När Stefan Wallin inledde sitt arbete som kultur- och idrottsminister, sa han i en intervju för Aamulehti (21.4.2007), att han som minister måste vara redo att ta i med hårdhandskarna för de mjuka värdena. Hårdhandskarna tog han också till senare när han försökte förnya konstförvaltningen i det lagförslag som gick på remissrunda försommaren 2012. Ett par månader senare blev förslaget fullständigt nedgjort av representanterna för konstfältet under ett informationsmöte. På fältet uppfattade man lagförslaget som ett försök att lägga ner systemet med expertisutlåtanden, och som ett försök att flytta makten till tjänstemännen inom kulturadministrationen. Inför detta måste ministern retirera och låta lagförlaget vila över nyval.

Saara Tiuraniemi, dåvarande generalsekreterare för konstkommissionen i Tavastland, beskrev förvirringen bland konstnärerna i Lysmaskens oktoberledare 2010 (https://kiiltomato.net/kommentar-till-lagreformen-%E2%80%93-av-kusinen-fran-landet/). Hon efterlyste besinning och kompromissvilja och beskrev lagförslaget som ”det viktigaste och mest omfattande förändringsförlag som gjorts inom vår konstförvaltning sedan lagen om konstförvaltning överhuvudtaget funnits.”

Det är sant att konstförvaltningen i vårt land går tillbaka på 1960-talets samhällsstruktur, som i sin tur uppstod i en helt annan kulturell situation än den vi har nu. Det är naturligt att ramarna för konstfinansieringen uppdateras för att passa 2000-talets förvaltningsmodell.  Men den väsentliga frågan är på vilket sätt förändringen äger rum. Förverkligas den ur demokratisk synvinkel på ett rimligt sätt, eller är agendan i främsta hand att slimma förvaltningen och minska omkostnaderna?

Regeringen som tillträdde sommaren 2011 har i sitt regeringsprogram en kort formulering om att kulturförvaltningen ska reformeras och ett Centrum för konstfrämjande ska grundas. Ministeriet beredde lagförslaget under ledning av Paavo Arhinmäki, denna gång i samarbete med fältet. I början av 2012 fick lagen en ny ordalydelse, där betydelsen av kollegialt expertisutlåtande poängterades i flera vändor. Det oaktat innehöll lagen tydliga signaler om att det konstpolitiska beslutsfattandet väsentligen skulle flyttas till det nya ämbetsverket och dess ledning. Man ville ersätta Centralkommissionen för konst med en mindre instans med färre befogenheter.

I våras när representanter för konstfältet samlades på Nationalmuseum för att informeras om det nya lagförslaget, var kulturministeriets tjänstemän (alla kvinnor) närvarande, uppklädda i mörk kostym, för att förklara lagens målsättning. Det centrala budskapet var att kulturbudgeten skulle komma att minska under de närmaste åren: finansieringen av konstfältet kommer att få överta ett utgiftstryck värt tiotals miljoner, bland annat för att statens konstmuseum ombildas till en stiftelse, och för att stiftelsen i sin tur blir beroende av tipsmedel. Som motivering till förändringen betonade tjänstemännen att minskningen i anslag skulle kompenseras av en smidigare förvaltning.

När man lättat på det värsta trycket började representanterna från fältet också se förslagets goda sidor, och att det kunde gå att utveckla dem. I synnerhet principen med kollegial utvärdering togs väl emot. Stämningen förbättrades också av att ministern, som anlände något försenad, lovade att beakta kritiken.

Tidtabellen pressades, och man fick utlåtanden på lagförslaget, fortfarande i huvudsak kritiska. Lagen processades raskt i ministeriet och kom med sommaren till riksdagsbehandling. Orsaken till den snabba tidtabellen var att man så fort som möjligt, från början av år 2013, ville få igång den nya organisationsformen. Just nu ser det ändå ut som om de gamla konstkommissionerna – förutom Centralkonstkommissionen – skulle fortsätta sitt arbete ännu under början av året fram till att alla nya instanser blivit tillsatta.

Riksdagen beslöt om lagens innehåll tidigt under höstsessionerna. Bildningsutskottet hörde konstnärsorganisationerna och konstkommissionerna och i oktober beslöt man att förändra lagförslaget på en väsentlig punkt: de regionala konstkommissionernas ställning skulle stärkas och de lokala avdelningarna bibehållas. Behandlingen i utskottet följde de traditionella politiska frontlinjerna: oppositionen, d.v.s. Centerpartiet och sannfinländarna, föreslog i ett eget betänkande att lagförslaget skulle förkastas.

Lagen om Centret för konstfrämjande stadfästes i riksdagens plenum den 7 november. Centret ska ledas av en direktör som utnämns av undervisnings- och kulturministeriet för högst fem år i taget. Ministeriet utnämner också ett Konstråd som består av ordförande och sex till tio medlemmar. Konstrådets verksamhetsperiod är tre år. Det beslutar om de statliga konstkommissionernas antal och verksamhetsområden och utnämner deras och de regionala konstkommissionernas medlemmar.

De statliga konstkommissionerna är minst sju och högst tio. De regionala konstkommissionerna är tretton till antalet. Konstkommissionerna beslutar om stipendier och pris enligt rekommendationer av de s.k. kollegiala bedömningsgrupperna. Lagen poängterar också att konstkommissionerna bidrar med sin expertis även när det gäller centrets strategiska arbete.

Att man lämnar frågan om konstkommissionernas antal och representativitet öppen är problematiskt. Förslaget till förordning som formulerats under hösten klargör inte heller maktfördelningen mellan ämbetsverket och de förtroendevalda. Som det nu ser ut påminner Centret för konstfrämjande om pyramiden under jorden, som beskrivs i Olli Jalonens roman Karatolla. Den 20 november fäste 26 olika konstnärsorganisationer i en gemensamt utlåtande uppmärksamhet vid att den nya förordningen tillåter att man koncentrerar alltför mycket makt i pyramidens topp, hos ämbetsverkets direktör. Den lösning på problemet som konstfältet pekar på skulle vara att man preciserade konstrådets arbetsområde och gav det en större makt i konstpolitiska frågor än man från början tänkt.

Hur som helst är det en realitet att statens kulturbudget under nuvarande valperiod kommer att skäras ner väsentligt, kanske så mycket som med en femtedel. Större nedskärningar är att vänta i synnerhet under 2014. Man har allt skäl att frukta att de minskade resurserna kommer att påverka de stora institutionernas, som Nationaloperans och Nationalteaterns verksamhet, men också finansieringen av enskilda konstutövares stipendier. I själva verket lever vi redan under knapphetens stjärna, för till exempel bland författare och översättare som söker om arbetsstipendier får högst en femtedel ett positivt besked.

Juhani Niemi
Skribenten är professor i finsk litteratur (emeritus) vid Tammerfors universitet och viceordförande i Statens litteraturkommission.