Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Ett bultande tonårshjärta

Barbro Enckell-Grimm, 12.6.2009
Kira Nalin: Bultar som ett bläckfiskhjärta s., Söderströms 2009

Martin är femton år, han går ut högstadiets sista klass. Han besöker en kurator och en psykiater regelbundet, äter mediciner och mår inte alls bra. Hemma finns en mamma, två äldre bröder och en brindelfärgad dansk bulldogg som heter Pontus. Kortromanen Bultar som ett bläckfiskhjärta är Martins dagbok, från november 1990 till september 1991. Dagboken är en fascinerande blandning av något som för en medelålders kvinnlig recensent uppfattar som mycket pojkaktigt – och samtidigt inte alls. Romanen fick ett hedersomnämnande i Söderströms romantävling ifjol.

Direkt tilltal

Det finns flera skäl att rekommendera Bultar som ett bläckfiskhjärta för unga läsare, boken är kort, lättläst, skriven med en flyende penna. Kira Nalin är inte det minsta besvärande, trots att hon skriver om svåra saker. Här finns ingenting av vuxenvärldens inställsamhet. Men man kan fråga sig hur tidsplaceringen, att dagboken anges vara skriven 1990-91 uppfattas av unga läsare. Med tanke på musik- och ordval är det möjligen motiverat, men det kan hända att infallsvinkeln gör att Martin verkar vara mer tantig än trovärdigt pojkig när den läses nu, av en generation som är född ungefär då när handlingen i dagboken utspelar sig.

Ännu för inte så länge sedan var ungdomsbokens centrala uppgift att gestalta frigörelse. Huvudpersonen eller -personerna bröt sig ut ur en trångsynt familj, samhällets normer eller en auktoritativ skolvärld. Martins uppgift är snarast den motsatta, att hitta ett ramverk som stöder honom. Han är välanpassad och de vuxna är hyggliga och vill honom väl. Men det räcker inte, något fattas.

Dagboksformen möjliggör en framställning som både avslöjar och döljer. När är man så naken och avslöjande som när man skriver dagbok, samtidigt som man också i sin nakenhet antar en roll, anlägger ett tonfall, får sin röst att härma någon annan? Den är dessutom befriande enkelriktad, enstämmig. Trots att det handlar om svåra saker, är boken osentimental och saklig, på det sättet pojkaktig, och trovärdig. Det veka och känsliga är inte sättet att berätta om saker och sig själv, det är själva ämnet som är naket – oklätt.

Ensamhetens gissel

Martin är en ensam pojke. Han förefaller inte umgås med sina skolkamrater alls utanför skolan. Sina storabröder möter han ibland där hemma och sin mamma pratar han med, men han håller sig mycket för sig själv. En gång går han på en utställning och på café med sin mormor, utan att opponera sig. Antagligen tycker han det går an. Dagboken berättar om liv som pågår runtomkring honom, något slags processer inom honom, men han berättar om allt distanserat, behärskat och med ett slags förstrött intresse – som om det inte riktigt gällde honom själv. Så här blir det till exempel en morgon när Daniel, den ena av storebröderna kör Martin till skolan:

”Sen körde Daniel mig till skolan. Jag satt i framsätet och kände mig stolt när han kurvade in på parkeringen. Rasse och Toffe gick över gården och fick syn på oss. Toffe nickade till hälsning och det tog en stund innan jag insåg att det var Daniel och inte mig han hälsade på. Känner ni varandra, undrade jag, och Daniel berättade att dom brukar gå på samma fester ibland.”

Men Martin uttrycker aldrig en längtan att delta i festerna. Han förefaller inte heller vara orolig för vad skolkamraterna kan tänkas tro om hans besök hos kuratorn. Hör det till hans utanförskap att sådant inte verkar beröra honom?

En terapeut och en hund

Emellanåt får han städskov. Han har också tankar och fantasier om hur svårt hans terapeuts mamma har att avvänja sin pojke från bröstet. Martin lever sig in i mammans leda och gossens efterhängsenhet på ett sätt som får en att tänka att vanliga och ovanliga tankar oftast ligger ganska nära varandra. Martins tillstånd och tankar består inte så mycket av reflektioner, det är som om han skulle övermannas.

Martin berättar vad han är med om, vardagliga episoder och händelser, men berör aldrig med ett ord att han tycker att det som han själv också förstår att är tecken på att han inte är i balans, skulle vara skrämmande, obehagligt eller ledsamt. Han verkar inte längta efter sällskap – möjligen ger han uttryck för en viss saknad efter sin mamma när hon är på arbetsresa. Varken framtiden eller hans personliga förflutna – som inbegriper en försvunnen pappa, verkar angå honom.

Martin är en ung man som mår dåligt, men han beter sig inte extremt på något sätt, han missbrukar inte, han spränger inte skolor luften och det verkar inte som om han funderade på att ägna sig åt någonting självdestruktivt, på allvar. Ändå är hans dagbok kuslig och sorglig läsning. Hunden Pontus intar en central plats i boken, som en hållpunkt i Martins vardag, någon att gå ut med, någon att försumma och ha dåligt samvete över. Pontus framträdande könsorgan och de reaktioner det väcker hos omgivningen är ett av de få plan där de kluvna känslor pubertetsutvecklingen oftast väcker på något sätt berörs. Martins mormor ogillar Pontus och hans efterhängsenhet.

Det oberäkneliga våldet

Martin gör ett intryck av att vara en stillsam, beskedlig och lite grubblande ung man, utan att man egentligen får ta del av hans grubblerier. Somliga i Martins omgivning blir provocerade, till dem hör en av bröderna. Mot slutet av dagboken finns en misshandelsscen, som avslöjar hur oberäkneligt och oförklarligt våld är. Är det händelserna eller är det personerna som är extraordinära? Det enda läsaren får veta är:

”Jag blev slagen gul och blå idag. Petski sa att han stryper ihjäl mig om jag skvallrar för mamma men jag bestämde mig för att ta risken. Det var inte första gången jag fick stryk men nog första gången nån annan fick smaka på Supermannens hämnd och hans knytnävar smakade inte sött.”

Martin går ut högstadiet med goda betyg. På sommaren får han ett sammanbrott. Läkaren avbryter sin semester. Det bestäms att gymnasiet får vänta, trots att betygen var goda. I september återgår han ändå till skolan och bestämmer sig för att skriva en roman om en familj ”som inte mår bra”: ”Den dövstumma familjen Schwartz öde bleknar i jämförelse med den här familjen, som heter Hudson i efternamn.” Man anar en ljusning, nya krafter.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto