Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Döden, minnet och livet som en tamp

Tom Karlsson, 11.2.2011
Karl Ove Knausgård: Min kamp 1 442 s., Norstedts 2010 Kääntäjä(t): Rebecca Alsberg

Jag har svårt att tänka mig, att jag skulle kunna skriva någonting om Karl Ove Knausgårds Min kamp, som inte redan sagts. Hypen kring detta litterära projekt har varit enorm, inte bara i Norge. Det är också knepigt att recensera en bok, som egentligen bara är en av sex delar av berättelsen om ”Karl Ove Knausgård” och hans liv.

Diskussionen om ”Min kamp” har i hög grad handlat om etik, om huruvida det är moraliskt rätt att visa upp namngivna personer och deras benrangelskåp. Samtidigt är det en fråga om litteraturens värde, som sanningsvittne. Naturligtvis är detta en problematik man ställs inför vid läsningen, men jag tycker ändå att den skymmer bokens egentliga frågeställningar. Jag förstår att författarens släktingar kan känna sig förbannade, men för mig är boken ändå en fiktiv text och personerna endast fiktiva gestalter. Kanske. För också vid en sådan läsning går något förlorat.

Ansiktet i spegeln – ”jag”

Knausgårds bok inleds med en skildring av och ett resonemang kring döden. Dödens och intets oändlighet innefattar den korta kamp vi kallar liv. Det finns en scen i boken där författaren ser sin spegelbild och undrar vad som skapat det ansikte han ser. Det är väl just om den process, den kamp, det liv, som format ansiktet romanserien handlar. På det personliga planet gäller det därför för författaren att våga sig på en så stor ärlighet som möjligt, då han ur lager på lager gräver fram minnen, som skapat denna bild, detta liv, detta ”jag”. Projektet att avkoda denna spegelbild sträcker sig sedan ut över sex tjocka volymer och man kan undra vart det leder. Redan i första delen inser man att minnet är en opålitlig vägvisare.

Författaren ser sin spegelbild och undrar vad som skapat det ansikte han ser

Knausgård lider, som författare, inte av någon större anspråkslöshet, det vittnar själva projektet om. Då han i boken diskuterar en tavla av Rembrandt, är det med största sannolik sitt eget litterära projekt han har i tankarna och man kan kanske se det rentav som en programförklaring för hans verk. Jag citerar ett stycke ur avsnittet:

Det vill säga, i det här porträttet ser han sig själv se, samtidigt som han själv blir sedd, och det var väl bara i barocken med sin dragning till spegel i spegel-motiv, play within the play, iscensättningar och tro på alltings sammanhang, där hantverksskickligheten också hade drivits till höjder dit ingen har nått vare sig förr eller senare, som en sådan målning var möjlig. Men det är i vår tid den finns, det är för oss den ser.

Ingen ordinär blottarlitteratur

Det är också med olika ”jag” Knausgård spelar i sin text, och frågan är ständigt vilket av dem det är som styr skildringen. Denna problematisering av ”jaget” kombineras med en problematisering av minnet och gestaltningen. Det är i och med dessa frågeställningar boken överskrider den vanliga blottarlitteraturen. Frågan om det etiskt riktiga i hans förfarande är för läsaren sekundär. Det betyder naturligtvis inte att den skulle vara det för dem som drabbas av texten och anser sig vara kränkta i sin integritet.

Det är med döden boken börjar och det är också det primära temat. Visserligen handlar också en stor del av boken om Karl Oves barn- och ungdom, men det är faderns död och brödernas försök att städa ut bråtet efter honom, som är bokens drivande kraft. Det är genom det raster faderns död trär över minnet, texten tar sin gestaltning. För minnet är ingen trovärdig vägledare, känslor och rationaliseringar styr vad vi tror oss veta om oss själva. Det förflutna är statt i ständig omvandling.

Skildringen av ungdomsåren är ganska ordinär i sin beskrivning av tonårsmisär. Det är lätt att känna igen sig och fundera vidare på egna erfarenheter, och för det mesta brukar detta räcka till för en trevligt underhållande läsupplevelse. En bittrare och mörkare skildring av ett liv i misär möter vi senare i boken. Det är denna skildring av förberedelserna inför faderns begravning som fött en moralisk indignation. Knausgård försöker inte försköna den syn som möter honom och hans bror, då de anländer till farmoderns stuga, där den nedsupne fadern bott tillsammans med sin mamma. Det är närmast en skildring av exkrementer i olika stadier av förruttnelse.

Ut ur skuggorna

Också här kommer problematiseringen av ”jaget” och de olika tidsplatåerna in. Man kan skilja mellan betraktandet, minnet och återberättandet. Min kamp är en serie romaner och skall därför tolkas på ett annat vis än om det skulle vara fråga om memoarer, även om romanen här har starka självbiografiska drag och därför naturligtvis samtidigt är en metaroman. Knausgård skriver om sig själv som skriver om sig själv och resonerar kring denna process, detta litterära projekt.

Att skriva är att dra ut det som finns ur skuggorna av det vi vet. Det är det skrivandet handlar om. Inte vad som sker där, inte vilka handlingar som utspelar sig där, utan där i sig självt. Där, det är skrivandets plats och mål.

På ett plan i romanen finns det därför ständigt en berättare, som drar upp minnen ur skuggorna. Bakom, eller framför, denna berättare finns sedan Knausgård, människan och författaren och de spegeljag författaren låter sin berättare berätta om. Det är mycket om denna kluvenhet och kampen mot den romanen handlar. Författandet är att växelvis vara subjekt och objekt. Författaridentiteten förhindrar den spontana upplevelsen, genom att förvandla den till fiktion. Här några exempel på hur Knausgård i nästan aforistiska vändningar resonerar kring detta tema.

Författandet är att växelvis vara subjekt och objekt.

… genom att skriva ville jag öppna världen för mig själv, samtidigt som det också var det som gjorde att jag misslyckades.

… försök att bekämpa fiktionen med fiktion. Det jag borde göra var att bejaka det existerande, bejaka tingens tillstånd, alltså tumla runt i världen i stället för att leta efter en väg ut ur den…

Att överträda fiktionens gränser – med hjälp av fiktion

Jag ser det som så, att Knausgård i skildringen av faderns död närmar sig en upplevelse, som tränger genom fiktionaliseringen av verkligheten, eller snarare, att han i processen att städa ut all skit ur farmoderns hus, och i den skrivprocess där han beskriver detta försöker att med fiktionen överträda fiktionens gränser. Genom att minnas och skriva vill han föreviga – eller åtminstone förlänga – ögonblicket, och denna process blir då en kamp mot döden. Kanske det är därför han refererar så mycket till klassisk bildkonst. Där är ögonblicket evigt.

Ordkonsten har naturligtvis inte samma teknik för detta som målarkonsten. Knausgård använder sig av en slags hyperrealism, där texten är extremt detaljerad. Inte ett ord, inte en rörelse, tanke, lukt… är för meningslös för att komma med i romanen. Det banala förenas med det sublima. På tre ställen får farmodern uttrycka en slags folklig visdom. ”Livet är en tamp, sa kärringen som inte kunde säga k.” Hur jag än funderar, kan jag inte komma på vad hon menar och vad kommentarens avsikt är i romanbygget.

Att förlänga ögonblicket

En annan teknik författaren använder för att förlänga ögonblicket, är att låta nuet bära det förgångnas samtidighet. Liksom Marcel Proust låter Knausgård texten glida över tidsplanen, som över ”en förnimmelsebro”. Hans madeleinekakor finns utströdda i boken, även om de inte alltid är så aptitretande. Nuet håller, genom minnets associationer, det förflutna levande, samtidigt som det förflutna låter ögonblicket fördjupas och döden …?

Hans madeleinekakor finns utströdda i boken, även om de inte alltid är så aptitretande.

Och döden, som jag alltid har betraktat som den viktigaste digniteten i livet, mörk, lockande, var inte mer än ett rör som springer läck, en gren som knäcks i blåsten, en jacka som glider av en galge och faller ner på golvet.

Så slutar första delen av Knausgårds romanserie – första ronden i hans kamp. Läsningen har varit en omtumlande upplevelse och jag ser därför fram emot de följande delarna. Det skall bli intressant att se huruvida min tolkning av texten över huvudtaget fungerar, eller om denna recension är ett meningslöst svammel.

Livet är en tamp.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto