Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Fadersarvet kommer man inte undan

Sunniva Ekbom, 23.11.2007
Johanna Holmström: Ur din längtan s., Söderströms 2007

När Johanna Holmström, f. 1981, ger sig i kast med att skriva en roman blir det den nära 400 sidor långa släktsagan Ur din längtan. Det här är en slingrande berättelse om fadersarvet som sammanför tre stridande systrar i nutid, med minnen som klangbotten.

Som novellist (Inlåst, 2003 och Tvåsamhet, 2005) har Holmström erhållit pris för noveller där miljöskildringen stöder frammanandet av suggestiva stämningslägen. Berättarstilen i romanen känns igen från novellerna, och Holmström klarar även här av att fängsla läsaren. Njutningsfullt suger jag i mig berättelsens vackra språk rikt på sinnesintryck. Här serverar Holmström avslöjanden och massor av fakta om ädla viner.

För att få fart på berättelsen och inte fastna i den innehållsrika men unkna vinkällaren på gården som de tre vuxna systrarna Alva, Lena och Mona ärvt – importerar Holmström en främling. Det visar sig vara just en stark, ung man som de här tre systrarna behöver för att kunna gå vidare i livet.

Främlingen i trädgården

Främlingen Adam – en algerisk flykting på flykt undan myndigheterna – tar itu med att skapa ordning i kaoset som hotar att ta över den förfallna villan och den vildvuxna trädgården där den döde fadern vill att döttrarna ska plantera vinbärsbuskar för vinframställning. Adam illustrerar väl sociologen och filosofen Georg Simmels som i början av förra seklet beskrev främlingen som en ”potentiell vandrare”, en person som kommer utifrån, vilket gör det möjligt för honom att föra ett samtal med gruppen som han kommit till, men inte härstammar från, och som han kan tillföra nya kvaliteter. Julia Kristeva som byggt vidare på främlingsbegreppet, understryker att den andre, främlingen blir en spegel där växelspelet framträder tydligare – vi ser oss själva i främlingen och främlingen i oss.

Adam blir en buffert mellan systrarna som inte drar jämt här på sin ärvda gård i finskbygder nånstans i östra Finland. Mannen som talar felfri dialektal svenska får god kontakt med dem alla tre. Med Alva inleder han ett kärleksförhållande. Holmström är förstås inte den enda finlandssvenska författare som skriver in i sin berättelse samhällsutvecklingen med flyktingar som krossar hjärtan i Finland.

Skildringen av Adam kan jämföras med den av Alphonse Sidiki från Elfenbenskusten som ingår i Annika Luthers ungdomsroman Ivoria (Söderströms 2005). Också Alphonse är en förebild vad gäller goda egenskaper och själslig styrka trots att han, gymnasisten är på rymmen efter att hans närmaste familj deporterats av polisen. Han har begåvats med matematiskt snille och stor flit och charm. Liksom Adam blir han inblandad i en kärleksrelation med abrupt slut. I jämförelse med Holmströms och Luthers flyktingporträtt är Marianne Backléns mer komplexa, nyanserade till exempel i hennes senaste roman Bastionerna (Söderströms 2005).

Unga människor i vår kultur

Alva är Lenas och Monas betydligt yngre adoptivsyster som stal mycket av mammans uppmärksamhet och kärlek efter att hon anlänt till familjen. Alvas ursprung avslöjas anefter, med hjälp av ett fotografi i föräldrarnas efterlämnade, minnesstinna dokument, vilket bidrar till att skapa spänning.

Till romanens svagheter hör de lite påklistrade, stela utläggningarna till exempel om systrarnas döda mor, skärgårdsflickan som växer upp i en annan samhällsklass än mannen med herrgård (den som senare byts ut mot villan med trädgården) med vilken hon gifter sig. I dessa passusar hör jag ett svagt eko av berättarrösten i Mirjam Tuominens noveller.

Bättre fungerar till exempel avsnittet där Alvas flykt in i rapmusiken, med långa rapcitat, får avsluta ett kapitel. Holmströms styrka ligger i att hon kan skriva om unga människor i en kultur, miljö som liknar den som omger oss. Vagare, ytligare och drömlikare blir bilden när hon går in på att beskriva personer från en annan tid och miljö.

Kvinnor som klichéer

Även andra kärleksrelationer än Alvas och Adams inleds denna sommar när systrarna överväger vad de ska göra med gården Vinland, med de många franska vinerna i källaren. Mona är utvald. Om unga Alva är vacker med sitt vita, långa hår, kontrasterar socialarbetaren Mona som en kliché med helt andra attribut. Mona är den oformligt feta, fula singelsystern som dessutom är rasistisk och till och med har försnillat pengar från sina invandrarklienters utkomstpengar. Här på landet, efter att hon lämnat sitt socialarbetarjobb, mitt i naturen som behöver tuktas, springer hon ut naken rakt i armarna på karlen som bevakar huset nattetid. Naturligtvis framkommer det att Mona går ned i vikt nu när hon får utlopp för sin längtan. Bisarrt, och roande läsning.

Vinkännedom hämtad ur faktaböcker blir ett mervärde, en av romanens överraskningar, men lite segt eftersom fakta ingår i generösa mått. Greppet att väva in ett trendintresse som vinkunskap, eller matkonst, som figurerar i många romaner, matchar denna berättelse. Den döde faderns vinintresse är orsaken till att de tre systrarna firar en gemensam sommar på gården där fadern odlade sin dröm om en vingård. Kontrasten mellan den finländska snårskogen, här så sinnligt beskriven, och vinkällarens instängda kyla där hyllorna bågnar under druvdrycker av ädel härkomst och importerade från varmare breddgrader, är effektfull.

Sinnligt språk

Genom romanen möter läsaren synintryck översatta till ord. Holmström har en fin känsla för att beskriva vardagliga sysslor och naturintryck, allt det som livet på Vingård består av. Ibland utgår synintrycken från inplanterade foton motiverade av att minnena från systrarnas uppväxt med de båda, nu döda föräldrarna är centrala för romanstrukturen och temat.
Någon av systrarna kan stanna upp vid betraktandet av ett foto som ramlar ut ur ett efterlämnat minnesalbum för att nysta upp ett minnesnystan.

Det här är således en roman om att det knappast är möjligt att gömma undan och undkomma sitt arv, isynnerhet inte om det är så påtagligt som en stor villa med påtagliga, kringströdda minnesfragment av de döda och händelser i det förgångna. Minst lika påtagliga blir de andra sinnesintrycken, dofterna och lukterna som omger de tre systrarna i den lantliga, övervuxna idyllen, liksom hudförnimmelsen av till exempel mossa – sträv, stickig men också mjuk.

Något av en hinna ligger över romanens verklighet som bäst förstås när livet ytterom Vingård kryper inpå systrarnas skinn. Nära slutet beskrivs en skördetröskolycka som systern Lena bevittnar, trots att hon berörs av olyckan som skördar ett pojkliv, där hans blod befläckar sädesåkern mitt i skörden, ter sig olyckan besynnerligt overklig, lämnar mig som läsare ”detouched”.

Romanens nutid sträcker sig över en sommar, när hösten nalkas har systrarna kommit till insikt över vart de är på väg här näst, mycket har förändrats och Vingård kommer att hållas i släkten. Hur det går för främlingen i paradiset, Adam är rätt förutsägbart, men slutet är ändå fyllt av framtidshopp.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto