Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Kasta sig ut – kontrollerat

Kersti Juva, 17.9.2015

Boken lät sig översättas. Sådant har man väl hört sägas. Däremot hör man sällan någon komma från en konsert och säga att symfonin lät sig spelas.

Författarna skriver litteratur, men översättarna skriver världslitteratur. I Finland finns en stillsam kader proffs som knegar på med att översätta litteratur åt oss, ge den en form vi förstår. Läsaren – och ofta nog också kritikern – begriper inte vilken genomgripande process det är att överflytta ett verk från ett språk till ett annat.

Många tycks tänka att översättaren på något sätt infekterar originalverket, tar ifrån det något (ett ord, till exempel), går och ändrar i det (ordföljden, kanske). Men översättaren gör ingenting alls åt ursprungsverket. Det existerar fortfarande, och alla som vill kan läsa det på det språk det skrivits på. Översättaren skapar ett nytt verk, skriver det från början till slut med egna ord. Översättningen är inte avsedd att jämföras med originaltexten, utan för att läsas hos oss, i ljuset av våra erfarenheter. Det varken kan eller bör vara detsamma som originalet.

Översättaren skapar ett nytt verk, skriver det från början till slut med egna ord.

En amerikansk översättare beskriver sitt arbete så här: ”Jag placerar i andanom tornet i Pisa på Manhattan och hävdar i sten att det hör hemma där.”( Tim Parks, Observer, 2010) En finne skulle kunna säga att hen trovärdigt placerar Big Ben bland tallarna. Man måste kunna skapa illusionen att engelsmän/japaner/tyskar/fransmän talar flytande finska med varann. Utan läsarens goda vilja är försöket hopplöst. Översättarens uppdrag är att trolla fram en illusion som får läsaren att försjunka i bokens värld.

På samma sätt som författaren benar översättaren ut världen med orden som redskap. Men översättarens arbete är mycket mer disciplinerat, det kan liknas vid en musikers eller en skådespelares. Ursprungstexten är som ett partitur eller ett manus, som har ett innehåll man måste visa trohet. Om översättaren inte förstår det hen läser kan hen inte tolka det. Tyvärr nöjer sig en oerfaren eller en stressad översättare med att rada upp motsvarigheter till ursprungstextens fraser efter varandra och med att förgäves hoppas på att betydelsen småningom ska emanera till målspråket.  I dagspressen får man alltsomoftast i dag läsa intervjuer som är gjorda på ett främmande språk och som är svåra att få ut någonting av om man inte förstår ursprungsspråket.

Som jag ser det innehåller översättandet tre komponeter: förståelsen (läsningen), inlevelsen och uttrycket (skrivandet). I läsningen tjänar översättaren författaren, när hen skriver tjänar hen läsaren. I översättningsarbetet trasslar sig läsningen och skrivandet in i varandra: en översättare läser när hen skriver och skriver när hen läser.

Översättandets nyckelord är trohet och ekvivalens.

Men om man inte ger sig hän åt texten, internaliserar den, saknar översättningen ton och klang och åstadkommer bara gnissel och skorrande. Utan inlevelse låter översättningen bara som ett klinkande i stället för pianospel, eller som om man läste upp nyheterna i stället för att agera på scenen.

Simhopparen kastar sig ut – kontrollerat. Arvid Spangberg, 1908.

Översättandets nyckelord är trohet och ekvivalens. Översättaren måste vara trogen mot författaren. Redan 1697 sa John Dryden: ”Översättarnas själ och hjärta bör likna författarens, annars rinner deras möda ut i sanden och de skämmer ut sig själva och skadar författaren, som på detta sätt hamnar på slaktbänken.” Men också läsaren måste visas trohet. Man måste skriva så att hen lätt förstår det lästa utgående från sina egna premisser.

Ekvivalensen, det sätt på vilket översättningen svarar mot ursprungstexten är föremål för oändliga spekulationer överallt där man rör vid ämnet. Jag ser på saken så här: bara genom att distansera sig från verkets yta, dess språk, är det möjligt att på det egna språket hitta en mer djupgående motsvarighet till de rätta orden för det författaren vill säga.

Att behärska det egna språket är bara början när man börjar översätta skönlitteratur. Utan att känna till den andra kulturens verklighet har man ingen chans att förstå vad författaren möjligen far efter. Man måste förstå geografin, historien, arkitekturen, det andliga klimatet. Och ju mer man förstår desto mer utmanande blir det att tolka texten för representanter för en annan kultur så att nyanser och stämningar förmedlas på rätt sätt. Jag tar ett exempel: man skulle kunna tro att ’en vintrig skog’ och ’wintery woods’ skulle vara samma sak, men medan vi tänker oss snötyngda granar ser en engelsman farmför sig en regnvåt dunge lövlösa ekar.

Översättningar brukar inte räknas till den inhemska litteraturen. Det känns rent ut sagt sårande.

Översättarens viktigaste verktyg är modersmålet, språket till vilket hen översätter. En författare kan ta omvägar kring språkuttryck hen känner sig främmande för, men författaren måste gå dit ursprungstexten leder honom. Vilket uttryck lägger jag i munnen på en amerikansk gangster? Eller på en engelsk lady?

Att behärska det egna språkets uttrycksarsenal är a och o. Att bara apa efter ord och fraser skapar ett förvridet språk som suger all glädje ur läsningen. Man måste kunna och våga säga sakerna på sitt modersmål. Man har ett stort ansvar, för ett oprecist språk fördunklar läsarens sinne för språket och till och med hens tänkande.

Förutom trohet och ekvivalens polemiserar man inom översättningsforskningen om begrepp som ”integrera” och ”distansera”.  Jag har aldrig förstått den där frågeställningen. För mig är det viktigt att föra bokens personer och händelser så nära läsaren som möjligt, in på huden. Distansering får man automatiskt nog av ändå.

Översättaren är den enda skribenten som skriver bara för hemmapubliken, hens verk kan inte exporteras. Trots det brukar översättningar inte räknas till den inhemska litteraturen. Det känns rent ut sagt sårande.

Handen på hjärtat: Vilken uppfattning hade vi om världen utan översatt litteratur? Och hurudan skulle den finländska litteraturen vara om den inte hela tiden kunde ösa inspiration ur översättningarna. Den skulle bara vara ett knutpatriotiskt grymtande, sanna mina ord.

Kersti Juva

Skribenten är konstnärsprofessor och en av våra mest produktiva och högst värderade översättare av engelsk litteratur.