Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Kolhydratfobi i brödfabriken

Irina Björkman, redaktör, 4.8.2010

Att följa en titel från manus till bok är ett långsamt och omständligt bestyr, där man förutom den skapande personen, författaren, behöver ett antal uppbackare, man kan kalla det stabila tillkomstomständigheter. Processen kan vara behaglig eller mardrömslik, men förlagen måste stå för sin utgivning och sluta upp bakom sina författare i vått och torrt. Men sådana premisser börjar nuförtiden vara historia.

Nu får vi försöka ha tungan rätt i munnen, för det som ska dryftas är ömtåligt, för att inte säga eldfängt. Jag tänker nämligen försöka skriva något om förlagsvärlden, om än i efterhand, post festum. Jag arbetade i branschen i ungefär tio år, tills det började kännas som om jag själv skulle gå upp i rök om jag var kvar bara en enda dag till. Det var en så pass osund känsla att jag var tvungen att byta jobb. Och jag har fortfarande svårt att konkretisera vad det egentligen var som gjorde bokutgivningen så ofattbart tung och svår, men jag ska försöka.

Det har varit hjärtslitande att följa förlagsnyheterna i sommar. I fjol var jag fortfarande förlagsanställd och i en motsvarande situation. En junidag kallades en del av de anställda in för att få sin dom, andra fick nöja sig med rykten medan de försökte få klarhet i situationen. Dagen var kaotisk, men det värsta hade vi egentligen framför oss, när vi skulle återvända till jobbet efter semestern. De som var kvar fick packa ihop de sparkades efterlämnade saker, anpassa sig till en mer pressad arbetstakt och försäkra författarna att allting fungerade som förut.

Och det fungerade ju, för jag har aldrig sett ett gäng som är lika dedicerat som de på förlagen. Jag har aldrig sett andra som är nöjda med så lite och som får så lite uppskattning av sina chefer. Klyftan mellan ledningen och personalen hann växa sig stor.

Stämplade som icke-framgångsrika

Bokförläggandet är i sig ett ganska märkligt jobb. Omständigheterna är inte sällan stressande, för en ekonomisk succé och en konstnärlig fullträff följs inte tillnärmelsevis alltid åt. En bok kan redan innan den kommit ut definieras som ett verk som ”visserligen är fint, men som garanterat inte säljer”. För en sådan bok anstränger sig inte heller marknadsföringen, för man tror ju inte att det gör någon nytta.

Att gå med på sådant hörde till det tyngsta i mitt arbete som förlagsredaktör. Det var inte heller något som var föremål för öppen diskussion på förlaget, det var liksom bara en statistisk sanning som man fick foga sig i.

Diskussionen om böcker och litteratur krympte under de sista åren på förlaget hur som helst till ett minimum. Liksom samtal överhuvudtaget. Vi knappade hellre in konteringsprogram, skissade strategier, tog del av framtidsvisioner, funderade över om den och den boken fungerade som varumärke, vi inredde, lanserade, nätverkade. Böckerna hamnade allt mer i bakgrunden.

En bageriföreståndare jag intervjuade efter sommarens alla medieuttalanden i förlagsfrågan utbrast: ”Nog är den där bokbranschen ändå ganska konstig. Tänk om jag skulle säga: visst, brödet är gott men själv äter jag det inte för jag försöker undvika kolhydrater.” På förlagen riktar sig kolhydratfobin mot boken, som vid det här laget representerar allt annat än själva läsupplevelsen.

Boken ska produktifieras, mosas, kryddas, förpackas aptitligt, och detta helst utan ekonomisk satsning. Fungerar det har förlagsredaktören gjort nytta. Särskilt som redaktören, i den hetsiga kvartalsekonomins namn, kan vara den enda personen som läst hela boken innan den kommit ut på marknaden. Läsningen kan ju vara till förfång för konceptet, och det är ju det man vill sälja.

Nåja, nu har tungan i alla fall farit iväg med mig. När jag jobbade på förlaget måste man alltid passa sig för att inte kritisera litteraturen eller förlagsvärlden offentligt. En cynisk attityd blev med tiden också något av en andra hud. Ändå vill jag understryka att problemen i arbetsklimatet på förlagen, och de uselt formulerade utlåtandena, inte har någonting att göra med den finländska litteraturen. Förlagen till trots skrivs det fortfarande fina böcker i Finland.

Irina Björkman

Irina Björkman är redaktör, som har arbetat som förlagsredaktör på WSOY och Tammi.