Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En sång om lidande och tröst

Barbro Enckell-Grimm, 22.2.2008
Kent Danielsson: Balladen om Bel Ols s., Söderströms 2007

Söderströms förlag kallar Balladen om Bel Ols för Kent Danielssons prosadebut. Men frågan är om läsaren inte gör klokt i att lita mer på bokens titel, för det är nog snarare en ballad än en berättelse om Bel Ols man får läsa. Detta trots att högermarginalerna är jämna och de spärrade textavsnitten bara förekommer sporadiskt, mestadels som inledning och avslutning på de enskilda kapitlen. Själv kallar Kent Danielsson sin bok för en prosapoetisk berättelse, på bokens försättsblad.

Häri ligger bokens både styrka och svaghet. Som en sång om smärta, tröst, helande och skapande är den mästerlig, men det kan vara svårt att frigöra sig från förväntan på en berättelse och en intrig eller handling. En sådan finns visserligen, men den vill inte riktigt framträda förrän man läst boken flera gånger, för den drunknar i den sjungande rösten, i känslor, stämningar och målningar (inte minst i konsten att blanda till ansiktsfärg. Tänk att här har Kent Danielsson fångat in samma problem som Anders Larsson i sin nyutgivna novellsamling Din klara sol, fast stilen skiljer sig markant).

Balladen om Bel Ols är Kent Danielssons fjärde bok efter tre diktsamlingar på knappt tjugo år, och han är verksam som präst på Åland.

En sårad duva

Beleye Golubi, Den vita duvan, är målarsonen som bevittnar mordet på sina båda föräldrar. Han övertar målarpenseln, ett otympligt bord han släpar med sig överallt, och färgblandandet efter sin far. Måleriet är också fundamentet för Liliya Yerina, kvinnan som älskar och målar Bel Ols hel, efter år av stumhet, kluvenhet och isolering. Bland dem som återbördar Bel Ols och läsaren till människornas värld finns också Arma och Zacharias, Arma smörjer honom med salvor som både läker och svider, Zacharias är involverad i måleriet av kyrkvalven på prästgården.

Det finns en mening: ”Det är ett helt förbannat liv fram till våra anletsdrag”, som finns både i början och i slutet av boken. I början som ett omen, i slutet som en slags förklaring. Det handlar om Liliya som målar och smeker fram Bel Ols ansikte, en sensuell, känslig och lysande kärleksskildring: ”Hon tecknar min kind./ Handen är för lätt. Den väger ingenting./ Den är för tung. Den sjunker genom allt./ Knappt att hon rör vid mig, knappt att det känns./ Det är bara fingertoppar, det är som om hela livets tyngd bränns./ Jag tänker. Jag måste bli kvar. /…/

Lidandets karaktär

Balladen om Bel Ols förenar det moderna med det arkaiska, ögonblicket med evigheten. Det handlar om att falla sönder, slitas itu och bli förpassad ut i periferin av andra, omständigheterna och också av sig själv och sedan tvinga sig tillbaka, bli helad, låta sig helas och återförena det som gått sönder. Bilden kan spricka, en människa gå sönder, men blicken (både den egna och andras) kan också hela. Ögat, blicken, måleriet och bilden blir enheter och skeenden berättelsen kretsar kring. I den konkreta detaljen stöder sig Danielsson mot den medeltida mästaren Cennino Cenninis Boken om målarkonsten och munken Theophilus Presbyters Om olika konster, när han beskriver hur man tillverkade och blandar färger och hur man målar på mur.

Själva balladen är verkligen en suggestiv sång som visar hur osentimentalt lidande är – sentimentalt kan det bli först när någon återberättar, ur den lidandes egen strupe tränger bara rena toner fram. Namnet, Den vita duvan, gör huvudpersonen till en symbol för den helige ande eller en fredsduva, som ser utan att själv ta del i händelser som utspelas nedanom de sfärer där han vistas. Han ser sin far måla, han målar själv, blir avporträtterad. Han bli vittne till ett mord, han skadas själv, han helnar men dör. Det är en sång om lidande, men också om den paradoxala trösten. Konst och verklighet bildar här en alldeles ny legering.

Boken är innerlig, sinnlig, koncentrerar sig på sinnesintryck på ett sätt som suger läsaren med sig, samtidigt som man fjärmas från vad som egentligen händer i berättelsen: ”Barnen hade ropat: Där kommer Bel Ols och han vet inte vart han skall se /…/ Bel Ols var inte alls stum. Han kunde orden. Han visste ljuden. Han hade bara slutat tala”.

Gestaltningen motsvarar huvudpersonens verklighet, svår att omfatta, svår att se på.

Hur vi återbördas till oss själva

Man kan fråga sig på vilket sätt den här medeltida balladen kan ses som modern, för den är allt annat än opportun och ”tidsenlig”? Det finns väl något i tanken om hur vi kan återbördas till oss själva, om trauma och läkning som kan betecknas som ”modernt”. Också själva sönderfallet, sprickan, det ogripbara och oåterkalleliga som händer först i och med mordet på föräldrarna, sedan igen när Bel Ols ändå backar och faller från ställningarna ner i stengolvet, är till sin sammansättning en slags bild av vår tids verklighetsuppfattning, där ingenting är okrossbart och allt kan förändras på ett ögonblick.

På något sätt känns boken som en självmotsägelse. Kent Danielsson skildrar en smärta som bokstavligt talat framstår som obeskrivlig, personerna i boken målar väsen som aldrig beträtt jorden. Färger tillblandas, upplevelser gestaltas och allt träder fram för din blick, samtidigt som de undflyr all beskrivning. Läsningen är ett lyssnande till sångarens röst, snarare än ren ordförståelse.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto