Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En bok i tiden

Karmela Bélinki, 21.6.2004
Johannes Salminen: Skuggan på Kiasmas vägg s., Söderströms 2004

Att vara ikon innebär en viss börda i form av ansvar. En ikon bör vara à jour med allt som händer i samhället på alla områden. Inte nog med det. En ikon måste också företräda moderiktiga åsikter med både djup- och längdperspektiv. Om detta och mycket annat i samma anda uppfylls, belönas ikonen med idel ovationer och föga kritik.

Johannes Salminen uppfyller lätt ovanbeskrivna kriterier. Hans senaste essäbok kunde vara ett skolexempel på hur en följdriktig bok bör skrivas. Tematiskt omfattar den allt från naturbeskrivningar från Drumsö i Helsingfors – den associerar till lärda citat ur både klassiker och mera tidsnära litterära verk – till både inhemsk och utländsk dagspolitik. I det mesta intar Salminen en säker och trygg i tiden vilande åsikt, som elegant utformad ger sken av att vara ny. Faller man inte till föga för den så är man stygg och tillhör det andra lägret. Med beaktande av dagens diffusa världsåskådningar (obs, plurale tantum!) är det dock inte alldeles klart vilket läger Salminen själv befinner sig i.

I fråga om Mellanöstern företräder han den av media utformade och populärt accepterade åsikten att Israel som ockupant har all skuld. Snuddande vid arabpropagandistiska påståenden jämför han Israels ockupation med Sydafrikas apartheid. Samtidigt, när han refererar Kertészsjälvbiografiska bok från koncentrationslägret Auschwitz, tar han fram den klassiska judebilden som passiv och ödmjuk. Det ligger nära till hands att dra en analogi mellan den passiva juden som idealbild och motsatsen, den aktiva juden i Israel, som en demonisk figur. Det är självfallet inopportunt att ens tänka på ordet fördom.

Lika moderiktigt fördömer han USA: s president Bush. Den kritiken är i rättvisans namn svår att motstå, liksom också hans kritik mot premiärminister Blair som en blek efterföljare av Churchills imperialism. Salminens Sverige är däremot landet, som strävar efter folklig bestämmanderätt. Så här skriver han: ”…vi kan också känna respekt för en svensk linje som i alla lägen kräver att folket, och endast folket ska bestämma.” Betyder det att Salminen förkastar den representativa demokratin och yrkar på folkomröstningar i alla viktiga frågor eller att han hyllar den socialdemokratiska hegemonin i Sverige, som är till den grad djupförankrad, att den avtrubbat det svenska folket så att knappast något annat parti har en chans?

På tryggare vatten är Salminen i fråga om relationen mellan finnar och svenskar. Lika svår att motstå som hans kritik mot Blair är hans åsikter om nytolkningen av vårt lands historia, då han påkallar den systematiska avskalningen av den svenska tiden och det svenska språket och kulturens betydelse både från skolundervisningen och ur medvetandet. Han återkommer till denna kulturutplåning ett flertal gånger, bl.a. då han kommenterar filmen om Sibelius och televisionsserien om Juhani Aho, i vilka den tvåspråkiga miljön totalt negligerats. Han påpekar hur Sibelius i filmen tvingas tala svenska med brytning trots att hans modersmål var svenska. Det ligger ett raffinemang bakom denna strävan som Salminen jämför med öststaternas historieförfalskning.

Detta är plock ur Salminens essäbok Skuggan på Kiasmas vägg. Den rekommenderas varmt att läsas på verandan till sommarresidenset till ackompanjemang av klirrande is i ett sirligt formgivet glas med någon ädel dryck. Källvatten kan kanske godkännas, men kranvatten är alldeles för plebejiskt när det gäller Johannes Salminens perspektiv på livet som det framstår i hans senaste bok.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto