Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Stolthet och fördom – en slipad, vass och aktuell samhällsskildring

Maria Lassén-Seger, 24.8.2012
Jane Austen: Stolthet och fördom 475 s., Albert Bonniers förlag 2011 Kääntäjä(t): Gun-Britt Sundström

När så många nya titlar står och trängs på läshyllan är det något av en lyx att hinna läsa om sina favoritböcker. När detta väl blir av, väntar ibland en rejäl besvikelse över att dagens läsning inte motsvarar den tidigare. Att läsa Jane Austens (1775-1817) Stolthet och fördom, denna gång i nyöversättning till svenska av välförtjänt prisade Gun-Britt Sundström, motsvarar ändå alla mina förväntningar. Det är som att träffa en gammal bekant och inte begripa varför man inte umgås oftare.

Någon vågad satsning från förlaget är det visserligen inte. Austens roman har genom tiderna haft en synnerligen trogen anhängarskara och berättelsen har ständigt tagit sig nya uttrycksformer. Så till den grad att man kan undra vem det är som inte redan känner till Elizabeth Bennets och Mr. Darcys slingriga kärlekshistoria? De flesta antagligen via de fina filmatiseringar och tv-serier som finns. Varför ska man då läsa romanen, kan man undra. Den har ju dessutom snart tvåhundra år på nacken. Jo, för att romanen bjuder på något alldeles särskilt. Filmatiseringarna fångar visserligen föredömligt romansintrigens krumbukter, de pikanta personligheterna och det intrikata sociala spelet mot en fond av ett charmerande lummigt engelskt landskap. Men romanen ger sin läsare allt detta plus direktkontakt med Austens till perfektion slipade meningar, mångtydiga dialoger och en lågmäld – men ack så vass – humor.

Vikten av ett gott parti

Det är tidigt 1800-tal och familjen Bennet, som begåvats med fem döttrar, står inför dilemmat att få alla bortgifta och försörjda. Gärna dessutom så att giftermålen flyttar döttrarna ett pinnhål upp på samhällsstegen. För dagens läsare blir det tydligt hur den enda socialt acceptabla karriären för dåtidens bildade kvinnor av medelklass som inte ärvde en egen förmögenhet (det gör inte flickorna Bennet eftersom faderns gods är fideikommiss och enbart kan ärvas av en manlig släkting) är att göra ett gott parti. Det kan te sig cyniskt, och Austen är inte sen att dra sådana poänger, men i hennes och romanens värld handlar allt om vem du är. Och vem du är beror på hur du är: rik eller fattig (med gamla d.v.s. ärvda eller nya pengar, det förstnämnda är att föredra), ful eller vacker, dum eller intelligent, bildad eller obildad, moralisk eller omoralisk osv.

Familjen Bennets interna diskussioner – ett välbekant vardagligt käbblande – går bortom en idyllisering av familjen

Bokens flitigt citerade första mening anger tonen: ”Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av en hustru”. Här möter läsaren direkt den lätt ironiserande berättarrösten samt den skarpa blick med vilken Austen skärskådar sin samtids sociala spel. Författarinnan tecknar sina karaktärer hastigt men precist. Efter bara ett par repliker vet läsaren att Mr. Bennets hustru är skvallrig, intrigant och påstridig medan hennes man är sarkastiskt fördragsam. Romanens personer växer fram, ofta genom mångtydig dialog som gör dem vardagsnära och levande. Särskilt familjen Bennets interna diskussioner – som ofta tar sig tonen av välbekant vardagligt käbblande – går bortom en idyllisering av familjen för att istället framställa den som en samling synnerligen aparta personligheter som, med varierande framgång, förutsätts samsas under samma tak.

Elizabeth, Eliza eller Lizzy –  exemplariskt väninnematerial

Orsaken till att jag läst boken upprepade gånger – nu första gången på svenska – är porträttet av Elizabeth. Visst omfattar boken många oförglömligt tecknade karaktärer, men det är bara Elizabeth läsaren lär känna såväl till förnamn som till flertalet smeknamn. Medan Elizabeth kan vara Eliza eller Lizzy beroende på vem som talar, förblir Mr. Darcy dold bakom sin formella titel. Honom lär läsaren känna främst genom henne, och visst är det lättare att charmas av Lizzys livliga talförhet än av Darcys träbocksaktiga tröghet. Vid deras allra första möte är hon snabb att utmana honom. Hans kyliga snorkighet bemöter hon med skratt, hon viker inte för hans blick utan tvingar honom att titta bort. Leken är igång och positionerna etablerade, här möts två personer med stark vilja och skinn på näsan.

Romanens slitstyrka ligger helt klart i energin mellan de här två kontrahenterna. Deras romans som vid första anblicken kan te sig gammaldags korrekt, rentav pryd, är i själva verket för den uppmärksamma läsaren en het och intensiv flirt. Istället för att hoppa i säng med varandra, hoppar Lizzy och Mr. Darcy – helt tidsenligt – in i laddade samtal. Konversationens undertoner och intimitet genererar spänningen emellan dem och den är inte riskfri. Hastigt går det upp för Mr. Darcy att ”det var riskabelt att tala för mycket med Elizabeth”. Det faktum att han förälskar sig i hennes intellekt snarare än i hennes utseende och sociala position är något som fortfarande gör romanen högaktuell också i vår samtid.

Det älskliga hos Lizzy är – förutom att hon inte är ett våp, som flera av de andra karikerat tecknade yngre systrarna – kvicktänkt, slagfärdig, har humor och besitter (åtminstone en viss) klarsynthet. Den varma relationen till äldsta systern Jane gör henne till exemplariskt väninnematerial, stödjande och generös utan att vara intrigant eller mesigt menlös.

Balansgången mellan innerlighet och distans

När jag läser romanen nu, mitt i livet, upplever jag parets kärlekshistoria mer intressant i sig än föremålet för Lizzys heta låga. Det säger inte bara något om mig utan också något om romanen. Hur rik den är. Hur öppen för olika läsningar. Detta för att Austen förmår förena romans och knivskarp ironi. Om det fanns enbart av det förra slaget vore romanen sentimental, om det enbart fanns av det senare, vore den hjärtlös. Det är en skicklig balansgång mellan innerlighet och distans som Austen upprätthåller.

Det är också nu jag tydligare lägger märke till mindre smickrande drag hos hjältinnan. Medan Mr. Darcy uppenbart kämpar med sin stolthet, kopplas Lizzy ihop med boktitelns andra utannonserade dåliga karaktärsdrag, fördomsfullhet. Hennes uppfattning om Mr. Darcy formas tidigt av elaka rykten, skvaller och förtal som hon okritiskt sväljer. Men Lizzy är minsann också stolt! Hon skäms för familj, släkt och vänner som upprepade gånger – till läsarens stora nöje visserligen – beter sig plumpt, ofint och korkat. Vid ett tillfälle konstateras torrt att ”Elizabeth tyckte att hennes familj inte kunde ha spelat sina roller med mer inlevelse eller större framgång om de i förväg hade kommit överens om att skämma ut sig så mycket som möjligt”. Särskilt mamman och de flamsiga yngre systrarna, samt den samtidigt pompösa och insmickrande Mr. Collins, orsakar henne mycket skam och lidande på ett sätt som inte enbart handlar om att hon, på tidstypiskt vis, värnar om sitt eget goda rykte och anseende.

Medan Mr. Darcy kämpar med sin stolthet, kopplas Lizzy ihop med boktitelns andra utannonserade dåliga karaktärsdrag, fördomsfullhet.

Ett annat oskönt, men mänskligt, drag hos Lizzy är att hon inte kan fördra väninnan Charlottes praktiska inställning till äktenskapet som ”den enda anständiga försörjningen för bildade unga kvinnor med obetydlig förmögenhet, och hur osäkert det än var att det skulle ge någon lycka så var det den bästa räddningen undan nöd”. Charlotte nöjer sig med en man (dessutom en som Lizzy just gett korgen) som varken är klok eller trevlig att umgås med, men som ger henne materiell trygghet och en viss status i samhället. Från detta slag hämtar sig aldrig väninnornas vänskap.

Samtidigt genomsyras också skildringen av Lizzys succéäktenskap (hon lyckas ju, trots avsaknad av ärvda pengar och anor, landa en make från samhällets absoluta toppskikt) av en liknande nykter blick. Lizzy behöver visserligen inte, som sin väninna, uthärda ett kärlekslöst äktenskap men det påpekas att hon har ett visst sjå framöver med att skydda maken från sina vulgära familjemedlemmar, släktingar och grannar. Hennes längtan ”efter den tid då de skulle slippa ett umgänge som var till så föga glädje för någon av dem och istället ha sitt eget behagliga och eleganta familjeliv på Pemberley” (Mr. Darcys gods) genererar, ironiskt nog, såväl bilden av deras rätt snobbiga stolthet över sitt överlägsna intellekt, som förståelsen av hur genomgripande väsentligt giftermålet var – särskilt för kvinnan – i Austens samtida samhällskikt.

Vackert förpackad pocketbok

Austens levande klassiker blir utan tvekan en av sommarläsningens höjdpunkter. Gun-Britt Sundströms översättarbragd kan inte nog berömmas. Samtidigt som hon bevarat Austens tonfall och känslan av en något ålderdomlig språkdräkt löper nyöversättningen smidigt och begripligt. Dessutom kommer romanen förpackad som en av de vackraste pocketböcker jag sett på länge. Förlaget Albert Bonniers har prickat rätt vad gäller målgruppen estetiskt sinnade läsare, både vad gäller form – komplett med läckert vidhängande ljusblått sidenband som bokmärke – och innehåll.

Som grädde på moset bjuds läsaren dessutom på superbt efterord av Malte Persson som placerar romanen i sitt sammanhang. För den som får mersmak rekommenderar jag varmt Jeffrey Eugenides 80-talsskildring The Marriage Plot (2011) – en kärlekshistoria för vår tid som sänder tentakler tvåhundra år bakåt till Austens klassiker. Tonen i Eugenides roman är lika ironiskt iakttagande. Upplösningen är däremot en helt annan, men också den så rätt för sin samtid. Precis så rätt som i Austens klassiker där Elizabeth och Mr. Darcy förenas i sin samtids version av äktenskaplig sällhet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto