Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Den stora poesins djärvhet och exakthet

Bodil Lindfors, 3.9.2010
Inger Christensen: Det s., Modernista 2009 Kääntäjä(t): Marie Silkeberg

Sällan har jag känt mej så ställd när det gäller att skriva om en bok som när jag sitter här med Inger Christensens (1935-2009) Det i famnen. Boken är stor, massivt stor för att vara en diktsamling med sina 239 sidor (230 om man räknar bort försättsblad & innehållsförteckning och kollar upp sidnumret där den första dikten börjar: det här är en bok som efterhand lär sin läsare att vara uppmärksam på detaljerna). Men det är förstås inte den rent fysiska storheten som är överväldigande. Nej, o nej.

Det är helt enkelt en stor bok, på samma sätt som Inger Christensen är en stor poet, men hur då? I Nobelprisklass? Så står det i flertalet recensioner och minnesrunor efter hennes död 2009 (fast det priset fick hon aldrig, trots återkommande spekulationer). Med internationella mått mätt? I ett historiskt perspektiv? ”Inte sedan den okända författaren av ’Völvans spådom’ för tusen år sedan har det funnits en nordisk författare som hon”, skriver Politiken i sin nekrolog.

Att omfatta allting

Jag tror att det bland annat handlar om att Det är så stor till sitt anslag, ända från det inledande ackordet ett epos som strävar efter att omfatta allting, världen från det första urdjuret fram till det sextiotalssamhälle i vilket det skrevs, med profetiska blickar långt in i framtiden, med detaljer och utvecklingslinjer och skenbart slumpvisa nedslag i ett kaleidoskopiskt mönster av skeenden, samhällsbyggen och interaktionsmönster.

Och inte nog med att Det kastar sej ut bland varelser som har funnits, finns och kanske kommer att finnas i världen, boken är också sprängfylld av den lodräta dimensionen, en kartläggning av kroppens, känslans och drömmens logik som spänner över ångest, hån, ironi och sakligt konstaterande, svindlande fröjd och ren helighet; ett djupperspektiv som bara låter sej avtecknas med den stora poesins exakta och djärva handrörelser och blick.

Sedan är det det komplexa strukturbygget som boken helt klart utgör. Det invecklade framstår inte som invecklat i betydelsen tillkrånglat, utan det framträder gradvis under läsningen som en tilläggsdimension, något lekfullt och klingande mellan rader, stycken och sidor, strukturen vecklar ut sej, öppnar sej som en snäcka. Det väcker just nu, under skrivandet, frågan om hur man ska lyckas tala om exakta vetenskaper som matematik, eller för den delen musik, utan att ta livet av det som klingar mellan raderna.

Det kommunikativa – en del av människans grundnatur

Ett spår som många recensenter har tagit upp är det strukturalistiska, och den omedelbara status som den danska systemdiktningens bibel som Det fick efter utgivningen 1969. Och visst bär texten spår av sin tid, och ännu mera den formella strukturen: de olika avsnitten i bokens huvudavdelning (3 x 8 med 8 dikter i varje) bär namn ur språkforskaren Viggo Bröndals Praepositionernas Theori (symmetrier, transitiviteter, kontinuiteter, konnexiteter, variabiliteter, extensioner, integriteter och universaliteter). Jag kan ändå inte se att den här nivån har någon tvingande anknytning till själva innehållet i texten; snarare är den en kommentar som pekar mot det kommunikativa som finns inbäddat i själva språket, och i den mänskliga grundnaturen, åtminstone enligt Chomsky och Christensen: det finns ingen motsättning mellan natur och kultur; att tala eller skriva är en lika organisk akt som när träd skjuter knoppar och blad.

Min värld är ett språk genom vatten / med sina lysande nerver förgrenade /
når det solen i vattnet godtyckligt generöst / Ändå har den vingar / /

Vingar av vatten (s.67).

Och det är just den organiska livskänslan som gör Inger Christensens dikt så stark och rentav ljuvlig att ta del av, en livskänsla och närvaro som blir ytterligare förhöjd genom den återkommande och lika organiskt förankrade dödsmedvetenheten:

/…/ orgasmen som kramp och absens: hej clown! (s.78)

1. De dansar genom gatorna. De har blommor i munnen / 2. Täcka den tillfälliga döden med det tillfälliga livet / 3. Som under hög feber ett jubel över att man ingenting betyder

4. De pratar med främlingar / 5. Jämför inte men skapar sin egen förvandling / 6. De vet att det finns nog. Mer än nog. (s.124).

Solidaritet med andra organismer

Denna djupa förankring i världen medför i sin förlängning en alldeles naturlig solidaritet med andra organismer, en samhörighet och en sorg och ett raseri över det strukturella våld som siktar in sej på utsattheten, utan att ett ögonblick fastna i det sextiotalistiska frasbygget kring begreppet solidaritet. Ungefär såhär enkelt låter den sig uttryckas:

/…/ Det är viktigt att allt är en kropp (s.97)

Energin är glädjen i världen den lyser / ansiktet lyser på den som är glad./ Sorgen ser ut som när människan fryser / endast för att hon inte har mat. (s.107)

Livet är heligt (s.111)

Och så vidare.

Marie Silkebergs översättning fungerar så vitt jag kan se utmärkt, genomskinligt och klart mot originalet. I slutändan leds man vid handen genom en Epilogos som, bland annat, handlar om kroppens celler, språkets ord, längtan efter att nå fram till den andra, och rädslan att inte nå fram. Det är vackert, och djupt berörande. Och efter att ha låtit mej genomsköljas av allt detta polyfona tal blir jag kvar med en stark känsla av en personlig närvaro som gör mej nyfiken: vem var Inger Christensen?

Men det är en annan historia.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto