Antologin med ryska kärleksnoveller, Att begrava en ängel, som redigerats av Kristina Rotkirch innehåller noveller av mera och mindre kända ryska författare som förankrar sina texter tidsmässigt både i Sovjetunionen och det nuvarande Ryssland, miljömässigt i städer och på landsbygden. Bland de tolv författare som bidrar med noveller, finns några som är födda på 1940-talet, ett flertal på 1950-talet och så ytterligare ett antal på 1960-talet. Samtliga framför sin version av kärleken, mångtydigt och i vid bemärkelse, vare
sig det gäller kärleken till en hund som i den rörande och samtidigt komiska titelnovellen skriven av Jevgenij Grisjkovets eller i Nina Sadurs surrealistiskt groteska noveller ”Elaka flickor”, ”Obesvarad kärlek” och ”Häxans tårar”.

En resa in i vardagen

Det blir en spännande resa in i den ryska vardagsverkligheten där det handlar om allt från överlevnadsstrategier, grymheter och brutalitet till absurda öden och kritiska själviakttagelser som förmedlas i utmärkta, nyanserade översättningar. Dessutom är volymen försedd med informativa presentationer av författarna och deras litterära produktion.

Jevgenij Popovs (f. 1946) makabra novell ”När de kalasade på tuppen” berättar om ett grälande par som är inhyst i en kollektivlägenhet och nästan håller på att ta livet av varandra. Trots fattigdomen lyckas paret ändå på något sätt lösa sina interna problem.

Ljudmila Ulitskaja (f. 1943) skriver i sin vemodiga, symboliskt laddade, minimalistiska novell ”Den andra mars 1953” om dagen innan Stalin dog och gammelfarfar som ligger döende och hur det inverkar på familjens liv. Också här, liksom i flertalet av antologins noveller, handlar det om att överleva trots misären, att ha tålamod, att härda ut, att försöka leva det liv man har trots yttre umbäranden. Bara en sådan detalj som att det är strängt förbjudet att gammelfarfar värmer magen med en platt elektrisk värmare, som hans son i tiden kring sekelskiftet (1900) hämtat från Wien, visar på det hårda kontrollsamhället som rådde och de klaustrofobiska situationer som uppstod och inverkade på det mentala och fysiska planet.

Det lilla livets hjältar och antihjältar

Hemmet är i de flesta noveller den privata, skyddade sfären som representerar tryggheten motsats till det osäkra, det oförutsägbara där ut, de fientliga stämningar som råder på gatan där våldet hela tiden är närvarande i olika former. Mestadels är också de återgivna personerna både objekt och objekt, det lilla livets hjältar eller antihjältar, aktörer men också passiva, lätt manipulerbara både på makro- och mikroplanet.

En hjälte i det tysta är flickan Zjanna i Andrej Gelasimovs (f. 1966) novell. Både Zjanna och hennes utvecklingsstörda son, som inte kan gå, blir mobbade på olika sätt av närmiljöns människor och systemet som inte bryr som om ”missfoster”. Men Zjanna ger sig inte. Hon ställer upp för sin son och för grannens likaså mentalt hämmade pojke.

Kontrollsystemets direktiv

I Anatolij Gavrilovs (f. 1946) novell ”Parker och restauranger” rör sig den berättelsens räddhågade huvudperson ute där han drömmer om fagra damer då han ser ett pariserhjul i en park. Förgäves står han också i kö för att få tag på kol. Och i Olga Slavnikovas (f. 1957) novell ”Det olästa brevets hemlighet” blottas också kontrollsystemets paranoida direktiv i fråga om kärlek och vad som är förbjudet. I skolan var mänsklighetens verkliga fiender lärarinnorna som undervisade i litteratur och för vilka kärleken, som klassikerna skrev om, uteslutande var deras område. De såg nämligen nogsamt till att kärleken inte fick släppas in i nutiden. Dessutom hade någon berättat för novellens huvudperson, flickan som var hemligt förälskad i en skolpojke, att det förut inte var tillåtet för alla att måla Lenins porträtt. Bara konstnärer med specialtillstånd fick göra det.

Allt detta och mycket annat som berör det sovjetryska och ryska samhället avslöjar den innehållsrika, stilistiskt och formellt varierande novellsamlingen på ett fascinerande ambivalent, intertextuellt, magiskt och demoniskt sätt.

Dela artikeln: