”De sedimentära bergarternas strata är som sidorna i en bok, var och en med en inskriven dokumentation av det samtida livet. Tyvärr är denna dokumentation långt från fullständig. Sedimenteringsprocessen blir ofrånkomligen avbruten av nya perioder under vilka inga nya sediment lagras eller existerande sediment eroderas. Skiktens tidsordning fördunklas dessutom av att en del strata förvrids eller veckas eller till och med totalt omkastas av enorma geologiska krafter, som exempelvis vid bildningen av höga berg…”

Jag minns sällan dikter, citat eller sångtexter, men ett citat minns jag och det är ”I’m telling you stories. Trust me”. Citatet är ett återkommande mantra i Jeanette Wintersons roman The Passion (sv. Passionen, 1988) och det säger något om vår existentiella belägenhet idag. Samtidigt som vi har förlorat tron på Gud som tillvarons nav och meningsgivare översvämmas vår värld av stories – av ord, berättelser och skenverkligheter – och vår uppgift är att försöka orientera oss i detta flöde. I avsaknaden av en Gud längtar vi fåfängt efter en vägvisare, efter berättelser och myter som på något sätt skulle förklara meningen med tillvaron, ge oss EN sanning, stöda vår identitet, styrka vår moral och ge oss en känsla av samhörighet/tillhörighet. Men varje försök leder enbart till nya berättelser, till nya ofullständiga fragment.

Berättandets nödvändighet

Just denna längtan efter en sanning å ena sidan och denna kakofoni av röster och berättelser å andra sidan utgör temat för många postmoderna författares texter, bland dem den brittiska författaren Jeanette Wintersons romaner. Wintersons författarskap är ett metafiktivt projekt i vilket hon gång på gång återkommer till frågan om berättandets nödvändighet och berättelsens makt att förföra och skapa nya berättelser. Det är därför föga förvånande att just Winterson är en av de drygt trettio kända författare i världen som har fått i uppdrag att återberätta välbekanta myter. Av detta internationella mytprojekt hittas i svensk översättning förutom Wintersons bok även Margaret Atwoods roman Penelopiaden: myten om Penelope och Odysseus och David Grossmans Lejonhonung.

I Tyngd ger sig Winterson i kast med myterna om halvgudarna Atlas och Herakles. Myten om Atlas handlar om titanen som gudarna straffar genom att placera Kosmos på hans axlar, medan myten om Herakles handlar om den virila och destruktiva halvguden vars bestraffning är att begå tolv stordåd och tillslut åstadkomma sin egen död. I Wintersons bok möts dessa hjältar då Herakles skall begå sitt elfte stordåd. Han ber Atlas om hjälp och lovar att tillfälligt befria honom från hans börda om Atlas i sin tur hämtar äpplen åt Herakles från Heras äppelträd. Mötet mellan Herakles och Atlas innebär ett möte mellan två förhållningssätt till livet och ödet  det upproriska och det kontemplativt försonande  men också mellan två slags manligheter.

Frågan är:Varför?

Romanens titel syftar konkret på den tyngd som Atlas bär på, men även i en överförd bemärkelse på den börda som livet och ödet innebär för människan. I Wintersons berättelse framstår ödet som en dialog mellan det förflutna och framtiden, som ett oupplösligt kontrakt och som den generalplan som våra liv är inskrivna i. Tyngd handlar om frågan ”Varför?”, om människans fåfänga längtan efter frihet och behov att kontrollera sin tillvaro. I romanen kombineras hjälteberättelsen med berättelsen om rymdhunden Lajkas äventyr. Romanen är en bok om förtröstan: om insikten om att människan är en del av det oändliga alltet  redan det ger mening åt tillvaron.

Tyngd är också en metafiktiv berättelse om Författarens behov att berätta historier, om lösa tillvarons gåta och blir på så sätt en av Wintersons mest autofiktiva roman. Den frälsningsvärld som hennes debutroman Oranges are not the only fruit (sv.Det finns annan frukt än apelsiner, 1990) tog avstånd från får en profan och materialistisk form i denna närmast religiösa skrift om människans ödesinskrivna roll i världsalltet. Genom mytens hjälp skriver Winterson en existentialistisk berättelse om människans öde att vara bunden till sitt öde, men också om hennes möjligheter till val. När Atlas blir medveten om sin tyngd och kan han också frigöra sig från sitt öde och lägga ifrån sig sin egen självtilldelade tyngd. På så sätt blir berättelsen ett nytt slut och en ny början. Och en mycket Wintersonsk betraktelse som – i sin lilla avrundade form och i Ulla Roseens välfungerande svenska språkdräkt – övertygar.

Dela artikeln: