Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Fullt av undertoner – och lika komiskt som ömt

Robin Valtiala, 9.10.2020
Jolin Slotte & Heidi v Wright: Märkligt verkligt – verkligt märkligt 76 s., Marginal Förlag 2020

Märkligt verkligt – verkligt märkligt av Jolin Slotte & Heidi von Wright är en underbar rolig liten bok full av undertoner. Som kortprosa följer texterna vad som lär vara receptet på en lyckad haiku: läsaren ska förstå 60%, ana och föreställa sig resten.

På ett ställe önskar t ex en person att Annie ska födas som en myra i nästa liv. Vem Annie är vet vi inte (vad jag minns fanns det en myrslok som hette så). Det här är enda gången namnet förekommer i boken, men som läsare är jag införstådd med att Annie säkert är odräglig.

Tätt och händelsedigert

Texterna är alla på en-två sidor, och förenar det som brukar vara de bästa dragen hos både långa respektive korta noveller. Det hinner hända ofattbart mycket, samtidigt som texterna har en täthet som liknar den som finns i prosadikter. De är originella utan att det någonsin känns som om de försöker vara det.

Vi möter Klara i ”Allt det där man tänker och gör”, vars liv kunde vara annorlunda om hon inte hade så fula tår, som hon trots sin terapeuts förslag inte har velat operera. Greta i ”Skynda långsamt” bestämmer sig, på grund av att hon inte blir sedd som person av en kassör, för att få kön att stå stilla. Ulf som vi följer i ”Asfalt” är övertygad om att ett par hörlurar gör att arbetsgivarna inte kan läsa hans tankar. Anders i ”Lövblåsaren” tar en gruvlig hämnd på en granne och en arbetare som båda har väckt honom. Galghumorn kulminerar i ”Livslängdskoefficienten”, där Ingrids pojkvän Marc säckar ihop ofrivilligt p g a livlig kroppslig fantasi. Barnsligt, anser Ingrid.

En av novellerna är en kort inre monolog hos en person som är överfull av coronainformation

”Verkligheten bakom verkligheten” är en kort inre monolog hos en person som är överfull av coronainformation. Det är vi alla andra också, den här novellen har ändå ett fräscht perspektiv. Och skrämmande; tillståndet påminner om eller gränsar till demens.

Dialogens drabbande klichéer

Med jämna mellanrum återkommer en dialog, som utan att innehålla andra element än replikerna bildar en berättelse, med titeln ”När vi ännu kunde ses”. Den får mig att tänka på ett sätt att skriva som fanns på 1960-talet, då man genom att driva banaliteten till sin spets ville få borgaren att förstå hur alienerad hen var.

Skillnaden är att i den värld vår aktuella bok talar om finns ingen utopi som alternativ. Belöningen för alla mödor har vi nämligen redan fått, den heter digitalisering, och sammanhänger med ett överväldigande regn av vad som kallas tjänster, vare sig någon vill ha dem eller inte. Hur komiskt det fenomenet kan bli ser vi i ”Bägaren rinner över”, där en kund skriver ett rasande brev till en firma som har bjudit på vidriga praliner under en jubileumsdag.

Lika förhatliga som pralinerna är, lika efterlängtad är en fatal Toblerone i annan novell.

Samtalen är fulla av klichéer, med vilka man försöker visa att man har en identitet som viktig, eller halv- eller fjärdedelsviktig

Samtalen är fulla av klichéer, med vilka man försöker visa att man har en identitet som viktig, eller halv- eller fjärdedelsviktig. Eller om man ser det på annat sätt, visa för sig själv att man har gjort och gör något som är värt att använda sitt liv på:

”Men alltså helt sjukt roligt. Jag går och beställer. Vad läser du?”
”Bli det bästa jag du kan bli. En sån här självhjälpsbok.””Du kan nog aldrig bli bättre än du är.”
”Nä, det är ju lite det som är meningen.”

Pronominet du kan här tolkas på två sätt, som det traditionella (korrekta) svenska eller som det engelskinfluerade som i talspråk numera ofta ersätter man. Beroende på vilkendera koden man läser in i dialogen får ovanstående repliker mycket olika innebörd.

När blir det på riktigt?

”På riktigt” är ett av de vanligaste uttryck man hör idag, och i den här boken dyker det upp många gånger. På 1970-talet använde man det när man menade att något inte hörde till sagovärlden. Idag tycks det fungera som ett mantra, när man vill pränta in att något har mer relevans än den övriga gröten av banala vardagsfakta.

”Ett helt nytt liv” handlar om Susanna som äntligen tänker börja ”leva upp till sin riktiga potential”. För att göra det behöver hon lämna allt gammalt bakom sig, framför allt alla ”energitjuvar”, därför skickar hon avskedsmeddelanden till 26 personer hon känner. Om hon känner några mänskor utöver dessa får läsaren inte veta. Och inte heller om hon lyckas hitta några nya, bättre.

Det här är inte en kritisk bok som handlar om frustrationer eller vill visa att livet är meningslöst. Minst av allt är den moraliserande

Det här är emellertid inte främst en kritisk bok som handlar om frustrationer eller vill visa att livet är meningslöst. Minst av allt är den moraliserande. Det finns ingen känsla av distans i personbeskrivningarna, och perspektivet är öppet på ett sätt som gör att läsaren själv t ex får definiera en Susanna som antingen narcissist eller behövande (eller båda). Tonfallet är långa stycken glatt och obekymrat och fullt av ömhet. Som i ”Längtan”, där en kontrollerande mamma visar sig ha många sidor. En mästerlig text där allt händer under ytan och ingenting så det syns, är ”Väntan” som utspelar sig i ett väntrum. Reflektionen att det är bråttom fast tiden verkar stå stilla går att känna igen och är kuslig.

En underbar text på en sida är ”På en höft, ungefär”, om en flicka/kvinna (åldern spelar i boken mycket liten roll) vid namn Rebecka som står på fjärde våningen och tittar ut över en fin havsutsikt. Sedan flyger hon, i fantasin, men det börjar för läsaren genast kännas verkligt. Hon tar sig till huset mittemot, snart visar sig flykten vara en flykt i ordets andra bemärkelse.

Satir – men med ömhet

von Wrights minimalistiska seriebilder, som dyker upp här och där mellan berättelserna, är en genre för sig. De är en kombination av hennes speciella humor och ett mångtydigt reflekterande. En av mina favoriter är en hand som håller i vad som ser ut som hörnet av en skärm, med texten HÅLL I MIG.

Bilden med sin text ser ut att ha kommit direkt ur hjärtat

Bilden med sin text ser ut att ha kommit direkt ur hjärtat, och samtidigt gränsar den till en lika uppriktig satir: är det en människa, en fantasifigur eller ett konsumtionsföremål som talar? Jag tycker också om TYST SAMARBETSFÖRHANDLING, där man ser hierarkin och kan ifrågasätta huruvida det på riktigt handlar om samarbete: en av de tre tigande personerna håller fingret för munnen som en signal till de andra.

Och bilden av de två författarna på bakre innerfliken är oemotståndlig.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto