Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

I stormens öga

Elisabeth Nordgren, 14.11.2014
Ingeborg Bachmann: Vandra, tanke. Samlade dikter 190 s., Ellerströms 2014 Kääntäjä(t): Linda Östergaard

Man kan faktiskt säga att det är en kulturhändelse att få ta del av den österrikiska författaren Ingeborg Bachmanns lyriska produktion i samlingsvolymen Vandra, tanke, som fått en mycket förtjänstfull, poetiskt känslig tolkning av Linda Östergaard.

Visserligen har Ingeborg Bachmanns (1926-1973) lyrik också tidigare blivit översatt till svenska i urvalsvolymen Bröd och salt i Johannes Edfelts tolkning 1976, och så ingår hon med dikter i verket Fyra tyska poeter från 1964. Men nu har man alltså en chans att följa med Bachmanns hela lyriska produktion, allt från de två egentliga diktsamlingarna Die gestundete Zeit (Den uppskjutna tiden) 1953 och Anrufung des Grossen Bären (Åkallan av Stora björn) 1956, till dikter från 1948-1953, dikter från 1957-1961, dikter från 1964-1967 som publicerats i olika tidskrifter, samt tidigare inte publicerade ungdomsdikter.
Ingeborg Bachmann, som upplevde nazitidens fasor, var född i Klagenfurt i Österrike, skrev också hörspel, noveller, romanen Malina (översatt av Linda Östergaard) och operalibretton. Hon studerade juridik och filosofi, skrev en avhandling om Heideggers existentialism och funderade mycket över språket, dess hantering under nazitiden och efteråt, den litterära tekniken och individens position i ett ultrareglerat samhälle. Dessutom har Linda Östergaard även översatt Ingeborg Bachmanns brev i volymen Brev (2012) till författaren Paul Celan som hon var god kompis med.

Översättningens kreativitet

I Linda Östergaards mycket intressanta efterord, som framför allt tar upp översättningsproblematiken, får man också veta att den tyska utgåvan Sämtliche Gedichte från 2003 ligger till grund för denna volym. I efterordet blir läsaren på ett finurligt sätt tilltalad av översättaren som redogör för sina utgångspunkter i fråga om översättningstekniken. Östergaard förklarar nämligen att hon låtit bryta upp författarens versmått och rim för att få fram den direkta tonen som finns i originalen och hänvisar till den amerikanske poeten Robert Frosts uttalande: ”Poesi är det som går förlorat vid översättning”.

Översättaren har brutit upp författarens versmått och rim för att få fram den direkta ton som finns i originalen

Vidare berättar Östergaard varför hon låtit delar av dikternas form falla: ”För att jag inte är Ingeborg Bachmann. För att jag skriver på svenska. För att jag varken kan eller vill byta ut en bild mot en annan för att få till ett svenskt rim eller rätt antal stavelser på en rad, något som dessutom skulle störa den direkta ton som också är verksam i originalen.”
Och som redan tidigare nämnts så har Östergaard lyckats bra med sin metod och skapat en mycket kreativ, mångskiftande, både konkret och abstrakt, metaforiskt rik svensk tolkning av Ingeborg Bachmanns rytmiska språkkompositioner:

Kartan slår den upp men förtiger målen;
i form av en istid skrivs tiden in,
med rullstensspångar över moräner,
vägen till gråvacka och krita.

Den lovordar drakbilden och fästningen,
med fallen från den gamla världens dräktveck som mur,
där upptill var nedtill och nedtill upptill.
Ett isflak dansar ännu över springan, den blå.

Till svämlandet leder oss natten, Vi spolas tillbaka
till den kalla nya tiden och dess källarland.
Så sök då i grottbilden människans dröm!
Ta en ripfjäder och fäst den på din klänning.

(ur dikten ”Från ett land, en flod och från sjöarna”)

I sorgen efter världskriget

Det som man tydligt förnimmer i Ingeborg Bachmanns diktning är den enorma förtvivlan, sorg och protestkänsla hon upplever på grund av det som hände under andra världskriget. Döden är ständigt närvarande i hennes dikter, likaså naturen som både skyddar och värnar men ibland känns hotfull. Också djurlivet spelar en framträdande aktörsroll både i form av hjälp och uppbyggandet av något positivt men här ingår även negativa, lite destruktiva element.

Döden är ständigt närvarande i Bachmanns dikter, likaså naturen som både skyddar och värnar men ibland känns hotfull

Författaren funderar mycket över existensen, reflekterar över livet, ödet, försöker förstå och se både det som hänt och det som livet, samhället är på väg till:

VI GÅR, våra hjärtan i stoftet,
sedan länge nära att ge upp.
Man hör oss dock inte, är för döva,
för att ömka stönandet i stoftet.

Vi sjunger, med tonen i bröstet.
Därifrån har den aldrig rymt.
Bara ibland var det en som förstod:
Ingenting tvingar oss att bli kvar.

Vi stannar upp. Avslutar travandet.
Annars blir också slutet fördärvat.
Och vänder våra blickar mot Gud:
Vi har förskaffat oss avskedet!

Tvivlet och smärtan
Med tanke på översättningsvolymens titel, Vandra, tanke så vandrar faktiskt tanken hos Ingeborg Bachmann från ängsliga, plågsamma alienationskänslor efter krigets ångestfyllda upplevelser till olika slag av skuldkänslor, tvivel och smärta:

Sömnens vägar känner jag till, ända till saliga nejder.
Jag vill aldrig mer gå dit.
Än vet jag inte var den mörka sjön
ska fullborda min plåga.
En spegel ska ligga där,
klar och tät,
och glittrande i smärta
vill den visa oss
grunden.

Samtidigt klamrar sig diktarjaget fast vid något, och är dessutom rädd för att binda sig:
ÄN ÄR JAG RÄDD att binda dig med mina andetags garn … / ÄN är jag rädd att lossa dig från skimrande dagar, / från tidens solflods gyllene fall.

Det här kommer framför allt fram i diktsamlingen Den uppskjutna tiden från 1953, där vattnet är mörkt, där jaget bland havsormarna ser ”min egen själs land duka under”, där den ”mörka floden” flyter förbi och ”strängen av tystnad / låg spänd över vågen av blod,”.

Ljuset fortsätter att skifta med mörkret och ”Den död som följer på larmet / är förutbestämd sedan länge.”

Tyskland upplevs  som dystert

Det konkreta textinnehållet blandas med visuella element och ordkombinationerna skapar ett reflekterande associationsplan. Tyskland upplevs dystert:

Där Tysklands himmel svärtar jorden
söker den halshuggna ängeln en grav för allt hat
och räcker dig hjärtats skål.

Undergång – och vitalitet

Undergångsstämningarna genomsyrar mer eller mindre hela Ingeborg Bachmanns lyriska produktion men samtidigt ingår här ett aktivt element i hennes diktning i form av de frågor, retoriska eller polemiska som hon ställer sig.

Gång på gång återkommer Bachmann till viktiga spörsmål rörande livets mening, samhällets utveckling, frågor kring etik, idealism, materialism och ställningstaganden beträffande återskapandet av det som förintelsen förstört både i yttre och inre bemärkelse, i samhället och i människans inre värld.  Då Bachmann dessutom placerar in nyskapande visuella, metaforiska element i sin diktning blir hon både formellt och innehållsligt mångsidig och kreativ.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto