Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Klassiker: översättningar och nyöversättningar

H. K. Riikonen, 7.6.2012

Antikens klassiker har översatts till finska med en fart av ett par volymer om året. Situationen för översättningarna av de grekiska och romerska klassikerna har förbättrats i helt avgörande grad jämfört med hur det var t. ex. 1960-talet och ännu på 1980-talet.

Vad klassikerna beträffar arbetar den skönlitterära översättningen till finska med att fylla luckor. Under de senaste åren har utvecklingen varit glädjande.  Le tiers livre faicts et dicts héroïques du bon Pantagruel av Rabelais har översatts till finska av Ville Keynäs (Pantagruelin kolmas kirja, WSOY 2009), den fullständiga översättningen av de två första delarna av Montaignes essäer (av Renja Salminen), Tjechovs brev (Martti Anhava) och E. T. A. Hoffmanns Nachtstücke 1-2 (Yökappaleita, övers. Markku Mannila, Teos 2011) är några av exemplen.

Av senare tiders klassiker har Julio Cortázars Rayuela fått finsk språkdräkt (Ruutuhyppelya, övers Anu Partanen), liksom flera verk av Thomas Bernhard (Tarja Roinila och Olli Sarrivaara). Kända författares mindre kända verk har också lyfts fram av t.ex. Savukeidas och Basam Books. Översättningen av filosofins klassiker har likaledes fortgått på ett förtjänstfullt sätt.

Men luckorna är fortfarande många. Fastän Hermann Brochs trilogi Die Schlafwandler länge funnits tillgänglig på finska i översättning av Oili Suominen (Unissakulkijat 1-3, Tammi 1994 -1998), men Der Tod der Vergil finns fortfarande inte på finska. Henry James roman A Portrait of a Lady kom ut på finska på 1950-talet, och senare har fyra andra av hans romaner översatts, men fortfarande står inte de tre stora romanerna från senare delen av hans författarskap, The Ambassadors, The Wings of the Dove, och The Golden Bowl, att läsa på finska. Av hans 112 kortromaner och noveller finns bara ett fåtal översatta till finska. I Dickens och Balzacs författarskap saknas också översättningar av många centrala verk.

Finland har tagit steget in i nyöversättningarnas era

Visavi klassiker räcker det inte att man översätter verk som man ännu inte kunnat läsa på sitt modersmål; det behövs också nyöversättningar i takt med att de gamla åldras. Också i Finland, där skriftspråket och ett skönlitterärt översättningsspråk strängt taget skapades först på 1800-talet, har man nått den punkt där man behöver, och också kan åstadkomma, nyöversättningar.

En betydande översättning kan behålla sitt värde och sin läsbarhet länge, men det betyder inte i sig att konkurrerande översättningar inte skulle behövas. Elina Vaaras mästerliga översättning av Dantes Divina Commedia har inte ersatt den gamla översättningen av Eino Leino, och Manninens Homeros har fortsatt klassikerstatus oberoende av Saarikoskis tolkning av Odysséen. Utan vidare kan man säga att Finland tagit steget in i nyöversättningarnas tidsålder.

Det vidlyftigaste projektet är nyöversättningen av Shakespeares hela dramatiska produktion. Där deltar en god del av landets främsta översättare; litteratur- och historieforskare samt regissörer och teaterforskare har skrivit introduktioner till översättningarna. Men också många enskilda klassiker har nyöversatts: som exempel räcker kanske Defoes Robinson Crusoe (av Juhani Lindholm), Runebergs Fänriks Ståls sägner (av Juhani Lindholm och Teivas Oksala) och Salingers The Catcher in the Rye (av Arto Schroderus). Bibeln, Koranen och Gilgamesh-eposet har också nyöversatts till finska, den förstnämnda som ett lagarbete, de två sistnämnda av Jaakko Hämeen-Anttila. Å andra sidan får man när det gäller klassikerna ofta ty sig till verkligt gamla översättningar.

Joyce-året förde med sig en våg av översättningar

Den ovan beskrivna situationen kan ytterligare belysas med exempel från äldre och nyare översättningar av James Joyce. Under våren 2012 har tre nyöversättningar utkommit. En viktig orsak till att man befinner sig i denna, förvisso ganska överraskande situation, är att James Joyces verk nu kan publiceras fritt eftersom det i januari förflutit 70 år sedan hans död.

Joyces novellsamling Dubliners gavs ut i Pentti Saarikoskis översättning 1965. Nyöversättningen som är gjord av Heikki Salojärvi rättar till inexaktheter och direkta felaktigheter och några partier som fallit bort i Saarikoskis version, men den gamla översättningen är fortfarande läsbar parallellt med den nya. I Salojärvis översättning finns ett förord av Jyrki Vainonen, en chosefri inledning till Joyce, Dublin och Dubliners.

Dubliners är ett verk som med sina betydelsefulla små detaljer medför en del problem för översättaren. Redan förkortningen Mr. medför besvärligheter. Novellernas berättare använder den gång på gång för att understryka personernas medelklasstillhörighet och småborgerlighet. Salojärvi har utelämnat den i de berättande partierna, och samtidigt förlorat en viss finess. Saarikoski har bibehållit den i sin översättning men upprepningen av ”herr” (herra) medför onekligen en viss otymplighet som den engelska förkortningen inte har. Å andra sidan har Saarikoski av någon orsak utelämnat det på Richard J. Tierneys valaffisch i novellen ”Murattipäivä komitean istuntohuoneessa” (”Ivy Day in the Committee Room”/”Minnesdag på valbyrån”), medan Salojärvi å sin sida helt motiverat behållit den. En möjlighet, som man har använt sig av i vissa översättningar från engelskan, vore förstås att behålla Mr. och Sir som sådana.

Man kan ändå fråga sig varför just Dubliners fick en nyöversättning, när den finska översättningen av A Portrait of the Artist as a Young Man av Alex Matson (ursprungligen från 1946) blivit ohjälpligt föråldrad och innehåller en del fadäser till exempel när det gäller de latinska uttrycken.

Vid sidan av Dubliners har den första bok Joyce fick publicerad, diktsamlingen Chamber Music, översatts till finska, liksom en samling brev från Joyce till Nora Barnacle, under titeln Pyhä rivo rakkaus (Den heliga, obscena kärleken), bägge volymerna är översatta av Ville-Juhani Sutinen.

Den förstnämnda översättningen är viktig för att den belyser en tidig fas i Joyces författarskap, då lyriken hade en viktig roll. Brevsamlingen å sin sida visar ett helt register, där man kan avläsa dels en idealisering av kärleken (”Jag vill berätta att jag anser att din själ är den vackraste och mest okonstlade i hela världen, och det kan hända att min kärlek och tillgivenhet förlorar mycket i lidelse just därför att jag hela tiden, när jag bara ser på dig, är medveten om den”) dels pornografi (”Det är underbart att knulla en fisande kvinna, när varje stöt åstadkommer ett nytt ljud”). På samma sätt finns där ömsom svartsjuka (”Jag är en svartsjuk, ensam, missnöjd och högmodig man”), ömsom humor (”Min kära lilla nunneklosterflicka”) och vardagliga bekymmer (”Gör i ordning huset, försäkra dig om att ingen far iväg med pianot och se till att dina kläder är i skick”).

Ville-Juhani Sutinens översättningar är förtjänstfulla, men i böckernas förord och kommentarer finns inkorrektheter som uppenbarligen beror på tidsbrist. Ser man till antal volymer är Joyces produktion liten. Om man tänker på att man kommer att få lov att vänta länge på översättningen, eller borde man säga bearbetningen, av Finnegans Wake till finska, skulle man kunna översätta Giacomo Joyce som består av små prosastycken, och epifanierna Joyce skrev i sin ungdom. Bägge verken finns tillgängliga på svenska.

Joyce-översättningarnas nyanser

Medan jag skriver detta väntar vi på att Leevi Lehtos nyöversättning av Ulysses ska dyka upp och ta upp konkurrensen med Pentti Saarikoskis klassiska översättning. Som jämförelse ger sig också naturligt Erik Anderssons nyligen utkomna översättning Ulysses, som konkurrerar med finlandssvenske Thomas Warburtons översättning från 1946. Andersson har tydligt framhållit Warburtons betydelse för hans egen översättning.

Anderssons översättning har i all enkelhet fått en effektfullt yttre, på omslaget har man tagit efter den ursprungliga färg författaren krävde att få.  Förutom de berömligt klart och redigt satta 790 textsidorna får läsaren också Stephen Farran-Lees efterord som har som uppgift att ”ingjuta lite mod i förstagångsläsaren”, och dryga sidor med översättning av citat och ord på främmande språk.

En formlig antites till Albert Bonniers förlags nyöversättning till svenska, till format och grad av förklaringar, är min favorit, Giulio de Angelis italienska översättning som utgivits på Mondadori förlag. Montadoris Ulisse håller nästan i fickformat, ändå innehåller den nära 1300 lättlästa sidor, vara 200 innehåller förklaringar – i Sydeuropa hittar man den verkliga kompetensen när det gäller att ge ut kommenterade klassiker i eleganta volymer.

Samtidigt med den omfångsrika svenska nyöversättningen av Ulysses utgavs en attraktiv liten volym med omslaget i samma färg, Dag ut och dag i med en dag i Dublin, där översättaren Erik Andersson fängslande berättar om översättningsarbetets faser och problem, och om Leevi Lehto och Pentti Saarikoski som också figurerar där. Andersson nämner Lehtos förfarande att använda sig av finsk litteratur när han översätter Joyces pastischer på den klassiska engelska litteraturen. Själv följde Andersson inte den metoden.

Andersson berättar i sin bok hur redan verkets första ord orsakar honom svårigheter: är ’stately’ att förstå som ett adjektiv eller ett adverb? Men låt oss betrakta inledningen i ett lite bredare perspektiv. Ulysses startar med orden ”Stately, plump Buck Mulligan came from the stairhead.” Saarikoski översätter det ”Komea, pulska Buck Mulligan portaidenpäästä”. Warburton formulerar det på svenska: ”Högtidligt trädde den satte Buck Milligan fram från det översta trappsteget”, medan man i Anderssons översättning konstaterar ”Buck Mulligan, ståtlig, småfet, trädde ut från trapphuset”.

Hur ledig Anderssons inledning än verkar vill en inbiten Joyce-läsare redan där komma med en invändning: originaltexten börjar ju inte med ett egennamn – alltså för den svenska översättningen alltför eftertryckligt fram Buck Mulligans namn. Men Anderssons lösning verkar snarast vara ett undantag: Förutom Warburton och Saarikoski har till exempel den tyska översättaren (Georg Goyert), den franska (Auguste Morel), den ungerska (Miklós Szentkuthy) och den iltailenska (Giulio de Angelis) hållit sig till Joyces ordföljd.

En annan detalj: Myles Crawfords utrop i Aiolos-avsnittet, ”You bloody old Roman empire?”, som Saarikoski översätter ganska intetsägande till ”Vanha kirottu Rooman imperium?” och Warburton ”Förbannade gamla romerska rike?” har hos Andersson fått en uttrycksfull motsvarighet i frasen ”Rena rama romerska imperium?”, där allitterationen visserligen inte kan återfinnas i originalet.

Redan i ljuset av de här fåtaliga exemplen torde det stå klart att Lehtos och Anderssons nyöversättningar kommer att framkalla oändliga diskussioner i relation till ursprungstexten och sina föregångare, både på detaljplanet och principiellt. Och må Anderssons Lehtos, Saarikoskis och Warburtons översättningar gå i dialog med varandra, men inte bara översättningarna i sig, utan också de böcker och artiklar översättarna skrivit om sitt arbete.

H. K. Riikonen
Skribenten är professor i allmän litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet och har följt Joyce-forskningen under många år och själv forskat i översättningens historia.