Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Dygnet med fyrtio timmar – eller en berättelse mellan två rakningar

Ann-Christine Snickars, 16.6.2013
James Joyce: Ulysses (ljudbok, inläsning Reine Brynolfsson) s., Bonnier Audio 2013 Kääntäjä(t): Erik Andersson

Det börjar med en rakning, en fin litterär början som inkluderar nånting vasst och nånting sårbart, kniv och hud. När jag läste Odysseus, som Ulysses av James Joyce heter i Thomas Warburtons översättning, första gången gillade jag den teatraliska öppningsscenen bäst. Grabbarna vaknar, ställer sig i ordning och skaffar lite frukost, snackar skit hela vägen, leker nattvard, accelererar in i dagen. Jag gillade de här typerna, som jag gillade mina studiekompisar, vissa av dem riktiga pratmakare då – pratmakare nu.

Leopold Bloom som var den större hjälten på litteraturseminariet tyckte jag var en ganska sliskig gubbe. Honom har jag lite större barmhärtighet i dag, många år och en översättning senare. Nån med tillräckligt nördig entusiasm och ganska mycket sittmuskulatur kanske gör en noggrann jämförelse av Warburtons (1946) och Erik Anderssons (2012) översättningar; Tommy Olsson har gjort det i glimtar i sin anmälan av nyöversättningen i Svenska Dagbladet i fjol, professor H. K. Riikonen gjorde det i Lysmaskens ledare i juni i fjol. Det jag nu lånat mitt öra är ljudboken Ulysses, en inläsning av skådespelaren Reine Brynolfsson på närmare fyrtio timmar.

Uppläsarrösten måste vara slitstark

Brynolfsson är ett bra val, hans röst verkar slitstark och han struntar i alltför vidlyftiga höjdskillnader i betoningen. Han har också mycket att hålla reda på, för han har att göra med en av litteraturhistoriens mest krumbuktande texter, bara namnen och epiteten kunde få vem som helst att snubbla. För att inte tala om de latinska och franska och italienska citaten. Söker man ljudböcker med Brynolfsson hittar man en hel rad deckare, men den som lyssnade till Strindberg-årets brevuppläsningar i Sveriges Radio, minns Brynolfssons laddade läsningar.

Brynolfsson reder sig väl i Stephen Dedalus och Buck Mulligans utläggningar. Men lyssnar man länge hamnar i ett lätt hypnotiskt tillstånd, eller i en stigande irritation, beroende på dagsformen. Men omsider är man i del två, som börjar med att Leopold Bloom stiger upp, pratar med katten och gör frukost till sin fru som drar sig i sängen. Småningom blir det förmiddag den 16. juni i Dublin, och man ska på begravning. En av mina favoritsekvenser i ljudboken är Blooms tankar som vandrar hit och dit under förrättningen, tankegångarna blir allt mer detaljerat morbida. Uppläsarrösten förmår nyansera detta, hålla isär yttre och inre, det imponeras man av.

Det finns en svalka hos Brynolfsson, som man behöver och uppskattar

Uppläsningen går också klar från det som kan besvära en del läsare av romanen, nämligen den devota hänförelse som romanens alla uttolkare genom åren gett uttryck för. Det finns en svalka hos Brynolfsson, som man behöver och uppskattar. Ett antal externa läshandledningar finns annars att tillgå. Stephen Farran-Lee som skrivit ett efterord till nyöversättningen och som också finns med i som folder i ljudboken, rekommenderar Olof Lagercrantz Om James Joyces Odysseus (1987, som hade en tidigare variant från 1970, Att finnas till). Den ”reducerar” romanen till ”dess grundämnen, säger han, och poängterar dialogen med den homeriska Odysseus.

Inte bara män som tänker på sex (och öl)

I den här traditionen är Ulysses en bok om ung man och äldre man, deras möten med kvinnor, tankar om sex och döden, mest om sex. Och det är man förstås nyfiken på; vad män egentligen tänker om sex, när outputen är undanglidande, full av robusta anspelningar (som man förstår om man haft en rural uppväxt) och stickspår eller (låtsad) sofistikerad lärdom.

En annan betoning skulle kunna hitta identifikationen i utanförskapet (huvudpersonen som konstnär, som radikal, som representant för en minoritet, Bloom är ju av judisk härkomst), kraften att riva sig loss från sin uppväxtmiljö, att ta sig rätten att skälla ut sitt land, att vara fräck. Och särskilt när man lyssnar till denna noggranna redogörelse av en enda dag kan man bli varse många tidigare oupptäckta spår, det akustiska ger en större frihet att låta tankarna sticka iväg i olika riktningar.

Så läser jag t ex in en speciell värme i rösten hos uppläsaren när han kommer till avsnitten med kvinnorna på stranden, där t ex den unga kvinnan Gerty beskrivs ingående, in på underkläderna, in i hennes innersta fantasier om ett eventuellt giftermål – fantasier som inte ska gå i uppfyllelse, förstår man. Den stora beskrivningen av Gerty är en utvikning som klyver beskrivningen  av en trivial handling, en av de unga mammorna hjälper sin lilla son att kissa, och den innehåller, tycker jag, en stor sympati. Man kan avläsa två slags manliga blickar på kvinnan och hjältarna kan pendla mellan bägge. ”Mannen på stranden” ser ju först Gerty som masturbationsobjekt. Sen påpekar texten att det faktiskt är Bloom, och Gerty blir ett ögonblick en individ för honom och föremål för medkänsla: han ser t ex att hon har skoskav.

När man skapade en ny läsning

Men egentligen behöver romanen vare sig mina sympatier eller antipatier. Den har ju fångat min nyfikenhet, en gång för länge sen, och likadant nu. Men när jag ändå söker en medläsare eller en ledsagare som är kvinna hittar jag en nyutkommen bok som plockar upp det jag behöver. Volymen innehåller en essä som är skriven av både en man och en kvinna, Sara Danius, litteraturhistoriker och -kritiker och Hanns Zischler, tysk författare och bl.a. filmkritiker, titeln är Näsa för nyheter.

Danius och Zischler skissar en kort tid i Joyces liv, hans korta vistelse i staden Pola 1904-1905, för intresset in på Joyce som tidningsläsare och den genre som man med en fransk term kallat fait divers, d.v.s. korta och lättfattliga tidningstexter, sensationella men baserad på verkliga händelser, ofta använda som spaltutfyllnad. Essän är skriven med lätt och precis hand, och den uppehåller sig mer vid en förståelse av ett nytt läsande och ett nytt skrivande, en förutsättning för den nya romanen, mer vid teknik än den mytologi som lätt blir självförhärligande. Den här nya läsningen, distanserad, ironisk, associativ, är den vi först lär oss i dag.

Som vi minns handlar Ulysses också om tidningsskrivande och om tidningsläsande

Som vi minns handlar Ulysses också om tidningsskrivande och om tidningsläsande. Ett av avsnitten är också uppbyggt just som tidningstexter med ”rubriker” satta i versaler. I den blötaste krogscenen kan man också i andanom framför sig se ett uppdaterat gäng som häver öl och läser pubens exemplar av Seiska medan man diskuterar de senaste turerna kring de så kallade invandringskritiska uttalandena. Här langar Brynolfsson frejdigt fram några hjältar som lägger ut texten om Irland och om Shakespeare och parodin får svälla ut så till den grad att man får lust att skrika till dem ett ”teille ei tarjota enää!” (finska är det enda som biter på dem i det här tillståndet).

Följ med i texten!

Man kan kombinera ljudboken med att stundom följa med i texten, det förhöjer koncentrationen. Mitt bokexemplar tillhör Åbo Stadsbibliotek, föregående låntagare har rökt egenrullade cigarretter under läsningen, det känns tydligt – och det sympatiserar jag för all del med. Jag hoppar lite i sekvensen från bordellen, hoppar lite mindre i sekvensen med frågor och svar, parodin på katekesens huvudstycken. Temposänkningen i de omständliga svaren är stilig, snyggast kanske där Bloom efter krogbesöket kommer på att han vill raka sig och kokar upp vatten, liksom stannar upp vid kranen, och innan det rinner ner i kitteln har man fått hela det lokala vattenledningssystemet utrett, därtill en överdådigt sentimental känsloeruption inför vattnets existens. Här låter Brynolfsson parodiskt byråkratisk, en ton som förvisso kommit i bruk tidigare också. Ulysses är ju utsökt parodisk samtidigt som den är ytterst melankolisk, en stil som kan passa en skock stupfulla romanpersoner, men som kräver en rätt stor nykterhet av sin läsare. Och av sin författare. Formen har inte åldrats mycket, inte alls, kanske.

Att det är en manlig röst som läser Mollys avsnitt är förstås det enda logiska inom romanens ramar

Mollys monolog, det sista långa avsnittet om vad som rör sig i hennes huvud när hon och hennes man har sex när han kommit hem från nattens äventyrligheter, tog jag del av bara bitvis i min yngre läsning – manliga kommentatorer var i stället så mycket mer förtjusta över den. Men nu skulle jag kanske kunna bortse från det – och så har jag läst Nina Hemmingsson. Brynolfsson får i alla fall godkänt ända till slut. Att det är en manlig röst som läser Mollys avsnitt är förstås det enda logiska inom romanens ramar, han gör det också inåtvänt, med lite rostig röst, men fortfarande välartikulerad. Det är påträngande och intimt, och samtidigt ett tydligt experiment med synvinkel – som litteratur alltid är.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto