Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

”Vill jag verkligen bli integrerad i ett hus som står i lågor?”

Mio Lindman, 11.10.2019
James Baldwin: Nästa gång elden 135 s., Norstedts 2019 Kääntäjä(t): Olof Starkenberg, reviderad av Henrik Sjöberg

Ingen kan vara fri innan alla är fria – ett påstående som destillerats ur berömda citat av Fannie Lou Hamer och Audre Lorde. Också i James Baldwins (1924-1987) författarskap är detta en utgångspunkt, ett perspektiv, en låga. Detta gäller inte minst för essäboken The Fire Next Time, som nu finns i bearbetad svensk översättning under namnet Nästa gång elden, med ett utmärkt förord av filosofen Alexander Motturi. Att boken på det här sättet har gjorts tillgänglig för en svenskspråkig publik är förtjänstfullt, eftersom essäerna bjuder ett tuggmotstånd som gör vår egen tid mindre lättuggad. Baldwin skriver, här som annanstans, med en behärskad glöd; hans vrede är eftertänksam, artikulerad och resolut. För egen del skulle jag säga att det är få essäister som har uppbådat ett sådant allvar som Baldwin. Begreppet ”mod” har förvandlats till en tom klyscha, men jag skulle inte dra mig för att kalla Baldwins skrivande ”modigt”. FBI:s nästan 2000-sidiga dokumentsamling om Baldwins person antyder hans position. Baldwin tar ställning, och kritiserar andra i en anda som uttrycker att så mycket står på spel att man inte kan kosta på sig att ägna sig åt simpel polemik.

Baldwin tar ställning i en anda som uttrycker att så mycket står på spel att man inte kan ägna sig åt simpel polemik

James Baldwin skrev Nästa gång elden under en turbulent tid. Året var 1962, Baldwin skriver om ett USA som är moraliskt bankrutt, vars enda chans att undvika fullständig katastrof är radikal förändring. Under åren före och efter boken skrevs låg våldet i luften, och flera urladdningar skedde. År 1963 bombade medlemmar av Ku Klux Klan en kyrka som hade upplåtit rum för medborgarrättsrörelsens aktiviteter. Fyra barn dog i bombdådet i Birmingham, Alabama. Kravaller följde. Under dessa år utmanades medborgarrättsrörelsen av Nation of Islam, olika idéer rådde om hur vägen till ett icke-rasistiskt samhälle skulle se ut. Baldwin var vid den här tiden en etablerad författare. Han hade bl.a. skrivit den delvis självbiografiska romanen Go Tell it on the Mountain och Giovanni’s Room. Den senare utspelar sig i Europa bland homo- och bisexuella (han fick mycket kritik för att han skrev om sådana ämnen). Han hade dessutom redan publicerat essäsamlingen Notes of a Native Son. Baldwin hade sedan länge bott i Paris, men återvände under slutet av 50-talet tillfälligt till USA för att skriva om den medborgarrättsliga rörelsen, men blev snart också själv en del av kampen.

De oskuldsfulla

Nästa gång elden består av två essäer, en kortare och en längre. Den första essän, ”Mitt fånghus skälvde”, har formen av brev till Baldwins tonåriga brorson. Han skriver om hur brorsonen kan lära sig navigera i det rasistiska amerikanska samhället utan att gå under och förlora tron på sig själv, eller drunkna i hat. Redan den första raden anger hur svårt Baldwin anser ämnet vara: ”fem gånger har jag börjat på det här brevet och fem gånger har jag rivit det i bitar.” I brevet försöker Baldwin i brorsonen ingjuta övertygelsen att denne kan förhålla sig till själv på ett annat sätt än vita människor ser honom. Men hur är det möjligt om man fötts in i en värld som ”med brutal tydlighet och på alla tänkbara sätt slog fast att du var en värdelös människa”? Baldwin vädjar till sonen att komma ihåg att han också fötts till världen som ett älskat barn:

”För du var här, store James, uppkallad efter mig – du var en stor bebis, det var inte jag – du var här: för att bli älskad. För att bli älskad, intensivt, genast och för evigt, så att du skulle stå stark mot den kärlekslösa världen.”

Han skriver om att lära sig navigera i det rasistiska samhället utan att gå under och förlora tron på sig själv, eller drunkna i hat

James inskärper vikten av att inte se vita som onda. Det ord han använder istället, inte för att urskulda, utan för att beskriva de vita, ”välmenande människornas” brott, är ”oskuldsfulla”. Detta får troligen också en nutida läsare att höja på ögonbrynet, tänka efter – oskuldsfulla? Brevet är kort sagt ett försök att ge den unga människan redskap att hantera ett liv i ett rasistiskt land. Ta-Nehisi Coates skrev femtio år senare en essäsamling där han också i form av ett brev skriver om ett USA som, trots Obama, trots att medborgerliga rättigheter formellt sett tilldelats svarta, alltjämt behandlar svarta som andra klassens medborgare. Coates svartsynta, sorgsna text bär ekon av Baldwins beskrivningar av ett samhälle oförmöget att se sig själv i spegeln.

Andlig utpressning

Utgångspunkten i den andra essän, ”Nedanför korset”, är Baldwins uppväxt i Harlem. Han kände sig rädd och redan förtappad, på förhand stämplad, och gick runt med en upplevelse av att vara tvungen att ”avgöra sig”. Hans vänner började supa och knarka på gatorna och han ville inte bli som dem: ”oförmögna att säga vad det var som tryckte ner dem”. Det måste finnas en väg bort från ghettot, men vad skulle den bestå i, annat än brott? Under en kort period i tonåren engagerades han av en av kvarterets församlingar – flydde in i kyrkan, som han beskriver saken – och blev en karismatisk predikant som mässade om de yttersta tiderna. Men Baldwin kunde inte skaka av sig känslan av att vara en lögnare. Han beskriver kyrkan som ”en förklädnad för hatet, hatet mot andra och mot en själv.” Via en skolkamrat börjar han inse att kyrkan inte kan rädda honom bort från ett samhälle där vita förtrycker svarta.

Essän övergår till att reflektera kring Baldwins möte med en av ledarna för Nation of Islam, Elijah Mohammed. Han bjuds på middag i rörelsens högkvarter, en storslagen villa. Elijah Muhammed gör slutligen entré i rummet, och han talar på ett sätt – vänligt, som om Baldwin redan tillhörde rörelsen, bara inte vet om det själv –  som får Baldwin att tänka på predikanterna i hans ungdoms Harlem, på bilderna av syndarna som ska hållas i helvetet i tusen år. Efter en på alla sätt obekväm sittning skjutsas han av en av medlemmarna till andra ändan av stan för att – det kunde han ju inte medge inför dem – gå på en drink med sina vita vänner.

I ett samhälle där vita vägrar erkänna den brutalitet svarta utsätts för börjar man lätt tro det värsta – man blir paranoid

Rörelsens idéer om separatism mellan svarta och vita fyller honom med obehag, trots att han mycket väl känner igen de känslor ur vilka dessa tankar härrör: att uppleva att man inte är värd något. I ett samhälle som behandlar en fientligt och där vita ofta vägrar erkänna den oerhörda brutalitet som svarta utsätts för börjar man lätt, skriver Baldwin, tro det värsta – man blir paranoid. Han beskriver viljan att få upprättelse, en plats här i världen. Tråden som binder ihop essän är beskrivningen av ett slags intellektuell utpressning; både barndomens predikanter och Nation of Islam målar upp sättet på vilket rättvisa ska skipas, de yttersta dagarnas stund, avgörelsen som skall ske. ”Mina svaga, ogrundade betänkligheter vägde lätt mot profetens järnhårda ord.”

Integration kräver kärlek

Jag drabbas särskilt av de tankar som Baldwin utvecklar i slutet av den andra essän. Här ifrågasätter han att makt är ett yttersta värde, något att sträva efter i sig. Om jag förstår Baldwin rätt är han dels skeptisk mot idén att vita amerikaner någonsin skulle ”överlämna makt” åt svarta amerikaner; att förlita sig på välmening är alltid farligt. Men att vilja ha makt kan också fjärma en från kraven på ett i egentlig mening jämlikt samhälle, och istället betyda att man dras med av de amerikanska mentala underströmmarna i form av en medvetenhet om social ställning. Vilja vara överlägsen. Fastna i det skrala hoppet om att makt eller pengar i sig befriar. Baldwins slutsats av detta: både den förtryckta och den som, oavsett hur naivt, deltar i förtrycket måste rannsaka sig själv, förstå sig själv i relation till den andra. Frihet är skrämmande för oss alla och vi flyr den ofta samtidigt som vi anser oss eftersträva den.

I ”Mitt fånghus skälvde” skriver Baldwin att det faktiskt är så att också den vita människan i USA måste befrias – från sin förljugna historia, ett oskuldsfullt fastklamrande vid en position som kräver att andra hålls i fångenskap.

”Och om ordet integration betyder något är det detta: att vi med kärlek ska tvinga våra bröder att se sig själva som de är, att sluta fly unan verkligheten och istället börja förändra den.” 

Kärlek i denna bemärkelse är att försöka befria både sig själv och den andra från illusioner

För integration kan aldrig handla om att svarta människor anpassar sig efter de vitas livsstil; det är ju den livsstilen som vittnar om de vitas fångenskap i sitt eget självbedrägeri.

”Men de svartas erfarenhet av den vita världen kan för dem omöjligen åstadkomma någon respekt för de normer som den vita världen påstår sig leva efter. De svartas levnadsvillkor är överväldigande bevis för att vita människor inte lever enligt dessa normer.”

Baldwin talar från en plats bortom hopp och hopplöshet. Nödvändigheten av att leva tillsammans går helt enkelt inte att rucka på. I slutet av essäboken sägs något som säkert verkar provocerande för många: att kunna leva tillsammans visar på behovet av kärlek. Baldwin vänder sig till – inte mot – sina samtida i Nation of Islam och deras sätt att, som han ser det, bygga en rörelse på hat, ressentiment och misstro. Kärlek? I ordets hårda och universella betydelse, skriver han, där kärlek är ”sökande och djärvhet och mognad”. Kärlek i denna bemärkelse är att försöka befria både sig själv och den andra från illusioner. Att tala om kärlek är också att markera djupet av problematiken, den oerhörda svårigheten att göra upp med ett förflutet som innehåller ”rep eld, tortyr, kastreringar, barnamord, våldtäkter, död och förödmjukelser, fruktan både dag och natt, fruktan djupt in i märg och ben; tvivel på att de var värdiga att leva, eftersom alla runtomkring dem förnekade det … hat mot vita män, så djupt att det ofta vände sig mot dem själva och gjorde all kärlek, all tillit, all glädje otänkbar … .”

Omprövningen, befrielsen

Baldwins två essäer utforskar vad det betyder att tro eller inte tro på att man är värd att leva. Detta är, menar han, förbundet med våra begrepp om vad som är verkligt. Han skriver både om svartas och vitas osäkerhet, och vad gäller de senare säger han att den människa som misstror sig själv saknar ”prövosten på verkligheten – ty denna prövosten kan bara vara en själv.” Både svarta och vita blir i det amerikanska samhället lärda att misstro sina egna reaktioner, men detta får olika konsekvenser. Rasismen ingjuter en misstro som rör en själv, men också andra. Baldwin bekymrar sig inte bara för den ena typen av misstro, utan båda. De är lika förödande, men den andra formen ges ett problematiskt berättigande i politiska strävanden som bygger på en kärlekslös vilja att nå upprättelse. Självförakt kan, liksom hos alla förtryckta, förvandlas till maktfullkomlighet, en vilja att vara överlägsen.

Självförakt kan, liksom hos alla förtryckta, förvandlas till maktfullkomlighet, en vilja att vara överlägsen

Baldwin betonar att rasismen är ett problem som berör hela samhället, också de vita som lever i en falsk och självupptagen förståelse av sig själva: att inte se verkligheten i form av sin egen delaktighet i den blodiga historia som deras eget samhälle, deras egna amerikanska mardröm, vuxit fram ur. Att vita amerikaner gör upp med rasismen kräver inget mindre än att de gör upp med sig själva och sitt sätt att leva:

”[För] att kunna ta hand om den outnyttjade och slumrande styrkan hos dem som tidigare varit förtryckta måste Amerika och hela den västliga världen – för att kunna överleva som en mänsklig, aktiv och moralisk kraft i tillvaron – ompröva sig och befria sig från mycket som nu betraktas som heligt, och slänga bort alla de föreställningar som under så lång tid har använts för att rättfärdiga deras liv och deras ångest och deras brott.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto