Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En tolkningsapparat i ständig rörelse

Barbro Enckell-Grimm, 19.3.2010
John Swedenmark: Kritikmaskinen s., Ruin 2009

Kritikmaskinen är en titel som passar precis för John Swedenmarks bok. Den närmar sig fenomenen läsning, tolkning och recensionsverksamhet från en mängd olika håll. En maskins funktionsduglighet beror på alla komponenter, en tolkning lever inte oberoende av utomstående faktorer. Ju mer man tänker på saken, desto mera tycker man att de liknar varandra. Men att jämställa texttolkning med teknologi känns för de flesta nedsättande. Varför?

När jag läser andra recensioner av boken, recensionerna är skrivna av recensenter som recenserar en kollega, slår det mig att de flesta känner sig provocerade av Swedenmark. Känner de sig satta på pottan? Gör inte det. Kritikmaskinen är en bok som alla läsare kan dra nytta och njuta av. Den är en, i ordets bästa bemärkelse, omfattande bok. Den består av fyrtiofyra artiklar, 350 sidor.

20 år John Swedenmark

Boken är en samling texter, föredrag och artiklar, från tjugo år tillbaka i tiden fram till idag. De är publicerade i dagspress, kvällspress, litterära och psykoanalytiska tidskrifter. John Swedenmark är en bevandrad och beläst – bildad – litteraturvetare, redaktör och översättare. Hans texter utgår från allt från grammatik, semiotik och metrik till psykoanalys, stjärnkult, pornografi och spelberoende. Läsaren får möta både Cixous och Carola, Alfons Åbergs frånvarande mamma och Didier Anzieu. Denne, Anzieu, gick i likhet med sin mor i analys hos Jacques Lacan. (Är det ett sammanträffande att texterna om Alfons och Anzieu befinner sig nära varandra? Det är det knappast). Lacan uppdagade aldrig den nära släktskapen mellan sina två patienter, de hade olika släktnamn. Didier fostrades av sin far som gifte om sig med sin svägerska.

Senare hade Anzieu tankar om huden som en gräns, och hudens betydelse för gränssättning och måttlöshet, destruktivitet. Både på ett individuell och samhälleligt plan. Tvärtemot vad man kanske kunde tro när man läser den här beskrivningen är Swedenmark varken svepande eller snårig. I Kritikmaskinen utgår hans tolkningar och tankar om texttolkning från dikter, från modernismen fram till idag, med tyngdpunkt på de senaste trettio åren.

Det genuina och det annorlunda

Utan omsvep skriver Swedenmark att han tycker att recensioner som är kortare än 8000 tecken är dysfunktionella. Det gäller då de flesta recensioner, både de han själv skriver och den här. Men han har rätt. Det är hans trumfkort, att han har rätt i det mesta. Han är trogen läsupplevelsen, skrivupplevelsen, all slags upplevelser. En upplevelse kan aldrig vara fel. Detta är hans utgångspunkt, att förstå och tänka sig in i, inte att döma eller komma med utlåtanden. Hans läsning, tolkningar och texter är inte uppvisningar av någonting uppsnappat eller uttänkt. De är akter, rörelser som visar hur man kan se och uppfatta när man vrider på sig och på perspektivet. Det här utesluter inte noggrannhet och en viss okuvlighet.

En utsiktsplats Swedenmark är trogen är det annorlunda och utanförskapet. Jag inbillar mig att den här erfarenheten kan härledas från John Swedenmarks översättningsarbete (från isländskan). Han har också intresserat sig för det finlandssvenska, ett intresse som måhända har att göra med att han skrivit mycket om modernisterna och också besökt Finland, bl.a. Åbo Akademi och publicerat sig i finlandssvenska fora. Psykoanalysen kan ses som ett logiskt ”språkval” i det här sammanhanget. Ännu ett sätt närma sig litteraturen och berättelser, texter och människor. Den kliniska erfarenheten avstår han från att beblanda sig med, klokt nog. Fallbeskrivningar förhåller han sig till som berättelser.

Textsamlingen utmynnar i det vaga, religiösa och om man så får säga, ”tokiga” (spelmani). Samlingen börjar i det exakta, i språkets mindre beståndsdelar som grammatikaliska och metriska principer och dessas betydelse för innebörden för det skrivna. Ett exempel på det här, och också på hur Swedenmarks artiklar ofta i sig blir berättelser, är upptäckten att man ofta återgett den sista versen i Edith Södergrans ”Landet som i icke är” i presens, medan den de facto är skriven i förfluten tid. Det har konsekvenser för tolkningen. Innebörden i ”Jag är den som du älskat och alltid skall älska” är en helt annan än ”Jag är den som du älskar och alltid skall älska”, det märker man om man läser dikten i sin helhet.

Klämd mellan domslut och ambivalens

Titelartikeln, ”Kritikmaskinen”, utgår från olika sätt att betrakta tolkningsapparaten. Swedenmark tänker sig först tre funktioner, placerade efter varandra: Domslut – Läsning – Ambivalens. Ambivalensen är ett slags optimaltolkning där man tillåter tveksamhet, att skifta perspektiv, velande. Domslutet är vad man föreställer sig att omvärlden förväntar sig av recensenten. Översatt till psykoanalytiska termer rör läsaren-recensenten från den schizoparanoida positionen där allt är antingen ont eller gott (svart-vitt) till den depressiva positionen som tillåter nyanser. Swedenmark laddar upp, och hittar på en R-R-apparat (där RR kan stå för både Rolls Royce och Reich-Ranicki).

I R-R-spelet finns tre alternativ: Kritikern kör över författaren; Kritikern låter bli att köra över författaren; Kritikern låter författaren åka med en kort bit i passagerarsätet för att bejublas av människomassorna på gatorna.

Poesin är lärarinnan

I Swedenmarks begreppsapparat finns också en referatvev, numera oftast ersatt med ett slags kategoriserande av vilken slags story läsaren har att göra med. Vidare hittar man här en upplockningsfunktion och en Bordieumodul. Den som tröttnar på detta pojkaktiga terminologispel kan jag trösta med att texten utmynnar i ett högst begripligt påpekande från ett tyskt systemprogram: Poesin är mänsklighetens lärarinna.

En av de mera gripande texterna är John Swedenmarks intervju med den 99-åriga Brita af Geijerstam, Nalle Puhs svenska översättare. Samtalet utgår visserligen mestadels från den lyrik af Geijerstam själv skrivit, men den största behållningen ger ändå hennes tankar om hur man översätter, hur man tänker om en bok på ett annat språk. Jag anar at de två kommer bra överens för att deras hållning är densamma. Man behöver inte veta och kunna allt, men man bör vara villig att lyssna, läsa och lära – vara rörlig i tanken och byta utsiktsplats. Det gäller att veta när man ska vela och när man ska vara exakt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto