerad språklektor, en tredje sitter i en stuga och utforskar ”tidsdjupet” inom sig medan hon skriver fram röst och gestalt åt en av släktens kvinnor, som levde och dog i en annan tid och under andra villkor.

”Monologer till Miró” handlar om ”den andra kvinnan” och hennes utsiktslösa förhållande med en gift man. I ”Exil” bearbetar en kvinna sin barndom i vinterkrigets inte bara skrämmande men familjesplittrande skugga, medan kvinnan i novellen ”Kore” försöker hitta sig själv i ljuset av mytens visdom sedan modern dött. Och i den fjärde och avslutande berättelsen, ”Anna”, kontrasteras olika kvinnoliv i nutid och från förra seklets början.

Det poetiska i Inga-Britt Wiks betraktelsesättet genomsyrar berättelserna och gör dem ganska fragmentariska, bitvis nästan skissartade – en språklig motsvarighet till ”det trasiga virrvarr” personerna har inom sig. Texterna är eftertänksamma, grundtonen melankolisk. Formellt laborerar Wik med inre monolog, reflektion, minnesbilder, dagsboksanteckning och brev. Självbiografiska ekon etablerar ett slags förtrolighet i dialogen med läsaren.

Pärmen pryds av Mirós målning ”Kvinnor i natten”. En bild för drömmarna och minnena, nuet och det förflutna, nattsidan och dagsljuset, syntesen av allt som kvinnorna måste avstå från men också allt de vinner. Wiks berättelser lägger fokus på det inre livet hos några kvinnor, som genom personlig mognad lyckas rekonstruera sig själva och skapa en själslig balans och öppenhet – ett slags livskänslans pånyttfödelse.

Växandet sker genom kraften och skönheten i det vardagliga, i enkla och nära ting, likaväl som i kärleken, tanken, skapandet och naturen. ”Man måste väl lära sig ett steg åt gången. Gå vidare, leva med andra krafter än ungdomens, lära sig en annan vitalitet, en som kan tänjas, glädjas, spraka, gnistra, fråga, vara stilla, färdas på alldeles nya sätt.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto