Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Jag vill ju inte vara den som alltid jämför kvinnor med kvinnor

Joonas Säntti, 14.7.2019

Joonas Säntti är den mesta lästa kritikern på Kiiltomato-Lysmasken. Han har skrivit särskilt om queer-litteratur och litteratur skriven av kvinnor.

Det blir allt svårare att glömma vilka politiska val man kan läsa in i enskilda ordval då man skriver kritik i dag. Just nu läser jag Zelda, Fitzgerald alltså, och försöker hitta ord som klart och tydligt beskriver hennes specifika rytm och novellernas egenartade flyktighet. Till vad i min tidigare läsning ska jag relatera den här stilen? Jag vill ju inte vara den som alltid jämför kvinnor med kvinnor, men ännu mindre den som kopplar författare till deras mer berömda makar.

Det verkar som om antagandet om författarens kön direkt skulle strukturera uppfattningen om vad texten kan innehålla.

När man bläddrar i recensioner kan man fortfarande göra följande iakttagelse: det är vanligt att jämföra kvinnliga skribenter med kvinnor, manliga med män.  Det verkar som om antagandet om författarens kön direkt skulle strukturera uppfattningen om vad texten kan innehålla.  Blir nyanserna hos en prosatext med korta slående satser lätt tolkade enligt författarens (antagna) kön, till exempel som maskulin prosa eller som feminint lyrisk? Det verkar uppenbart att förutfattade meningar kan bestämma läsarten i hög grad också inom kritiken: vissa författares känslomässiga värld omfamnas och genomsöks efter identifikationspunkter, medan man närmar sig andras snarare genom en skepsis, genom att fråga efter ideologier och lakuner. Nyss bortgångne Leevi Lehto framför i en essä en roande anmärkning om varför L. Onerva bara studeras som kvinnlig författare, samtidigt som man inte får syn på de feministiska dragen i Eino Leinos diktning (Suloinen kuulla tuo kuitenkin oisi, s. 83).

Om man studerar allt genom skillnaden och utgår från den, får man svar där skillnad poängteras. Jag anser att det mycket viktigt att fundera över vilken sorts politisk bindning som kan dölja sig hos var och en av oss. Man får lov att stanna upp och granska vad man är redo att se – i människor, i texter, i situationer. Den feministiska agendan behöver kanske kompletteras med en viss naivitet och optimism, särskilt inom konstkritiken.

Kritiker brukar avkrävas en kontextualisering som går via traditionen. Men nu är det uppenbart att en enda, av alla delad tradition inte existerar, alltså blir läsarterna på olika sätt politiska. Aura Sevón ställde redan för något år sedan en utmärkt fråga, när hon undrade över de litterära proffsens könsbundna expertis: om man känner till de centrala manliga modernisterna men de kvinnliga aldrig blev lästa, är man som kritiker då kompetent i sitt arbete?  (Nuoren Voiman Kritiikki XIII, 2016). Å andra sidan har jag märkt att ganska överraskande saker verkar passera som ”nya” också då verk av kvinnor prisas. Så kan också feminister förmedla en rätt smal uppfattning om vad kvinnor redan har åstadkommit. Kanske den finska litteraturen inte alls borde granskas som en särskild miniatyrvärld, där faktum att man till slut också här skriver om ett visst stoff kan räcka som motiv för beröm.

Jag började som kritiker i Kiiltomato-Lysmasken 2008, och då hade min läsning redan länge riktat in sig på verk av kvinnliga författare. Det var mindre ett strategiskt val än ett konstnärligt intresse, och kritikermotiven knyter an till möjligheten att behandla verk mycket grundligare än bara ur synvinkeln dåligt eller bra, lyckat eller misslyckat. I recensionerna kan man lyfta fram mer finstilta iakttagelser och ett mer essäistiskt uttryck, utveckla en diskussion kring poetik: vad allt kunde litteraturen vara, och vad ger vi den tillåtelse att vara?

Utmanar texten sin läsare eller verkar dess viktigaste uppgift vara att fylla ett tomt hål i målgruppens bokhylla?

Något av det viktigaste för mig har att göra med stil och struktur, med att reflektera över det som kallas form. Professionella läsare borde närma sig textens politik estetiskt, och givetvis också tvärtom, genom att politisera invanda estetiska kategorier.  Alltför ofta granskas prosans berättarteknik och ordval isolerat från frågorna som texten ställer läsarnas världsbild. Enligt min menig måste kritikern våga fråga på vilket sätt varje ny bok som presenterar sig som en politisk handling försöker skapa något nytt annorlunda som en litterär handling. Utmanar texten sin läsare eller verkar dess viktigaste uppgift vara att fylla ett tomt hål i målgruppens bokhylla? Också feministisk litteratur kan som bäst fungera som inspiration till nytt tänkande, inte bara som redskap för argument och övertygande.

Det är bevisligen så att litterär reception fortfarande i allmänhet är könad, och bland oss finns konstvänner som tar sig själv på allvar men som lyckats låta bli att läsa böcker av kvinnliga författare. Också i forskningslitteraturen gör man generaliseringar om modernismen och postmodernismen ifrån ett mycket smalt texturval. Kravet att utöka läsvanorna är helt klart viktigt och värt att understöda.

Ändå kan också kurskorrigeringarna förirra sig in i en märklig och föråldrad retorik där man försöker reformera könskonstellationerna i de gamla resonemangen kring genier, genom att konstatera att kvinnan förvisso också kan vara geni. Kritiken av kanon blandas lätt ihop med behovet att lyfta och föra fram författare för att de tillhör någon särskild identitetskategori. Förhållningssättet är lätt att koppla till författarcentreringen i dagens litterära offentlighet: teve- och mässoffentligheten, tidningsintervjuer och biografier, den enda forskningslitteratur som har en utbredd läsning; alla trummar de för kopplingen mellan litteraturen och bevisligen levda liv. För en författare vore det ändå viktigare att bli läst än att bli titulerad geni. Kanske gör vi kvinnliga författare den största tjänsten genom att koncentrera oss på vad som finns på sidorna i de verk de satt ner ett så stort arbete på att skriva.

Jag oroar mig lite för att vi sist och slutligen är av den åsikten att kvinnorna skulle behöva draghjälp också av kritiken. Då läcker det snabbt in felaktiga antaganden om att skillnaderan i mottagandet skulle bero på något annat än institutioner eller konventioner. Understryks inte problemet i stället av att den kvinnliga författaren känner sig välvilligt nedlåtande behandlad, oberoende av kritikerns kön? Att jag skulle förhålla mig mer uppmuntrandet till en bok som var skriven av en kvinna kan jag bara inte motivera för mig själv. Tanken är sårande genetmot alla, men mest i förhållande till författaren.

Själv blev jag som studerande och som forskare intresserad av queer-teori för att den gav en lov att granska könsmanifestationer och sexualitet bredare än skillnaden-mellan-manligt-och- kvinnligt-perspektivet gav vid handen, kanske också ifrågasatte den skillnaden. Att lära känna litteraturhistorien innebar en avgörande insikt om att normer finns i långa banor, men att det aldrig har funnits något ”normalt”. Vårt sätt att strukturera kön och sexualitet kunde se alldeles annorlunda ut. I den aktuella debatten finns ändå ett förhärskande krav på positionering enligt redan bestämda kategorier, för att de är betydelsefulla antingen man tror på dem eller inte. Ibland tror jag att vår Zeitgeist ser ut så här: feminister, och bara feminister, skriver feministiska böcker, med andra ord sådana böcker som intresserar feminister. Ickebinära kan skriva genderqueerböcker och transpersoner transböcker. Vi har ärvt kunskapen att vänstermänniskor skriver vänsterböcker och högermänniskor högerböcker. Allt mindre hängs upp på själva läsningen och överraskningar har just ingen plats.

Alla ”döda vita män” i Västerlandets kanon har knappast just något gemensamt.

Märkligast är att de synvinklar som understryker identitet och positionerad kunskap verkar antyda att skrivande och läsning skulle göra oss till dem vi redan är – fast mer. Tanken på att litteraturen skulle vara ett positioneringsfritt rum och läsningen en möjlighet att förlora sig själv, har börjat se ut som ett slags blindhet, eller värre, som ett rent privilegium.

Positioneringens politik är i princip en viktig handling, men i praktiken slinker alltför automatiskt in en positionering å andras vägnar, ett våld som stavas förenkling. När dessa utan tvivel lockande uppdelningar sedan träffar det litterära samtalet, glömmer man de skillnader som kan kommas åt bara om man finkalibrerar sin argumentation. Till exempel alla ”döda vita män” i Västerlandets kanon har knappast just något gemensamt, särskilt inte en upplevd erfarenhet av kön eller av etnicitet, oberoende av hur de begreppen kan ha avlästs förr. Också de är en heterogen grupp aktörer med rörig bakgrund, och jag tänker att en av våra uppgifter är att påminna om den här rörigheten som något värdefullt. Jag tror inte på en särskild kvinnolitteratur eller en manslitteratur, och inte på att vårt sätt att iaktta, formulera och tolka fenomenen skulle vara dömt att följa en könsuppdelning.

Att konstatera detta betyder inte att man förnekar dagens jämställdhetsproblem eller nedvärderingen av kvinnliga författare som ett historiskt faktum. Jag skulle bara, med all respekt, föreslå att vi inte skulle korrigera orättvisor genom att uppfinna nya. Rådande könsbaserade orättvisor kan monteras ner utan att man i deras ställe bygger nya konstgjorda skillnader mellan kvinnligt och manligt, eller genom att hävda att förvrängningar som är ett resultat av vår fostran är något naturgivet.

Till slut vill jag peka på ett exempel som förhoppningsvis är lagom komplext. I tredje kapitlet i Maria Matinmikkos roman Kolkka (Utkant) undersöker en reporter en värld som i jämförelse med den vi lever i nu är fantastisk och alienerad, men som till vissa delar verkar väldigt bekant: ”Där går en privilegierad vit man som inte vet om att han aldrig har mött några betydande hinder i livet. Han vet inte vad det betyder att inte få sin röst hörd, att inte ens ha rösträtt, att inte äga ett pass så man kan resa vart man vill, att inte ha råd eller möjlighet till utbildning, inte bli respekterad eller tagen på allvar, att inte på grund av sitt främmande namn få hyra en bostad eller få ett jobb.” (s. 83)

Vilken narcissistisk tillfredsställelse kan man få av att man gör sig föreställningar om en annan – som inte har en aning om att hen inte har en aning?

Knappast är allt detta sådant som en privilegierad vit kvinna i dag skulle ha någon stor erfarenhet av. Å andra sidan: är erfarenheten att sakna röst eller att bli åsidosatt helt omöjlig att tänka sig i en medelålders vit mans liv? Berättarrösterna och gestalterna i Matinmikkos experimentella roman är lokaliserade så att de kan tolkas på flera sätt, också det finns redan belagt som en särskild typisering. Det är alltså inte meningen att man ska läsa avsnittet som ett uttryck för författarens specifika tankar, och jag riktar ingen kritik åt författarens håll. Redan genom sin form förmedlar boken känslan av att man med språkets hjälp också kan fördunkla, med andra ord göra det möjligt att uppleva det man inte har kunskap om. De mer direkta, koncisa formuleringarna som bryter det poetiska språket belyser ofta just detta: ”inbilla dig inte att det vaga inte skulle vara lika viktigt som klarheten.” (s. 26)

Det kan ändå vara intressant att se vad en enskild textsekvens kan synliggöra av ett vedertaget uttryckssätt, hur en inarbetad gestik går att iaktta i en språklig formulering. Jag tänker på hur lätt polariseringen tar plats i den politiska retoriken, och hur lite plats man ger för det okända i den andra. Vad låter vi i själva verket vara oklart och mångfacetterat? Är det till exempel lättare att gestalta en vit självkritik om man ger skulden ett manligt ansikte och en manlig gestalt? Vilken narcissistisk tillfredsställelse kan man få av att man gör sig föreställningar om en annan – som inte har en aning om att hen inte har en aning?

Om man utvidgar frågan, kunde det vara så att den lättillgängliga kategorin ”farbroderlig” ofta är ett behändigt verktyg när man vill slippa konfrontera sina egna maktpositioner? Lätta förenklingar har vi lite till mans/kvinns svårt att fly ifrån, eftersom de utgör grunden till våra identitetsbyggen. Jag har väl också lättare att jaga upp mig över någon annans förmodade kulturella blindhet, än att minnas hur svag min kännedom är om till exempel afrikansk eller asiatisk litteratur. Lyckligtvis finns ännu tid att korrigera den bristen.

Om jag fick föreslå något så här mitt i sommaren: ta lite mindre för givet, läs mer.

Joonas Säntti
Skribenten är litteraturforskare och kritiker, bosatt i Jyväskylä.