Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Dikt utan bindemedel

Ulrika Nielsen, 1.8.2008
Jenny Tunedal: Kapitel ett s., Wahlström & Widstrand 2008

Jenny Tunedals andra bok Kapitel ett består av tolv texter, alla med laddade titlar, till exempel ”Ensamhet”, ”Mitt krig”, ”Mitt brev till världen”. Tre av dem heter ”Jag tänker på honom under en månad” och sägs vara ”en identifikatorisk (kleptomanisk) läsning” av Wittgensteins Zettel, Om visshet, och Särskilda anmärkningar.

Jag har höga förväntningar på den här boken; Tunedal (född 1973) är en av de mest läsvärda kritikerna i sin generation i Sverige, intresserad av mycket, med en förmåga att förmedla sina läsningar av de mest olika texter på ett generöst och sällsynt levande sätt. Man får en känsla av att litteratur är på liv och död för henne, att hon utsätter sig för texter, sätter sig själv på spel – gör hon samma sak när hon själv skriver skönlitterärt?

Poesi som hämning – varför inte?

Texterna i Kapitel ett slår mig som en korsbefruktning mellan poesi, essäistik och kortprosa. Ibland går mina tankar till Lyn Hejinians självbiografiska bok My life, i vilken Hejinian ägnar sig åt traditionellt och formexperimenterande berättande samtidigt; det finns ingen linearitet, däremot ett slags växande, trots det fragmenterade skrivsättet uppstår en tilltagande känsla av rymd och att någonting håller ihop den. Tydligast känns kopplingen till My life i bokens starkaste text ”Egna hem”; den är inte lika rörlig och expansiv, men den handskas med meningar på ett liknande sätt.

De övriga texterna lämnar mig förbryllad. De känns på något sätt tunna, och jag tappar hela tiden fokus när jag läser. Jag frågar mig vad det är som avhandlas; någon har dött, ett förhållande har tagit slut, några kapitel avhandlar ensamhet… En trädgård är av avgörande betydelse här – mänskor som rör sig i den, liksom i sorg – likaså seendet. Texterna är både visuella och abstrakta/intellektuella, både hårda och sinnliga, raka och kryptiska. Det låter intressant, eller hur, men av någon gåtfull orsak får jag ingen kontakt med dessa texter. Poesi som hämning, slår det mig, som att texterna liksom håller sig, något jag i och för sig brukar kunna känna stor sympati för.

Poetik eller intertextualitet?

Någonstans läser jag: ”Dessa ord saknas. Det jag menar hindrar mig. Det är så jag talar om det. Det är allt som sker. Det är allt jag behöver. ” Ett slags poetik, måhända. Eller också något helt annat, eftersom orden ingår i den kleptomaniska läsningen av Wittgenstein – apropå intertextualitet: ska man behöva ha läst de texter som blandar sig med en annan text? Det förhöjer läsningen, vidgar den, om man har gjort det, det är givet, men texterna bör fungera utan dessa vägvisare. I det här fallet har jag en känsla av att jag läser ”fel”, för enkelt, eller också att Wittgenstein används som förevändning för att äntligen så att säga tala ut, om Saken, ungefär som skådespelare med texten som förevändning kan komma närmare varandra än i verkligheten…

Det är synd att Tunedal inte lyckats samla de här texterna – eller ladda dem, eller levandegöra dem, kanske saknar jag helt enkelt dynamik. För att återknyta till Hejinian så är det upprepningen, återkomsten, förskjutningen, som i någon mening räddar hennes texter; här saknar jag något som binder, håller. En del citat stryker jag under, till exempel: ”Det är svårt att veta något och handla som om man inte visste det”, eller ”Orden för alltid är som ett ord utan dörrar”, eller ”Framåt kvällen samlas familjer i kök. Det är meningen med livet.” Meningar som är kloka som ugglor, och lika oväntade. Det finns tonfall och stämningar i den här boken som jag igenkänner och tycker om, men som helhet fungerar den här boken inte för mig.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto