Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Samtidigt fyllt av ljus och becksvart mörker

Carita Backström, 4.7.2008
J.M.G. Le Clézio: Allt är vind (Révolutions) s., Elisabeth Grate Bokförlag 2007 Kääntäjä(t): Ulla Bruncrona

En ung mans väg till kärleken, en roadmovie genom 1960- och 70-talet, ett sökande efter rötter, en betraktelse över minnet, ett ställningstagande mot kriget … Le Clézios roman låter sig läsas på många olika sätt – självbiografiskt, filosofiskt, civilisationskritiskt. Men vilken väg man än väljer märker man snart att vägarna bildar ett nät, och att det finns ett samband, också när det bär av till fjärran länder eller djupt ner i historiens mylla. Allt är vind är en rik och gripande roman, en av de bästa i Le Clézios digra produktion, och därtill lysande tolkad till svenska av Ulla Bruncrona. Hon måtte andas samma luft som författaren, men med egna lungor, fri och trogen på samma gång.

Det finns en självbiografisk grund i många av Le Clézios romaner. Senast i Afrikanen, som tecknar ett porträtt av den stränga, frånvarande fadern (läs den också!). Nu handlar det om Le Clézios egen ungdom i Nice, London och Mexiko City, en särlings drift i samhällets utkanter, den lilla historien skavande mot den stora.

Ur romanens ymnighetshorn väljer jag två centrala teman och ger dem namn efter två kapitelrubriker. Det första temat kallar jag ”en drömd barndom”. Det handlar om Le Clézios rötter på Mauritius, och i förlängningen om kolonialismen, i Frankrike ett svårt och på senare år häftigt debatterat ämne. Det andra, och det som berör mig allra starkast, kallar jag ”krigets muller” och det handlar om just det, men alldeles speciellt om mullret från Algeriet, också det ett franskt trauma.

En drömd barndom

Jean Marro, Le Clézios alter ego, växer upp i ett Nice fjärran från strandliv och glamour. Hemmet är torftigt och skolan skildras som ett helvete för både elever och lärare. Jean flyr till sin blinda faster Catherine, som berättar sina minnen och reder ut släkten Marros historia. ”Förr i världen på Rozilis tid…” börjar hon, och målar upp sin barndoms paradis på gården Rozilis på Mauritius. Träden, ravinerna, bäcken Affouche där de badade, hela den underbara trädgården var hennes värld fram till familjens konkurs när hon för alltid tvingas lämna gården, bokstavligen med yxhuggen ljudande i öronen, som i Tjechovs körsbärsträdgård.

En epok går till ända, Catherine är det sista vittnet, och Jean är den som skall förvalta minnet. Och minnet, tänker Jean, är inte abstrakt, det är en lång fiber som rullas kring verkligheten och fäster den vid avlägsna bilder. Han, liksom vi, vill ha de konkreta bilderna. Som till exempel de två sängarna som står på vinden i Rozilis. De härstammar från briggen Rozilis som år 1798 hämtade släktens anfader, Jean Eude Marro, till Mauritius. Jean Eude lämnade efter revolutionen det fattiga Bretagne och anträdde med hustru och nyfödd dotter den strapatsrika färden till Mauritius. Han måste bygga sin egen hytt på briggen, också sängarna som var av starkt fint ekträ och fanns kvar ännu på faster Catherines tid. Hennes bröder sov i dem och sedan blev de docksängar, små och smala som de var.

Sängarna är en av romanens många konkreta minnesbilder och här passar det att citera Joseph Brodsky: ”Det minnet har gemensamt med konsten är förmågan till urval och smaken för detaljer.” Så sant, det handlar om att levandegöra.

Jean Eude Marros berättelse (baserad på autentiska dagböcker, tror jag) löper parallellt med faster Catherines. Han stred för revolutionen och blev sedan kolonisatör – för den tidens fattigfolk en chans till ett bättre liv. Familjen var liberal, den upprördes över uppkomlingsfasonerna i den franska kolonin, över rasismen och slaveriet som var paradisets avigsida. En kompletterande, men något lösryckt (min enda invändning mot romanen) person är Kilwa, en mytisk gestalt som står för alla slavar från alla länder, och som i legendens form traderar slavarnas öde på Mauritius, deras uppror och frihetskamp.

Det finns hos Le Clézio en längtan till det ursprungliga, av den moderna civilisationen orörda, som kunde bli fatalt konserverande, men räddas av hans känsla för nuet och för historiska paralleller. Livsvillkoren har inte nämnvärt förändrats sedan det omänskliga slaveriets dagar. I Mexiko lär Jean känna människor som, liksom Jean Eude på 1700-talet, lämnar en fattig landsbygd och försöker skapa sig ett nytt liv i staden eller, om de är desperata nog, i det stora landet i norr. Drömmen om ett bättre liv lever evigt och överallt. Men krossas lika lätt. Liksom slavarna fångas in och slås i bojor hamnar de mexikanska bönderna i gränsvakternas händer eller i invandrarstaden Naucalpan. Inte heller de har något val.

Krigets muller

Först är det skildringen av staden Nice den sommar Jean fyller sexton. Ångesten är närvarande överallt, den utsöndras ur den heta asfalten, ur bilplåten, ur trappuppgångarnas dunster, ur de orörliga palmerna och den färglösa himlen. De enda stunder Jean kan undgå ångesten är när han simmar i havet tidigt på morgonen innan stränderna fylls av turister, eller sent på kvällen när det blivit mörkt. Bara hos Albert Camus kan man hitta en lika intensiv skildring av en het Medelhavsstad och en ung människas vilsenhet. Jag tänker speciellt på den postumt utgivna självbiografi Den första människan där Camus beskriver sin uppväxt och sökande efter en far han aldrig känt. Samma vita hetta, samma simturer, samma ensamhet och utanförskap och undflyende personlighet, samma känsla för samhällets utstötta – men i Alger, på andra sidan Medelhavet.

Nice präglas av mullret från befrielsekriget i Algeriet, de första flyktingfartygen ankrar i hamnen, Jeans vän Santos inkallas och stupar någonstans vid Oran, en klasskamrat samlar pengar för befrielserörelsen FLN, en annan kommer tillbaka och berättar brutala historier om krigets hantverk. Jean för dagbok över strider och rebellattentat. Och bakom kriget i Algeriet mullrar amerikanska bombplan i Vietnam och längre tillbaka i tiden går anfadern Jean Eude ut i krig för att försvara den franska revolutionen.

Brinnande av entusiasm går han ut, två år senare vandrar han hem till Bretagne trött på plundring och död. 1900-talets Jean väljer att studera medicin i London för att få uppskov och undgå att skickas till Algeriet. Det är ett moraliskt val, och jag tänker på några rader ur Boris Vians ”Desertören”, originalversionen: ”Monsieur le President, jag har fått min inkallelseorder/ jag vill inte göra det/ jag finns inte på jorden / för att döda fattigt folk”.

Jag tror Le Clézio säger samma sak, att det är hans credo. Men till det credot måste man foga en insikt som Jean hittar hos de försokratiska filosoferna. som vännen Santos brukade citera. Till exempel Herakleitos: Bågens namn är liv / men dess verk är död. Eller Paramenides: Allting är samtidigt fyllt av ljus och becksvart mörker. Som jag läser det är det inte en relativistisk ståndpunkt utan just en insikt om att saker och ting hänger samman och är mera komplicerade än vad det i förstone verkar, och att livet består av motsatser.

När Jean efter sina vandringsår kommer tillbaka till Frankrike återfinner han en ungdomskärlek, Mariam. Hon är kabyl från Algeriet, och kriget förde henne till Nice. Hennes minnesbild får bli den sista: Hon var åtta år och på väg hem med två stora bröd när franska stridsvagnar körde in i Oran. Någon lyfte undan henne i sista minuten men bröden krossades under stridsvagnarna och hon grät, inte av rädsla utan för att hon hade tappat bröden. Jean tänker: Santos kunde ha varit med i kolonnen som den dagen körde in i Oran.
Samtidigt ljus och becksvart mörker.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto