Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En uppfriskande metod

Carita Backström, 12.2.2010
J.M. Coetzee: Sommartid s., Brombergs 2009 Kääntäjä(t): Ulla Danielsson

Hör du till dem som tycker att det ska vara ordning och reda i genrerna? Eller som irriterar dig på att en självbiografi skrivs i tredje person, som J.M. Coetzee gör i de två första delarna av sin självbiografi, Pojkår och Ungdom? Då är Sommartid, den tredje delen av självbiografin, ingenting för dig. För här leker författaren glatt med både form och innehåll.

Utgångspunkten är följande: den berömda författaren och Nobelpristagaren J.M Coetzee är död. En litteraturforskare vid namn herr Vincent skall skriva om honom och väljer att fokusera på några år i början av 1970-talet när John nyss har återvänt till Sydafrika från USA och skriver sina första romaner. Han är ogift och bor med sin gamla far i ett litet samhälle i Kap-provinsen. Forskaren har tillgång till en del dagboksanteckningar och utkast, men framför allt intervjuar han fem personer; fyra kvinnor, Julia, Margot, Adriana och Sophie, och en man, Martin, som under de här åren hade någon form av kontakt med Coetzee. Boken består alltså till största delen av intervjuer som lyfter fram olika sidor av honom som författare och människa.

Ett exempel. Herr Vicent ställer en sista fråga till Johns f.d. universitetskollega och älskarinna Sophie Denoël:

Om vi skulle se på hans författarskap: Vad anser ni om hans böcker om ni skulle tala objektivt som litteraturkritiker?

”Jag har inte läst alla. Jag tappade intresset efter Onåd. Rent allmänt skulle jag vilja säga att hans verk saknar ambition. Han kontrollerar de olika beståndsdelarna alltför hårt. Man får ingenstans en känsla av en författare som förvränger sitt medium för att säga det som aldrig tidigare sagts, något som jag anser vara ett kännetecken på stor litteratur. Alltför kyligt, alltför ordentligt skulle jag vilja säga. För enkelt. För lite passion. Det är allt.”

Herr Lysmask intervjuar recensenten

Jag tänker nu låna greppet och föreställa mig att herr www.Lysmask (vars repliker i fortsättningen står i kursiv. Red:s anm.) söker upp mig för att höra vad jag som gammal Coetzee-beundrare har tyckt om boken. Då kunde det bli så här:

Ni har nu läst Sommartid, vilken bild tycker ni den förmedlar av Coetzee under de här åren i början av 1970-talet?

Allra först skulle jag vilja göra en skillnad mellan den fortfarande levande författaren Coetzee och den mer eller mindre fiktiva personen John (Coetzee) så som han skildras av de intervjuade. De är ju inte identiska. Rent historiskt stämmer det att Coetzee vid den här tiden återvände till Sydafrika, men han kom inte ensam utan tillsammans med hustru och två barn. Det stämmer också att han under de här åren skrev sina två första romaner, Skymningsmarker och I hjärtat av landet, som nämns i boken. Men i övrigt kan läsaren inte ha någon säker uppfattning om var gränsen mellan fakta och fiktion går. Existerar de intervjuade personerna? Har det de berättar faktiskt tilldragit sig? Är dagboksanteckningarna ”autentiska”? Det vet jag inte. Kanske finns modellerna, men jag kan också tänka mig att Coetzee har uppfunnit dem för att på ett fiffigt sätt kunna lyfta fram – eller hitta på – olika sidor av sin person. Sophie säger ju att ”han ansåg att vi hade rätt att konstruera historierna om våra liv precis som vi vill, inom eller till och med utanför de begränsningar som den verkliga världen sätter upp”.

Tycker ni att metoden är helt försvarbar, att förvränga verkligheten och ändå kalla det för en självbiografi?

Mer än försvarbar, den är direkt uppfriskande. Ett uppfriskande alternativ till pedantiskt dokumenterande självbiografier som kan vara precis lika sanna eller falska som Coetzees.
Att blanda genrer och undersöka berättarens auktoritet är dessutom ett spår som går genom hela Coetzees författarskap. I Skymningsmarker hittar vi ”Jacobus Coetzees berättelse” som uppges vara redigerad av S.J. Coetzee, översatt av dennes son J.M. Coetzee, och formulerad som ett historiskt dokument komplett med fotnoter och appendix. Jag nämner detta för att boken figurerar i Sommartid och belyser Coetzees komiska ådra. Den nybakade författaren ger ett exemplar åt Julia, som läser boken och förvånas. Jag visste inte att din far var historiker, säger hon, och han svarar att det har han hittat på. Och vad tycker din far om att förvandlas till en romanfigur? undrar Julia, och frågar sen om han också har hittat på sin förfader Jacobus Coetzee. Nej, det finns ett dokument nertecknat av en skrivare och signerat med ett X, för Jacobus var analfabet, svarar John. ”För att vara analfabet tycker jag att din Jacobus verkar mycket litterär. På ett ställe ser jag att han citerar Nietzsche” säger Julia. Och John svarar: ”Jo, de var häpnadsväckande de där nybyggarna på sjuttonhundratalet. Man kunde aldrig ana vad de skulle hitta på nästa gång”.

Ett annat exempel på förklädnader: när Coetzee blev inbjuden att hålla de akademiskt prestigefyllda Tannerföreläsningarna vid Princton University 1997-98 valde han att göra det i fiktionens form. Han diktade upp Elisabeth Costello, en åldrande australiensisk författarinna, som har en del likheter med sin skapare, och som tog sig för att föreläsa om djurens rättigheter i stället för om litteratur. Elisabeth Costello återkommer senare (2003) i en alldeles egen bok.

Men för att återgå till frågan om vad som är försvarbart i en självbiografi, och för att komplicera det hela, kan jag citera Coetzees eget försök till definition på självbiografi: ”ett slags själv-skrivande där du tvingas respektera fakta i din historia.” Vilket han strikt taget inte riktigt håller sig till i Sommartid. Kanske anser han biografiska basfakta oviktiga i jämförelse med en ”högre” sanning? Eller kanske har han ändrat åsikt? Citatet är nämligen från 1992 ur Doubling the Point, den enda bok jag känner till där Coetzee låter sig intervjuas. Dock under kontrollerade former av en Coetzee-auktoritet, David Attwell. Boken innehåller ett urval essäer av Coetzee, bland annat en som utgående från Tolstoj, Rousseau och Dostojevskij diskuterar hur långt man kan nå på den psykologiska bekännelsens väg. Men den skulle jag inte våga mig på att referera, och vi har kanske inte heller tid …

Nej verkligen inte, det är ju faktiskt Sommartid vi talar om.

Det är sant, men Sommartid är en bok som är full av outtalade hänvisningar till Coetzees romaner och essäer. Vilket inte betyder att man måste ha läst dem, boken håller bra på egen hand.

Kan jag nu få fråga vilken bild Sommartid ger av Coetzee, eller John som ni vill kalla honom, som man? Han har ju någon slags förhållanden med tre av kvinnorna.

Föga smickrande. Han framstår som en hämmad, alldaglig, patetisk figur och en usel älskare. En riktig loser. Därtill en potentiell snuskhummer, misstänker Adriana, vars dotter John undervisar i engelska. Adriana är brasilianska och vakar över dottern som en hönsmamma. Men John är – möjligen – mera intresserad av Adriana, och i sin efterhängsna uppvaktning anmäler han sig till hennes danskurs (hon försörjer sig som danslärare). Han är förstås hopplös. Okroppslig säger Adriana, skild från sin kropp, sin kroppssjäl. Därför kan han inte dansa, inte känna kärlek och följaktligen inte heller vara en stor författare.

Den här tragikomiska episoden associerar till ett annat centralt tema hos Coetzee, nämligen kroppen. Det finns många kränkta, våldtagna och lidande kroppar i hans romaner, och det har att göra med Sydafrikas historia. Han har sagt att det i Sydafrika inte är möjligt att förneka lidandets auktoritet och därför inte heller kroppens auktoritet.

På ett annat plan handlar det om en kanske upplevd, kanske konstruerad och falsk motsättning kropp-själ, Europa-Afrika. Sophie kallar honom för en ”gammaldags primitivist” som romantiserade afrikanerna, som påstod att afrikanerna inte skilde på kroppen och själen och därför var förvaltare av en sannare mänsklig existens. Han drömde också (fortfarande enligt Sophie) om ett ”brasilianskt” Sydafrika, en lycklig blandning av folk och färger.

Tror ni att Coetzee verkligen hyste sådana utopiska tankar?

Coetzee som romantisk primitivist – det är nog det sista jag skulle tänka på. Men utopin om ett rasblandat Sydafrika, ho vet, jo, den kan finnas i botten på hans apolitiska engagemang.

Ett tema som flere gånger kommer upp är Johns förhållande till sin släkt och i vidare bemärkelse till boerkulturen, till afrikanderna. När herr Vincent ställer frågan till Sophie svarar hon att han ”med bibehållen självrespekt omöjligt kunde ta avstånd från afrikanderna, även om det innebar att han skulle komma att förknippas med allt det som afrikanderna politiskt hade gjort sig skyldiga till.”

Alltså i första hand apartheidpolitiken. Av de intervjuade är det Sophie som kommenterar Johns politiska åsikter och hans förhållande till det afrikanska, men via kusin Margot får vi familjeperspektivet. Margots berättelse är den som griper mig mest. Den är i all anspråkslöshet en kärlekens höga visa. Margot och hennes man Lucas är fattiga, strävsamma fårfarmare som för att kunna ge sina anställda (svarta och färgade) anständiga löner och sociala villkor själva tar dåligt avlönade jobb som dessutom tvingar dem att bo åtskilda under veckan. De gör det inte av politiska orsaker utan för att deras samveten säger det. Det är Margot som ställer den svidande frågan: vad gör vi här? Varför sliter vi i den här sterila delen av världen om hela projektet från början var ett stort misstag? Men egentligen vet hon svaret: Sydafrika är deras hemland, som de inte kan tänka sig att lämna.

Jag tycker vi avlägsnar oss från John Coetzee.

Inte alls. Som barn lekte Margot och John på släktfarmen i det karga och vackra Karoo, som en gång befolkades av khoi- och san-folken, hottentotter och bushmän som de kallades av européerna. Landet koloniserades av boerna, eller afrikanderna, alltså ättlingarna till Jacobus Coetzee och hans landsmän. (Jacobus diktar en munter visa: ”Hottentott, hottentott/jag är ingen hottentott”). Kusinerna stod varandra nära och Margot är nu den som försvarar John mot resten av släkten som förhåller sig mycket misstänksam mot den skäggiga, illa klädda typen som hellre äter grönsaker än kött, skriver dikter på engelska och egenhändigt försöker reparera sin skruttiga bil. Han påstår att han ”försöker bryta tabut mot kroppsarbete”.

Margots berättelse handlar om Coetzees rötter som han inte kan och inte vill förneka, hur utanför han än känner sig. Den knyter fint an till första delen av självbiografin, Pojkår, där grunden för hans utanförskap läggs. Skammen att aldrig ha fått stryk och inte ha fått gå barfota, att tala engelska bland afrikaanstalande, att inte gå i kyrkan. Jag skulle säga att Margots berättelse är en mycket viktig bit i puzzlet. Och så är det ju litet intressant att den här mannen, som framställer sig själv så hjälplös när det gäller kvinnor samtidigt tecknar så levande och övertygande porträtt av dem.

Ni talar om ett puzzle. Har ni lyckats lägga det?

Jag vet inte. Men på något konstigt sätt rimmar bilden av John med bilden av Coetzee. Trots alla hårresande uttalanden. Ta Sophies kommentar om hans författarskap – nämn den författare som skulle komma med en sådan himmelsskriande lögn om sitt eget skrivande! Ändå kan jag hålla med de enskilda orden; kontrollerad, kylig, enkel… Glöden finns under ytan. Som när Picasso målade Guernica; omsorgsfullt, i skiss efter skiss formulerade han det fasansfulla.

Nå, nu tänker jag på hela författarskapet. Om Sommartid vill jag ännu säga att det är mycket underhållande läsning. Eller för att citera Julia: ”Jag vet att John Coetzee hade rykte om sig att vara trist, men i själva verket var han riktigt rolig. En komisk gestalt. Kärv komedi.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto