Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En öppen förtegenhet

Barbro Enckell-Grimm, 29.4.2011
Julia Dahlberg: Islossning 172 s., Söderströms 2011

När man läser Julia Dahlbergs debutroman Islossning är det svårare än vanligt att hålla isär fakta, biografi och fiktion. Julia Dahlberg är en 28 årig historiker, född i Borgå. Huvudperson i hennes bok är den unga Sofia, hemma från den östnyländska skärgårdsön Ängö – en fiktiv plats också om det finns flera Ängö i verkligheten.

Det är språket som gör det. Dahlberg låter Sofia tala en östnyländsk dialekt. Alla dialekter är intimspråk. Skriver man repliker på dialekt blir det per automatik familjärt, men Dahlbergs språkhantering går utöver det här. Hon håller samma samtalston när hon använder högsvenska i de berättande avsnitten, och i Sofias inre monologer som också de går på högsvenska.

Julia Dahlberg är en ung författare som inte räds för att ta plats.

Julia Dahlberg är en ung författare som inte räds för att ta plats. När jag läser Islossning känns läsningen som att gå längs en dammig byväg, möta en bekant med uppsynen att hon tänker stanna för att prata med mig. Författaren – den mötande – har i blicken att hon förutsätter att hon blir bemött på samma sätt. Hon ger sig tid.

Odysseus landstiger i Östra Nyland

I andra recensioner (se länkarna nedan) har det dragits trådar från Dahlberg till Sabine Forsblom, Lars Sund och Göran Tunström.

Jag tänker på möten, och på övärldar: sprättar man tillräckligt långt bakåt i den litteraturhistoriska väven kommer man till Homeros. Mycket riktigt finns det kanhända en Nausikaa i Sofia och en Odysseus efterlevande i lotsättlingen William. William lånar böcker till Sofia, han spelar Mozarts Requiem medan han jobbar i sjöboden på nätterna. Han visar att man kan ge sig av och komma tillbaka. Hans levnadsbana visar också, att hur man än gör blir inte alla möjligheter utnyttjade. Man väljer, och då finns det alltid sådant som man väljer bort.

Spänningen i romanen ligger inte på handlingsplanet.

Spänningen i romanen ligger inte på handlingsplanet. Redan i början kan man gissa vilken riktning berättelsen kommer att ta. I stället är det kontrasten mellan ensamhet och närhet som fängslar. I ett litet samhälle, som Ängö, är det viktigt att hålla sig väl med folk. Alla vet allt om alla, men samtidigt måste det gå att hålla någon slags intimsfär. Det finns mycket som folk känner till om varandra på Ängö, men som de inte tänker säga högt.

Språket som förbindelseled

Titeln, Islossning, säger en hel del om vad det handlar om i boken: brytningstid, tvekan och befrielse. Sofia tänker på högsvenska. Hon är på väg. Efter gymnasiet börjar hon studera historia. Hennes examensarbete ska handla om ungas familjeplanering under kriget. Intresset för historia kommer förstås från Ängöbornas egna personliga historier, hur Sofia ser att historien påverkar, hur händelser sprider sig som ringar på vattnet. Här finns igen en koppling till berättelsen och tonfallet, för det är ju med dem historierna förmedlas. I kylan, höstmörkret och under de tröstlöst långa skolresorna har de haft gott om tid att sjunka in.

Öar är paradoxala landskap, både öppna och isolerade.

Skärgården och öar är paradoxala landskap. De är både öppna och isolerade. Havet är en förbindelseled, men det isolerar också. Du ger dig inte av obehindrat från en ö. Kommunikationen blir på ett annat sätt, och det märks i öbornas prat.

Det är viktigt att upprätthålla balansen, man tar hänsyn. Julia Dahlberg gör lite på samma sätt. Hon reflekterar och synar människorna och landskapen från olika håll. Att kunna se saker på olika sätt betyder inte att man är förljugen. Ändå:

Det kan förefalla ironiskt att de få gånger människan skriver i fullständig uppriktighet, då smärtan eller desperationen tvingar henne att lätta på det skrivna språkets formkrav och frångå tankarna på mottagarens själsro – då finns det allt som oftast någon annan som träder in och åtar sig att censurera och förtiga, att gömma och skämmas för det uppriktiga. Människosläktet värnar med outtröttlig sinnesnärvaro över sin egen kollektiva självbild. Om en individ sviker, träder en annan till för att upprätthålla självbedrägeriet.

Lycka – ett irrelevant begrepp

Senare i boken, när Sofia står inför sitt avsked, reflekterar berättaren kring lyckliga och olyckliga familjer och ja, hon citerar Leo Tolstojs inledande rader i Anna Karenina. Och hon har modet att motsäga honom. Det finns inga lyckliga familjer, det finns inga lyckliga liv. Olyckliga familjer är inte särskilt intressanta. Det finns inget så förutsägbart som de mönster som upprepas i olyckliga familjer. Epitet som lycklig och olycklig är egentligen meningslösa, livet är inte ett sådant antingen-eller. Ett samfund gör allt för att upprätthålla balansen.

Ett samfund gör allt för att upprätthålla balansen.

Den här klarsyntheten och uppriktigheten hör till de saker jag uppskattar hos Dahlberg. För det är ju precis så det är. Sofias insyn i att det är förmätet att förvänta sig ett lyckligt liv gör att hon kan uppskatta det hon har. När hon efter moget övervägande ska delge sina föräldrar sitt beslut att ge sig av skriver Dahlberg om hur obehagligt det är när man måste berätta saker man inte riktigt vet hur de ska tas emot. Sofias föräldrar vet en del om Sofia, som hon inte vet att de vet?

Vad säger den trasiga koppen?

”Kva har händi med koppån?” frågar Sofia när hon ska ta fram den kopp hon brukar dricka kaffe ur under ett besök hos William mot slutet av boken. ”Nå, nå han föll i golve då jag sku diska lite då jag hadd främanda hit förra vikun.” Varför den koppen gått sönder förblir en öppen fråga. Det finns något William känner, och har gjort, som han inte tänker berätta?

Världen är full av relationer som Williams och Sofias, gåtfulla, självklara. De låter sig inte sorteras under rubriker, de bara finns. Det är den sortens öppna förtegenhet Dahlberg spinner sin historia kring.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto