Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Fästpunkter hemma och på himlen

Barbro Enckell-Grimm, 20.5.2005
Katarina Gäddnäs: Venuspassagen s., Schildts 2005

Katarina Gäddnäs’ fjärde diktsamling Venuspassagen är en bok som fungerar som en balansbräda och en språngbräda. Vad dikterna säger läsaren beror på var på brädan han väljer att ställa sig.

På pärmens omslagsbild ser man en detalj ur Jonas Viléns målning ”Bondbrud”. Ur brudens milda blick och neutrala ansiktsuttryck kan man utläsa nästan vad man vill. Hon håller en strömming i sin hand – är i övrigt rikt smyckad. Hennes praktiska handlag och pragmatiska sinnelag kommer till sin rätt i bokens dikter. Och pärmbildens brud följs av en skälmskt blickande författare på baksidans flik.

Författarjaget sitter förankrat i en vardagstillvaro och betraktar därifrån himlavalvet, funderar över forskningsexpeditioner och astronomiska fenomen. Titeln, Venuspassagen, liksom rubrikerna på de tre underavdelningarna säger en del: ”På isen”, ”I köket” och ”I trädgården”. Var du än är, är du tvungen att rikta din blick, ditt öra och din egen stämma någon annanstans.

Astronomi, ingenjörskonst och estetik

Dikterna blir som positionsbestämningar härifrån till dig där långt borta. Många dikter är formulerade som brev – brev riktade till någon på väg bort, mot ett fjärran okänt för att utforska det. Breven når fram, dikterna når läsaren och man förstår att den som sitter hemma också kan förstå, omfatta och intressera sig för vad t.ex. ballongflygaren August Andrée eftersträvade när han gav sig iväg mot Nordpolen (även om expeditionen misslyckades). Trots att mottot för boken lyder “Det finns ingenstans att gå. Det finns ingenting att uppnå”, betyder det inte att man måste nonchalera strävanden att upptäcka, förstå och förklara tillvaron.

Från köket betraktar författaren Venuspassagen, ett fenomen där man ser planeten Venus passera över solskivan (inträffade senast 8.6.2004 och nästa gång sker det 6.6.2012), och detta blir sinnebilden för de olika avstånd, ofattbart långa som råder i olika riktningar, på olika nivåer och med olika konsekvenser för oss: ”avståndet är 149 598 000 kilometer/ det är långt att gå/ för att komma hem till den röda stolen vid bordet/ där krusbärskrämen står ångande och väntar/…/”

De olika positioner Katarina Gäddnäs ritar ut åt oss är rymden som omger oss, polarisarna långt norrom oss, bortom haven, hemmet, köket och trädgårdslandet med sina olika hemligheter Hon arbetar med kontraster och avstånd, men hon gör det på ett sätt som visar det meningsfulla i att vara öppen för vad som utspelar sig både här hemma och där borta – hon har en respekt för det annorlunda och avlägsna, kanske just för att hon ställer sig bakom sitt eget val att stanna.

Kontraster

Gäddnäs’ dramaturgiska grepp att låta dikterna pendla, utvidgas till att gälla också annat än rent geografiska avstånd. Det handlar likaväl om att hitta en meningsfull balans mellan ”högt” och ”lågt”, mellan tankens flykt, ingenjörskonsten uträkningar, medicinens metoder att klara sig i stark köld och den vanliga trallen i kök och trädgård. Det är dialog snarare än en konflikt, det är syntesen mellan natur och kultur, jorden (trädgårdens skamligt svällande pionknoppar) och astronomins mysterier. Tillsammans blir ett berikande och befruktande samspel.

Man kunde kanske invända att Gäddnäs talar för en onödigt trång världsuppfattning, men det är nog inte så. Hon bejakar det hon ser, hon förstår och är nyfiken – men hon måste inte vara där: ”/…/ ingen krona tynger längre hennes hår/ och söta smultron växer där hon går/ hon har gråtit färdigt/ och badat i en dunkel tjärn /…/”

Egentligen handlar det om att förespråka uråldriga dygder: att vara förnöjsam, ödmjuk och tillåtande. Hon blundar inte för det svåra, för alla motstånd, men hon visar med att det handlar om landvinningar för den som ger sig in i övningarna.

Dikterna i sig är sparsmakade. Man får de namn och de platser man behöver för att göra de rätta kopplingarna. Föremålen hon omnämner är noga valda och utsedda, läsaren får veta precis så mycket som behövs för att få de rätta associationerna. Man får den rytm och melodi som behövs för att följa tanken, man får de bilder och beskrivningar som behövs för att föreställa sig och se.

Men i övrigt är dikterna återhållsamma. Det är som om författaren drog sig för att belasta läsaren med för mycket privat material. Det personliga tilltalet, de egna ställningstagandena kanske förutsätter en viss förtegenhet?

Att Katarina Gäddnäs valt olika kontraster att spänna upp sina dikter mellan, gäller inte enbart ämnesval, utan också hur dikterna är uppbyggda. Det finns avsnitt ur facktexter, främst en egenvårdsguide om hur man behandlar köldskador insprängda i det lyriska materialet, som ibland påminner om vistexter. Det subjektiva, upplevande jaget varieras med objektiva rapporter. Till en början kan man uppleva materialet i boken som splittrat, men vid flera genomläsningar ser man vilken funktion de olika texterna har, och de börjar fungera inom en.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto