Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Trehundrafemtio sidor aktuell dikt

Ann-Christine Snickars, 16.3.2012
Jorgen Gassilewski m fl (red): 32/2011. Trettiotvå poeter tjugohundraelva 350 s., Albert Bonniers förlag 2011

Poesiantologier som fokuserar på poetgenerationer brukar komma ut med ungefär tio års mellanrum. För ungefär ett decennium sedan presenterades Femton poeter ur 90-talet (red. Helena Eriksson och Maria Gummesson), 2007 utkom Detta är inte fiktion (red. Tiia Strandén och Oscar Rossi) som innehöll ett tjugotal nordiska poeter. Den mer än trehundrasidiga volym som utkom i fjol höstas på Bonniers heter 32/2011. Trettiotvå poeter tjugohundraelva (red. Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Anna Nyström och Kajsa Sundin) presenterar poeter som varit verksamma på svenska under seklets första decennium, på ett ungefär.

Gränser är svåra att dra

Gränser kan vara svåra att dra – och hålla sig till – men en trend tycks vara tydlig. Antologierna blir tjockare, och poeterna blir fler. Men hur väl stämmer det överens med verkligheten på fältet?  Och vad är fältet. ”Tvivel som uppstår när man är mycket nära mark” – ett citat av poeten Helena Eriksson, som också inleder redaktörernas långa förord, är välvalt. Det går inte riktigt att ha överblick i den här branschen, den får kritikerna och litteraturhistorikerna ha, i den mån de fortfarande finns och verkar.

Redaktörerna är kända poeter (och kritiker), möjligen är Kajsa Sundins profil den som är mest representativ – kanske inte för det manifesta urvalet men för attityden inom redaktionsgruppen, om man nu kan skilja på dem. Hon är själv poet, hon är en i redaktionen i tidskriften OEI, hon är medlem i det litterära kollektivet Sharks och hon har arbetat på BLM. Det ska väl borga för en seriös och nyskapande inriktning.

Kajsa Sundin själv med i antologin med några dikter samlingen Definition (2007), en samling pockande och flimrande bilder som samtidigt upplöser sig själva och begreppet som samlar ihop dem. Tagna ur sitt sammanhang verkar de på samma gång mer potenta, men också riktningslösare. De kan illustrera de bekymmer man ställs inför när man överhuvudtaget ska välja ut dikter ur samlingar som ofta är genomtänkta kompositioner.

Känslan inför en så här omfattande antologi är dubbel, den innehåller både tacksamhet och frustration. Tillgången till poesi i bokform är väldigt ojämnt fördelad, inte minst mellan land och stad. Att i landsorten i Finland bilda sig en uppfattning t ex om dikten i Sverige i dag – inte en chans! Man måste hitta andra kanaler, internet, i någon mån tidskrifter. Förordet handlar också mycket om kanaler, om grupperingar, utbildningar.

En utåtriktad gest

Men det som först kan te sig som inåtvärmande, förändras när man tittar närmare efter till en stor utåtriktad gest. För man har ansträngt sig för att få med många nyanser i dagens poesi på svenska. Här finns Mara Lees spetsigt offensiva dikt om manligt språk, som tar sats i den första hjärttransplantationen 1967, och som först publicerades i Swinging with Neighbours, den stora nordisk-ryska antologin som kom ut 2006 under redaktion av Aase Berg och Carl Dieker. Här finns Johannes Anyurus uppdaterade patos som tydligt ser både individen och strukturen i samhället vi bebor – eller som bebor oss. Hans bidrag är hämtat ur debutverket Det är bara gudarna som är nya (2003); mitt val skulle kanske ha fallit på någonting ur den stora mörka djupa samlingen Städerna inuti Hall (2011).

David Vikgren, våldsamt prisbelönt redan från debuten, finns givetvis med. Hans dikt kunde vara en studie i rytm, i antologin är texterna hämtade ur samlingen inomhuslektionen, en suggestiv dubbelexponering i ord, ett koncentrat av händelser i dag och under andra tider, bibliska kanske, oöverskådliga annat än i ord.

Ett givet namn är också Malte Persson, som även är känd som kritiker, tidigare också bloggare.  Persson är också den som elegantast och mest fruktbart krokar sin poesi i tidigare diktning, han rör sig elegant i nuet, men speglar sig i inarbetad form. Hans senare sonetter finns inte representerade i antologin, som hämtat exemplen från hans samlingar från 2007 och 2008.

Åsa Maria Kraft, Ida Börjel och Eva Ribich representerar varsitt sätt att närma sig sitt uppdrag. Ribichs enkelhet är ibland skenbar, ibland det enda sättet att närma sig, som i Ljuset kommer underifrån, som också är representerad här. Börjels ordkonst innehåller ibland en portion humor, ingen självklarhet när det gäller poesin i dag. Hennes samling Konsumentköplagen: juris lyrik (2008) är en rolig – och lite provocerande – bok. I 32/2011 medverkar non med en svit dikter i dialog till uppslagsord som börjar på ”v”: vilse, varse, var… Åsa Maria Kraft, som också är en betydelsefull prosaist får delta med utdrag ur Permafrostens avtagande (2007), dikter som kör in drama, för att inte säga lärostycke, i sin dikt. Vill man inte läsa poesi där Condoleezza Rice har en roll ska man låta bli – då missar man också en framställning med osedvanlig spänst.

Och blicken på Svenskfinland?

En antologi med svensk dikt ska också titta åt vårt håll, mot Finland. Det har man gjort, och Finland kan räkna sig företrätt av Catharina Gripenberg och Cia Rinne. De kan säkert anses se som givna, men andra namn skulle finnas att komplettera med. Cia Rinne kan svårligen som poet fästas vid språk, land eller modersmål, hon nyttjar allehanda tillbudsstående medel för sin dikt, hon söker öppningarna där språket grafiskt övergår i figur. Catharina Gripenbergs lätta handlag och djupt allvarliga ämnen är en kombination man inte kommer förbi.

Ändå får man känslan av att poesin på svenska i Finland blir allt svårare att få syn på utifrån. Man borde också granska poetpopulationen noga, är den på väg att mista sin massa? Vem ska man i så fall ställa till svars? Också de frågorna inställer sig när man hanterar den generösa volymen aktuell dikt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto